RäTT eLLeR FeL?

 

Försöker att inte bry mig så mycket om folks fördomar. Inte mina egna heller. Tycker att mina barn (och alla andra för den delen också) ska få gå i de kläder som de tycker om och trivs i.

Har i och för sig några kriterier för vad mina barn får ha på sig.

  1. De ska gå att klättra i träd i.
  2. Om jag inte kan tänka mig att syskonet av det andra könet ska ha det på sig ska inte det aktuella barnet ha det heller.
  3. Gillar inte att barnen ska vara reklampelare åt multinationella företag.

Det här tankesättet ställer till det. För det går inte obemärkt förbi, ooo nej. Vi blir hårt ansatta, både barnen och jag. Barnen får höra, både från vuxna och andra barn att ”det där kan du ju inte ha på dig” eller ”du ser ju ut som en tjej” (som om det skulle vara något negativt?).

Jag blir utskälld för att jag låter lillebror gå på skolavslutning iförd klänning. ”Han blir ju mobbad om han ser ut så där!” Att det är såna som tänker som h*n som kommer att mobba honom tänkte h*n inte på.

Så därför undrar jag. Vad är rätt och vad är fel?

Vem på de här bilderna är rätt och vem är fel?

 

 

 

 

 

 

Vem får ha nagellack och vem får inte? Vem är rätt och vem är fel?

 

 

 

 

 

 

Vem är rätt och vem är fel här?

 

 

 

 

 

 

 

 

Vem får ha hästsvans och vem får inte ha det?

 

 

 

 

 

 

 

Vem får ha badbyxor och vem förväntas bada iförd bikini eller baddräkt?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vem får ha klänning och vem får inte ha det? Vem är rätt och vem är fel?

 

En sak är i alla fall säker.

Jag kommer aldrig att sluta slåss för mina barns rätt att få vara fria individer i vårt samhälle.

 

 

 

Annonser

15 thoughts on “RäTT eLLeR FeL?

  1. Det här med vi och dom vill jag ju helst inte hävda, men tyvärr är det nog så att vi aldrig kommer få insikt i vad det är som driver de som pekar finger. Eller som pekar med hela handen heller för den delen…
    Stå på dig. Det som finns i hjärtat visar vägen, den behöver inte vara rätt att vandra för andra. Låt dem falla.
    Jah

    Gilla

    1. Jag tror jag vet. Rädsla. Rädsla för sig själv och då också, i förlängningen, rädsla för andra.
      Vi får hålla varandra i handen, du och jag(ojag), och stötta varandra!

      Gilla

  2. Det där med badbyxor har jag tänkt på en del. ”Förr” i världen hade killar badbyxor som det faktiskt inte var så stor skillnad på mot ett par bikinibyxor, dvs de slutade vid ljumsken. Nu går dom till knäna för killarna, men tjejers ”badbyxor” har inte blivit större. Varför har killarnas badbyxor gått åt det hållet? Har det något samband med att det bara är reklam för kvinnors dvs tjejers badmode som hänger på annonspelarna varje år? Varför är det så tyst om badbyxornas utveckling och vad säger det som samhället?

    Gilla

    1. Ja, det kan man undra över.
      Men framför allt undrar jag över varför flickor ska täcka den byst de inte har men det ska inte pojkar. De ser ju likadana ut! Däremot förväntas inte äldre män som utvecklat bröst ha baddräkt eller bikini för att dölja det som putar ut. Märklig (o)ordning.

      Gilla

  3. Jag tycker att du sätter upp mycket sunda kriterier när du köper kläder till dina barn, Calle! Heder åt dig. Min favorit: ”det ska gå att klättra i träd i”
    Förstår att det stöter på motstånd men någon måste bana väg. Det gör du!

    Gilla

    1. I själ och hjärta vet jag att jag gör rätt och jag kan också välja att backa när jag märker att barnen inte orkar stå emot. Det finns ingen anledning för dem att behöva ta strid, det kan jag som vuxen göra.
      Tack för stöd och uppmuntran, det tas tacksamt emot!

      Gilla

  4. en sak är ju att inte lägga över sina könsförväntningar på barnen, så att man missar att se individen. Att tvinga in barnen i ett spår. Men det motsatta kan ju ske, dvs att man i sin iver att vara könskorrekt åt det andra hållet, också blir dogmatisk, och tvingar dem att vara genuskorrekta istället, dvs för över sina egna förväntningar på barnen fast åt det andra hållet, eller vad säger du?

    Gilla

    1. Jag vet, det är verkligen en tunn linje man balanserar på. Man får ständigt rannsaka och ifrågasätta sig själv. Jag försöker verkligen så gott jag kan och jag hoppas verkligen att jag i första hand ser mina barn som individer och inte som något som jag ska forma till vad jag vill att de ska vara. Utan att för den skull vela och vara otydlig i mitt föräldraskap eller min personlighet.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s