oM KaPiTaLiSM, LuCioR oCH VeM TJäNaR På RaBaLDReT?

Jag hade väl tänkt att låta även den här stormen passera oomskrivet men jag har ändå funderat på det hela en smula och har inget annat att skriva om just idag, så… Jag tar det kort.

Scenario: Åhléns publicerar bild på Facebook föreställande en ickeeuropeisk och ickeflickig lucia. Rasisthatstorm blåser med orkanstyrka genom kommentarsfältet. Åhléns hyllas för sitt mod att ifrågasätta normer.

Men vänta nu. Vad var det som EGENTLIGEN hände? Eftersom Åhléns lever gott på vår konsumtionsvilja och är en del av en kapitalistisk struktur så tvivlar jag faktiskt starkt på att Åhléns av någon sorts feministisk kampvilja ville joina kampen för ett solidariskt samhälle och alla människors lika värde. I alla fall inte enbart. Jag hyser med andra ord inga som helst förväntningar på att en kapitalistisk verksamhet har någon sorts ambition att bedriva en människoälskande aktivitet utan att dollartecknen lyser i deras ögon.

Jag tror att Åhléns mycket väl visste vad de gjorde och att de räknade med att uppmärksamheten skulle innebära mer klirr i kassan. Jag tror inte att reaktionerna kom som en komplett överraskning och att det var anledningen till att de inte fick ändan ur vagnen och rensade bort hatkommentarerna förrän framåt kvällningen. Jag tvivlar i och för sig inte heller på att de valde att göra som de gjorde av en bra anledning. Men jag är övertygad om att ”normkritiken” i det här fallet gick hand i hand med ”tjäna pengar”.

Det är ju inget ovanligt att det blir så här. Världen svämmar över av företag som vill plocka billiga poänger med att framstå som HBTQ-vänliga, miljömedvetna, ekologiska och älskare av mångfald.

Mångfald rimmar på enfald.

Ja, jag är cynisk. Med all rätt. För hur många människor finns det egentligen där ute som faktiskt och genuint vill andra väl? Och när då pengar blir inblandade i historien, vart hamnar vi då? ”Vill ha” kommer alltid att locka mer än ”att vara”, i alla fall ett bra tag till som det ser ut nu.

 

BeRöMDa ReLiGioNeRS SyN På KViNNoR… del 3; iSLaM, VeDa, KaToLiCiSMeN

Det här var länge sedan! Men nu är denna fina lilla avdelning på bloggen tillbaka igen för att på nytt informera oss om mäns syn på kvinnor, detta väsen som under årtusendena varit ständigt föremål för förtryck och hat.

Idag kommer tankarna från flera håll i Europa och Asien men grundessensen är densamma. Fina exempel:

Från den medeltida persisk muslimska teologen al-Ghazali när han filosoferar runt det där med kvinnor:

”Deras bedräglighet är ohygglig. Och deras ondska smittförande. Dålig karaktär och svagsinthet är deras mest framträdande drag.”

I det fornindiska verket Mahabharata kan en bland annat läsa följande:

”Det finns inget ondare än kvinnor. En lättfärdig kvinna är en förtärande eld. Hon är ett gift, en orm och död – i ett.”

Den helgonförklarade medeltida bibelöversättaren och kyrkofadern Hieronymus sammanfattade kvinnans essens med en enda kärnfull mening:

”Kvinnan är roten till allt ont.”

Så nu vet vi det!

(En kan också, om en så önskar, dra den, förmodligen korrekta, slutsatsen att ”den som sa de’, hen HAN va de’…)

Tidigare publicerade delar i serien:

https://calleism.wordpress.com/2011/12/19/beromda-religioners-syn-pa-kvinnor-del-1-kristendom-och-judendom/

https://calleism.wordpress.com/2012/01/11/beromda-religioners-syn-pa-kvinnor-del-2-islam-judendom-buddhism/

eTT iNLäGG oM SySTeRSKaP, MaMMaSKaP oCH oM aTT Få PaKeT, GöRa PaKeT oCH aNDRa JuLiGa SaKeR SoM TiLL eXeMPeL åReTS JuLKoRT

Ni vet såna där dagar då en känner sig moloken och trist och så får en ett paketavi i brevlådan som en åker till andra sidan stan för att hämta för Postnord har effektiviserat och enligt egen utsago gjort det bättre för alla kunder, fast för en själv känns just det påståendet en smula tveksamt, och så kommer en hem och öppnar och i paketet hittar en den här:

special friend

 

 

 

 

 

 

Ja, då blir en ju jättejätteglad! Tack Inkan, din gullegris!

Och på tal om paket så fick barnen för sig igår(!) att de ville ha en adventskalender och det blev ju en smula bråttom då, eftersom den första december är idag så det blev att ge sig ut på skattjakt i hemmet och sedan komplettera på det där stället på andra sidan stan där vi hämtar våra paket, för att på kvällskvisten knåpa ihop tjugosju paket. Jag glömde nämligen bort hur många saker jag redan hade när jag handlade på det där stället på andra sidan stan där vi hämtar våra paket så det blev tre fler än vi tänkt oss så nu blir det lite bonus på självaste julafton men det verkar inte störa någons ordning utan tvärtom så lyste det lite extra i barnaögonen när de fick reda på det.

p1060474

 

 

 

 

 

Jag varnade dem att de får inte ha för höga förväntningar med tanke på förutsättningarna och än så länge, med ett paket öppnat, har det gått bra. Som tur är så är de glada för lite, de medelstora raringarna.

Lite annat juligt har det också blivit. Vi har återbrukat. Vi har tagit metallbakformar fyndade på loppis och borrat hål i dem

p1060469

 

 

 

 

 

och satt ihop dem med fina knappar så det blev så här

p1060468

 

 

 

 

 

men av någon anledning kändes resultatet inte bra men de får vara kvar så länge under tiden som jag funderar på varför.

Har också övat på att göra origamistjärnor, de här tyckte jag om att göra:

origamistjärnor

 

 

 

 

 

Till sist – PADAM! – årets julkort! För Jenny – jag hade ju tagit kort av dem! I och för sig så får du ett ändå men till er andra som inte får något skickar jag den här hälsningen:

julkort 2016

 

VaD Vi TaLaR oM NäR Vi TaLaR oM MiG

Den förmiddagen samtalade vi om den del av mig som vi kallade ”den ömtåliga”. – Vad tänker du när du tänker på hon, den ömtåliga? frågade hon. Och jag funderade en lång stund och det jag tänkte på var första kapitlet i en av mina absoluta favoritböcker ”Silver och jag” av Juan Ramón Jiménez(1917). Jiménez berättar på underbar prosa om sitt liv tillsammans med sin åsna, Silver, och det så vackert att en blir alldeles till sig. Så här lyder det första kapitlet:

Silver är liten, len i huden, långhårig; så mjuk att ta på att man kunde tro att han vore av bomull och inte hade några ben i kroppen. Men hans ögon är hårda som spegelblank gagat eller liknar ett par skarabéer av svart kristall.

Jag släpper lös honom, och han springer ut på ängen. Med sin varma mule liksom smeker han, fast han knappt snuddar vid dem, små blommor, röda, himmelsblå, gula… Och när jag ropar på honom, mjukt och vänligt, kommer han till mig, småtravande, och det ser ut som om han skrattade ett pärlande litet bjällerskratt…

Han äter vad jag ger honom. Han tycker om mandariner, bärnstensgula muskateller och violetta fikon med kristallklara droppar av honung…

Han är öm och kelen som ett barn, som en liten flicka,,,; men inuti kroppen stark och torr som sten. När jag kommer ridande på honom, om söndagarna, genom smågatorna i stadens utkant, stannar de finklädda karlarna och ser på honom: – Det är stål i honom…

Det är stål i honom. Stål och månsilver, på en och samma gång.

Det var de sista raderna jag särskilt tänkte på: ”stål och månsilver på en och samma gång”, för det är så jag känner mig – stark och svag på samma gång, och med en skatt av guld och månsilver skyddad och gömd i mitt inre.

Jag ritade så här:

"den ömtåliga"

Karaktären har jag redan beskrivit som stål och månsilver på en och samma gång. Situationer (vem och vilka) var nästa rubrik, där jag skrev om att det är viktigt att känna mig lyssnad på i mötet med andra människor. Vad tjänar den ömtåliga jag? Jo, den hjälper mig att skydda min delaktighet i alltet, min själ och min kärlek till hela världen. Men den kan också begränsa mig, när jag stänger ute andra, blir tyst, drar mig undan och väljer att inte släppa in. Det är inte så konstigt i och för sig, jag har ju en skatt här inne, en skatt av guld, ljus och månsilver. En skatt väl värd att skydda. En skatt som behöver bekräftelse och bemötande för att få finnas och växa.

Det här var ingenting nytt för mig. Jag funderar ju rätt mycket på mig själv, hur jag fungerar och varför, och min delaktighet i tillvaron. Men det är ändå givande att gå igenom delar av en själv så här, det tydliggör och en får tillfälle att sopa runt lite i ens själs dammiga vinklar och vrår. Det är också till en stor hjälp när en har barn, att förstå sig själv hjälper en att förstå dem och ger en möjlighet att växa tillsammans.

Vi har alla ett bagage att lära oss att hantera och att synliggöra och att prata om ens förmågor och brister är en bra början till förändring på riktigt.

(Blev också medveten om att det är mycket cirklar i mig just nu. Målar cirklar närhelst jag målar, dras till cirklar i kläder och annat. Min cirkelperiod i livet. Det ska jag fundera mer på…)

 

 

öMSoM ViN, öMSoM VaTTeN i ReKLaMSKöRDeN oCH BäSTa NyåRSLöFTeT eVeR

Alltså. Jag tänker 2016 och att vi borde ha kommit liite längre än så. Liite längre än att en blir glad av att se sådana här bilder (från Lindex):

001-2

001-3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För jag blev glad av att se dem. Tänka sig! En modell som får visa valkarna! Hurra! Men det är ju sjukt egentligen att en uppskattar att få se en kvinnlig modell, som inte ens när hon visar valkar eller har ett midjemått, representerar ett utseende som kan klassificeras som ”normalt”.

Fast det är klart. När en å andra sidan hittar sånt här (från Stadium) så verkar det som om en fortfarande får vara glad för det lilla:

001

Så jag delar Enligt Ellens nyårslöfte och tänker att jag hakar på henne. Ett bättre nyårslöfte inför 2017 kan jag faktiskt inte tänka mig! Hon skriver så här:

Mitt nyårslöfte inför 2017

 

2016 var världens sämsta år. För mig personligen och för världen i stort, känns det som. Det är inte ens slut än, och jag jinxar väl hela skiten genom att skriva om mitt nyårslöfte redan nu, men å andra sidan går ju allt ändå åt helvete.

Det här var året när tjejer våldtogs på festivaler och när kvinnor protesterade så dödshotades de och hånades. Det här var året när en mansplainingsakut ringdes ner av… mansplainande män. Det här var året när usla pappor satt i TV och sa att deras styrka är att de inte bryr sig om att göra rätt, mammor är liksom lite mer avslappnade. Det här var året när alldeles för många kvinnor slogs ihjäl av sina makar, pojkvänner, ex, pappor. Det här är året då vi fortfarande tvingar barn att umgås med sina pappor som misshandlat mammorna. Det här var året när en usel kvinnohatande man vann världens största presidentval över en kompetent kvinna. Det här var året då jag på nära håll fick uppleva det extrema näthat som kan välla ut över kvinnor. Det här var året då en kvinna blev avstängd från instagram för att ha skickat tillbaka dickpics till en man som skickat till henne. Det var året där världen fortsatte vara en jävligt dålig plats att leva på om man är kvinna.

Så 2017 ska bli året när jag slutar ens försöka. 2017 ska bli året då jag inte kommer vika undan en enda gång på trottoaren för män som går rakt fram. Låt det bli krockar. 2017 kommer jag ha noll tålamod med mansplaining, jag tänker sparka undan knäna på de män som försöker inkräkta på min plats på tåget, jag kommer fortsätta prata när en man försöker avbryta mig, jag kommer vara obarmhärtig emot sexister, jag kommer få tafsare utslängda från krogen, jag kommer polisanmäla dickpics, jag kommer säga åt mina döttrar att slåss så hårt de kan om de behöver freda sig från killar och jag kommer omge mig med kvinnor och tjejer och söka kraft i att vi har samma erfarenheter och att det tamefan är slut med att acceptera det nu.

Jag är så jävla trött på 2016. Vidriga år, dra åt helvete. Och ta patriarkatet med dig.

ÄR NI MED?!?
.

DeT KRäVS MoD aTT ViLJa (MeR oM ViLJaN)

Bo Kjellström skriver:

”Är då vilja samma sak som att följa minsta motståndets lag? Är det då säkert att det jag önskar och det jag behöver är samma sak? Stärker det min vilja att bara göra det jag själv önskar göra? Kan det tvärtom vara så att min vilja blir starkare av att utmana mina motstånd och i stället ha fokus på vad jag behöver?”

”När jag beslutat att jag vill förändra något i mitt liv så vaknar nästan alltid motstånden. Deras uppgift är egentligen att pröva min motivation. Är den inte tillräckligt stark och sann så är sannolikheten att jag ska lyckas mycket liten. Kroppen som bär min vilja svarar direkt. Mina muskler iscensätter mitt öde och att förändra det kan bara ske genom en viljeprocess.”

”Rudolf Steiner talar i den pedagogiska kursen ”Allmän människokunskap” om hur viljekraft hos barn utvecklas genom meningsfulla handlingar. Och som ”meningsfull” handling kallar han handlingar som görs för andra människor. Om en elev t ex bakar bröd så gör hen det för hela klassen. Meningsfulla handlingar är moraliska handlingar.”

”Det finns ofta en nästan magisk lätthet i viljan när en arbetar tillsammans med andra människor mot ett gemensamt mål. Våra personliga förmågor finner sin plats i ett större sammanhang än mitt eget begränsade. Delaktighet föder en känsla av att vara behövd vilket väcker viljan att ta ett eget aktivt ansvar för helheten. När mina egna önskningar och föresatser står till världens förfogande så är jag också öppen att se till världens behov.”

”Fri vilja är inte att kunna göra det jag vill göra utan att vilja det jag gör.”

*

Maria Hageman skriver:

”Vi är alla i större eller mindre utsträckning beroende av andras vilja, blir påverkade av den, hindrade eller stöttade. Hur kan min vilja utvecklas till att vara självständig och stark då den ibland måste anpassa sig till andras? Hur fri får den vara? Hur mycket av det jag verkligen vill är bra att jag gör? Viljan kan tappas bort och vara svår att hitta igen. Och ännu svårare att våga visa. Det krävs mod att vilja. Att göra det min vilja säger. Att vilja det som är vanligt och normalt. Och det som är unikt för mig. Och dig.”

.

ViLJa, ViKTiGT oCH aNDRa SaKeR På V

Vilja är viktigt och ibland, eller kanske ofta, något vi får träna på. Att vara vuxen är att inse att en inte bara kan göra det en tycker är roligt heter det ju och det är väl där att träna viljan kommer in. Jag behöver öva upp min vilja att gå och lägga mig tidigare om kvällarna till exempel. I det fallet är jag inte särskilt vuxen men en får uppfostra sig själv efter bästa förmåga som jag brukar säga.

”Vad en vill och vad en får är inte alltid samma sak” är också något jag brukar säga. Företrädesvis till barnen då men ofta även till mig själv. För så är det ju. Jag tycker ändå att det är viktigt att en får som en vill så långt det är rimligt och möjligt.

Det är då jag kommer in på viktigt. Vad som är viktigt är viktigt och det som är viktigt för någon annan borde ju också vara viktigt för mig och vice versa, så långt det är rimligt och möjligt, förstås.

Barnen har till exempel haft förmånen att få mycket kläder från givmilda människor i vår närhet. De har kunnat välja och vraka och har inte alls varit såna som rynkat på näsan, tvärtom har de varit tacksamma och tagit emot det mesta. Däremot skulle det aldrig falla mig in att tvinga dem att ta på sig någonting som de inte trivs med. Jag själv skulle ju bli skogstokig om någon skulle tala om för mig vad jag ska ha på mig så varför ska jag stå till doms över barnens klädvanor? Så långt det är rimligt och möjligt, förstås.

Om de tycker någonting är viktigt är det också lika viktigt för mig. Är det bara möjligt så löser vi det. För jag vill att det som är viktigt är mig ska vara viktigt också så varför skulle inte detsamma gälla för barnen? Vem är jag att lägga mig i vad de vill köpa för sina pengar? Vem är jag att lägga mig i vad de önskar med och i sitt liv? Jag vill ju också välja själv vad jag gör med mina pengar och mitt liv så det är ingen skillnad bara för att de är barn, tycker jag. Så långt det är rimligt och möjligt, förstås.

Att tanken om att en vill ha något eller om något är viktigt så ska en så långt det är möjligt få det är ju inte samma sak som att barnen blir bortskämda eller curlade. Det är att ta dem och vad de vill och önskar på allvar. Det innebär också att en samtalar om det och det är bara positivt. De får möjlighet att fundera över varför något är viktigt och de får möjlighet att granska sig själva, sina prioriteringar och sina val och även varför de vill vad de vill. Ja, och om det faktiskt är de som vill vad de vill eller om de väljer efter vad som förväntas av dem.

Att ens egen vilja dessutom ofta krockar med andras och påverkar andra är också en lärdom att hantera. Inte busenkelt direkt och några större triumfer i förståelse och hänsyn firas det inte ute i världen direkt men vi jobbar på det hemma i alla fall, vad annars kan en göra liksom?

Det ger också mig möjligheten att fundera på vad jag vill och vad jag tycker är viktigt i mitt liv för det har jag varit väldigt dålig på hittills. Jag har lätt för att tappa bort mig själv och slukas av vara-till-lags-monstret.

Livet erbjuder begränsningar som vi alla har att förhålla oss till, stora som små. Jag sitter i en maktposition gentemot mina barn och därför är det också viktigt att jag inte använder den makten till att tycka och bestämma över deras huvuden utan jobbar för att visa respekt, samtidigt som jag förstås är en förälder med medföljande ansvar. Det är inte enkelt men vem har påstått att livet skulle vara enkelt? En får göra så gott en kan. Och komma ihåg att

Ingen är god nog att vara någon annans härskare.

PePPaRKaKoR oCH JaPaNSK JuLMuSiK

Årets pepparkaksbak utfördes under glädje och gamman till tonerna av japansk julmusik. Barnens fäbless för animé och manga avgjorde valet av land. Det och att jag inte hittade några finska humppajullåtar… Varför finns det inte några på Youtube? Skärp er, alla Finlands humppamusiker!

Nåväl, så här blev pepparkakorna:

pepparkakor

(Nä, det blev dom inte. Jag orkade inte fota och lägga upp utan jag återanvände en bild från 2012 men vad spelar det för roll – pepparkakor som pepparkakor, liksom?!)

Och så konstaterade vi att till jul förväntas uppenbarligen japanska kvinnor blondera håret, skaffa sig ett europeiskt utseende samt bära väääldigt små tomtekostymer:

(Jadå, som varje feministisk mamma med pepparkaksdeg i dreadsen så höll jag förstås en liten föreläsning om male gaze, den japanska kvinnosynen, vithetsnorm och objektifiering – oroa er inte!) (Varvid jag råkade bränna en plåt med pepparkakor så det blev inte fullt så många som på bilden.) (Men vad gör en inte för att skydda ens ättelägg från patriarkal propaganda?!) (Och sen åt vi en massa pepparkakor så nu är det väldigt mycket inte alls lika många kvar som på bilden…)