Ha aLLTiD ReNa uNDeRKLäDeR

Storhen ifrågasätter varför en ska lägga kniven på höger sida av tallriken och gaffeln till vänster om densamma när en ändå äter med gaffeln och sålunda håller den med höger hand. En rimlig undran, kan en tycka. Diskussionen fortsatte om detta kunde falla under rubriken ”för så har vi alltid gjort” utan reflektion om det är vettigt eller ”för så har vi alltid gjort” eftersom det prövats under lång tid och det har kommits fram till att det är bäst så. Jag påminde förstås hen om att det är hens uppgift som ung att ifrågasätta och min uppgift som gammal att vara motsträvig men att jag i det här fallet inte pallar med förvirringen av att aldrig veta vad jag håller i handen när jag ska äta så vi fortsätter på den inslagna vägen för enkelhetens skull och att hen förstås får göra som hen vill när hen flyttar hemifrån. En förändrar världen en generation i taget och även om jag förväntas hänga kvar ett tag till kommer det säkert att lösa sig med tiden.

En sak som jag lärt av den äldre generationen som varit en bra regel är att se till att alltid ha rena underkläder för det kan ju hända att en är med om en olycka och hamnar på sjukhus och tänk vad pinsamt om en inte är ren under då. Jag vet inte varför jag tycker det skulle vara en bra regel att följa egentligen men när är en logisk egentligen? En får så mycket konstigt för sig och det här är ju bara en grej av många konstigheter. För det här är en konstighet, eftersom den enda gången jag har varit med om en olycka och hamnat på sjukhus blev det pinsamt och det just för att jag följde den regeln…

Jag sov hos vän och vi fick för oss att vi skulle cykla till hens mormor tre mil bort nästföljande dag. Jag tvättade därför noga mina trosor och la dem på elementet för att torka till dagen efter. Det hade de inte gjort så jag tog på enbart kortbyxor och hängde trosorna på styret för att torka i vinden. På vägen cyklade jag omkull, en fantastisk vurpa som bevittnades av en förbipasserande polispatrull som för säkerhets skull tillkallade ambulans. Hur jag såg ut efteråt är en annan historia att berätta men i vilket fall som helst så fick jag efter några dagar hjälp att hämta cykeln som poliserna ställt i säkerhet på en gård i närheten. Fortfarande med mina trosor fladdrande på styret… Vadå, skulle det vara pinsamt? Nej, naturligtvis inte, det var ju bara roligt! Om det inte var för att jag var i den åldern då typ allt är pinsamt… Det är inte roligt att vara ung, nej det är det inte. Det är inte roligt att bli gammal heller men det är intressant i alla fall…

Jag vet inte riktigt vars jag vill komma med allt det här annat än att det är lite roligt att skriva här på bloggen igen och för att det är natt och jag försöker undvika att gå och lägga mig för det är så tråkigt att göra, i alla fall ”i tid”, och det är säkert en sån där grej som faller under rubriken ”för så har vi alltid gjort” utan att reflektera över om det är vettigt egentligen…

 

Annonser

BoMBSHeLL: THe HeDy LaMaRR SToRy

Orkar inte skriva idag heller men vill verkligen ur djupet av mitt hjärta rekommendera er att se den här dokumentären om Hedy Lamarr, en kvinna som bara sågs som ett utseende och inte ett intellekt och hur det formade hennes liv och person. Livet i ett patriarkat, alltså.

Läs mer här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Hedy_Lamarr

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/48565?programid=2794

https://www.internetmuseum.se/tidslinjen/hedy-lamarr-tar-patent-pa-tekniken-som-leder-till-wifi/

https://zeitgeistfilms.com/film/bombshellthehedylamarrstory

Jag såg filmen via Cineasterna; https://www.cineasterna.com/sv/

 

HoN VaR eN SåN DäR

”Hon var en sån där som gjorde allting rätt. Perfekt. Perfektion. Snyggt och välartat.

Jag var en sån där som knullade runt och gjorde allting fel. Allt jag ville var att nån skulle tycka om mig. Tycka det var värt besväret att lära känna mig. Röra vid min gudomlighet. Bränna sig på min eld.

Men ingenting hjälper mot själens obotliga ensamhet.”

 

CiTaT

”…jag sitter vid det förbannade skogsbrynet med mina knutna händer vilande i knäet och väntar än, sitter vid randen till en mörk, djup skog som ligger i detta gula rum, vet inte vad jag skall göra av det, det vi gjorde, det jag till slut blev.”

(Mare Kandre)