GyCKLaReN aRKaDia SKRiVeR iNSiKTSFuLLT oM SKoLaN

 

Och det gör han här på sin blogg.

Men eftersom ni antagligen inte kommer att gå in där och läsa (jag är i alla fall dålig på att följa länkar) så kopierar jag hela faderullan och lägger in här i stället. För det här tycker jag att ni ska läsa:

 

Skolan är död – länge leve skolan


Jag har hållit mig från att skriva för mycket om skolan i min blogg. Delvis för att jag inte vill skita där jag äter, men också för att jag anser att denna blogg bör handla om artisteri. Nu kan jag inte hålla mig längre – främst för att jag inte längre äter på sagda plats. Så här följer en skol-rant som kan verka hård, som troligen är hård och som jag hoppas innebär att jag får ur skiten ur systemet.

Att svensk skola är värdelös är många överens om – däribland jag. Men till skillnad från vad många artiklar och ministrar pekat på under åren anser jag att det beror på något annat. Jag tror inte att det är dessa eviga PISA-undersökningar som visar vad som verkligen är sjukt. (Anledningen att jag inte lägger så mycket värde vid just den typen av studier är att det är svårt att mäta begrepp som kunskap och kreativitet.) Jag har nu under en 10-års period befunnit mig i olika typer av verksamhet. Jag har jobbat på högstadiet och på gymnasieskolor. Många av dessa har varit i privat regi, men detta inlägg handlar inte om den privata kontra den kommunala sfären. Jag tror att det jag kommer att skriva berör svensk skola oavsett huvudman, nivå eller geografi. Var jag än varit har symptomen varit de samma. Institutionen är sjuk! Den blöder därför att den ägs, styrs, leds och utförs huvudsakligen av idioter. Det värsta i kråksången är att skolan är ett resultat av samhällets värderingar i stort. Låt mig förklara genom att jämföra skolverksamhet med min artistiska verksamhet.

När en kund frågar mig vad jag kostar och de anser att mitt pris är för dyrt försöker jag motivera min kostnad. Ibland hjälper inte det utan den potentiella kunden vidhåller att jag är för dyr. Då brukar jag svara: ”Kvalitet kostar pengar” och jag får inte jobbet. Väldigt ofta återkommer kunden året därpå och anställer mig. Orsaken är att de valde en billig amatör som för 500 kronor och en flaska lampolja bränt sönder sig själv, sina kläder och delar av publiken. Kunden vill nu inte uppleva det igen utan söker sig till någon som kommer att leverera kvalitet istället. Nästan alltid anställer de mig också året därpå, och därpå. Då är jag inte längre dyr. Vad har detta med skola att göra kan man fråga sig? Behöver jag förklara det? Någonstans har vi glömt bort att kvalitet kostar pengar. Lärare har negativ livslön. Efter fem års studier tjänar de mindre än en person som jobbar i en klädbutik. Personalen har sällan studielån och har kunnat jobba upp sig i hierarkin under de fem år som läraren suttit i skolbänken. (Med detta vill jag inte säga att personal i butiker ska sänka sin lön. Absolut inte.) Men lärare förväntas göra ett bra jobb när marknadsekonomin säger att det är viktigare att svenska folket har moderiktiga kläder på sig än att deras barn har en vettig utbildning. Lärarnas Riksförbund har en kampanj just nu som vill höja lärares löner med 10 000, vilket kan tyckas rimligt. Det kommer inte att hända – det vet vi alla. Och för att vara helt ärlig – 10 000 skulle inte räcka. 15 så kanske vi hade talat sanning. Sen är jag rätt övertygad om att många av dagens lärare inte förtjänar den löneökningen. Det kommer jag till längre ner.

Det finns en del forskning kring prestation och pengar. Se exempelvis:

Men pengar är ju inte allt! Om jag hade brytt mig om pengar skulle jag absolut inte välja att först utbilda mig till lärare och sedan istället hoppa över till yrket artist. Inget av dessa två har pengar som drivkraft. Så vad är drivkraften för en lärare? Den frågan har jag ställt mig och alla de kolleger jag lärt känna under åren som gått. De flesta är rätt överens.

Skapa relationer med unga människor och se dem utvecklas och växa som individer.

Fördjupa sig i de ämnen som man älskar och förmedla denna passion till andra.

För att det ska vara genomförbart behöver du tid. Du behöver tid för att kunna fördjupa dig, förkovra dig och sedan omsätta det i kreativ undervisning. Jag har alltid hävdat att läraryrket huvudsakligen handlar om kreativitet. Det har jag slutat tro. Jag hävdar att läraryrket borde handla om kreativitet – men mycket sällan gör det. För att kunna vara kreativ och skapa kvalitet krävs tid. Kvalitativ tid. Inte tid mellan 16:00-17:00 efter en heldag i klassrum. Jag vet att jag kan skapa en episkt bra lektion som tar en hel klass med storm – bara jag får rimlig tid att tänka, skapa och testa. I dagens skola finns inte det utrymmet. Du ska undervisa mer och mer, och denna undervisning ställer underliga krav på såväl lärare som elever. För att hinna med lektionerna blir du tvungen att pumpa ut skriftliga uppgifter för att ha något att gå på vid betygsättning. (Du hinner nämligen inte lära känna eleverna och bygga relationer då klasserna är stora och du har massor av kurser att leverera.) Det innebär att eleverna upplever skolan som en lång rad av uppgifter där närvaro är sekundärt och inlämning är primärt. I samma veva får läraren på tok för mycket att rätta, läsa igenom och bedöma. Eleverna anser att skolan är menlös och väljer att inte dyka upp. De få timmar jag har tillsammans med eleverna blir lidande då de inte är där. Elever som är borta mycket får uppgifter att lösa – för att ta igen tiden de missat i skolan – som i sin tur leder till att de inte kommer till skolan. Dels för att deras tes nu är besannad – men också för att de nu har fler inlämningsuppgifter att göra på sin fritid.

Jag skrev tidigare att lärare inte förtjänar en löneökning. Hur kan jag säga något sånt? Nu vet jag att jag är ute på tunn och hal is, och mitt resonemang kan vara haltande. Kanske är det min bitterhet som talar. Kanske finns det andra förklaringar (exempelvis de ovan) som kan förklara min frustration – men någonstans vill jag ändå hävda att lärare inte har en professionell hållning till sitt jobb. Jag drar en parallell till mitt liv som artist en gång till. Bara för att jag anser att saker sätts i perspektiv då.

När jag jobbar som artist och saker går riktigt dåligt. Säg att jag inte når fram till min publik. Jag lyckas inte få dem att skratta, förundras och förvånas. De gånger gigen går dåligt går jag inte ner från scen och tänker: ”Fy fan vilka värdelösa människor, vilken hemsk publik. Det är inget fel på mig som artist, min akt eller det jag gjorde på scen. Publiken var för full, för dum, för ointresserad eller för trött. Det var inte mitt fel. Nästa gång ska jag göra min show precis likadant! Då ska jag minsann visa dem!” Varför gör jag inte det? Varför väljer jag istället att lära mig av det jag just upplevt. Publiken har aldrig, eller åtminstone mycket sällan fel. Det är mitt, och enkom mitt ansvar att underhålla dem. Om jag inte lyckas med det – då är jag dålig. Så enkelt är det. Jag kallar mig själv för Professionell underhållare. Med ordet Professionell menar jag att jag lever på det. Men jag menar också att jag har en professionell attityd gentemot vad jag håller på med. Förstår du vart jag vill komma? När jag har lyft denna tes i lärarrummet har jag fått inte så få sura miner. Ofta (men inte alltid) läggs felet på våra ungdomar, våra elever. Jag vill hävda att det omöjligt kan vara en 16 årings fel att de inte vill. Framför allt när de har en professionell lärare med fem års utbildning och flera års erfarenhet som ska leda undervisning. Den ekvationen går bara inte ihop.

Jag fortsätter min tes kring professionalism med en berättelse från en f.d kollegas högstadium. Ett helt lärarrum sitter i en engagerad diskussion som handlar om att en viss elev betett sig på ett mycket respektlöst sätt. Samtalet handlade uteslutande om elevens beteende och hur han fel han hade agerat. Min kollega lyfte då frågan till vilka strategier olika lärare hade när en sådan situation uppstår. Det blev helt tyst. Ingen lärare hade en medveten, utarbetad strategi för hur de skulle hantera den aktuella situationen. Det sitter över 100 år av lärarkompetens i samma rum och ingen har lyft blicken och funderat på medvetna strategier!

Skulle jag tillsammans med en grupp artister lyfta ett problem som uppstått på scen. Kanske att en person i publiken var för berusad och började bete sig illa, eller någon försöker medvetet förstöra min show. Om jag där skulle be om råd eller fråga hur andra har gjort. Jag kan lova dig att jag hade fått höra många olika strategier. Några kanske inte hade passat mig, men jag hade garanterat hört lösningar jag inte tänkt på och som därigenom öppnade möjligheten för mig att hitta nya, unika strategier som passar mig. I ett lärarrum sker det mycket sällan. Få har medvetandegjort yrket. Istället diskuteras det än idag huruvida elever bör ta av sig kepsen eller mössan. På riktigt. (Vars typdiskussioner får än mer bränsle av en skolminister som inte kan se skogen för träden.)

I det nämnda lärarrummet berättade då min f.d kollega för sina medarbetare att han skrivit en text kring strategier för den typen av problem som uppstått med den bråkiga eleven. Han erbjöd sig att skriva ut sidorna. (Runt sju sidor) Alla nickade instämmande och tyckte det lät spännande. Sidorna lades i lärarrummet. Tre dagar senare var de orörda. Jag kan tänka mig (men nu spekulerar jag) att flera lärare tänkte: ”Vem är han att skriva sånt, vad tror han att han vet som jag inte vet?” Jantelagen lär ha gjort sig gällande. För få är de yrken där man ska hålla sig på sin kant så som i läraryrket. (jag ska inte öppna upp den absurda debatten kring lärare och deras kungarike utan insyn – klassrummet.)

Hade samma sak skett i artistbranschen, att någon bemödat sig att skriva ner en guide på några sidor – enkom för att hjälpa sina medartister – hade detta möts av stor respekt och garanterad läsning. Möjligt är att folk hade frågat vilken kompetens personen hade för att skriva aktuella text och mycket möjligt att någon form av statusdiskussion skulle följa – men artisterna hade läst texten. Med 100% säkerhet.

En lärarkår som inte fyller den enklaste av kriterierna för att kallas professionell förtjänar inte högre lön.

Sedan finns det helt underbara lärare, fantastiska, kreativa, skapande och passionerade lärare. Som möter eleverna varje dag med ett leende, som biter ihop och jobbar helger, som jobbar nätter, som skapar relationer, som verkligen bryr sig om sina elever. Saken är att dessa brinnande lärare snart får slut på bränsle. Jag har sett det ske med vänner, jag har själv upplevt det. Efter några år börjar de bli slitna, blir uppgivna, utbrända eller tappat sin glöd. De söker sig till andra yrken eller kämpar på i tysthet, trötta och ledsna.

Jag tror att samhället får vad det förtjänar. Jag önskar av hela mitt hjärta att alla bra lärare jag känner, alla lärare som verkligen brinner för vad de gör. Som dagligen offrar sin egen tid med sina nära för att andras barn ska ha det bra. Jag önskar att dessa lärare säger upp sig med omedelbar verkan. Jag hoppas att skolan blir tömd på den lilla kvalitet som finns kvar. Först då kommer något att hända. Jag önskar att dagens ungdomar får den sämsta undervisningen tänkas kan. För i verkligheten kommer arbetsgivaren tillbaks nästa år och säger att de hade fel. Att de fick någon som tog 500 spänn och en flaska lampolja. Att de inte längre vill ha missnöjda kunder. För sanningen är att inte finns något viktigare än skolan. Det finns inget viktigare än våra ungdomar, men skolan behandlar dem som skit. Är det då inte rimligt att de då behandlar denna institution på precis samma sätt?

Skolan är död, länge leve skolan!

 

Annonser

7 thoughts on “GyCKLaReN aRKaDia SKRiVeR iNSiKTSFuLLT oM SKoLaN

  1. Vissa lärare är bra, andra är rent ut sagt usla.
    Själv minns jag en lärare på gymnasiet som satt och stirrade ner i böckerna vid sin kateder och läste innantill. Vilken nytta hade vi av det? Vi kunde lika gärna ha läst bokjäveln själva.

    Flera av mina klasskamrater bad honom om att få gå på toa. Sen kom de inte tillbaka till lektionen igen. Han undrade aldrig var de hade tagit vägen.

    Men vi ska inte skylla lärarna för hur skolan ser ut, enbart. Det är styrningen som är undermålig. Det behövs krafttag för att få ordning på skolorna, för att vi inte ska bli sittande med flera generationer av analfabeter.

    En lärare som jobbar på högskolan sa till mig:
    ”NBT, högskolan idag har ungefär samma nivå på utbildningen som den nivån som högstadiet hade, på den tiden du gick i den.”

    Gilla

    1. Skolan kan man nog diskutera i all oändlighet. Alla kan väl vara överens om att den inte fungerar i alla fall. Även på mina barns skola, som ändå har en egen läroplan och ett helt annat engagemang från lärarna, suckas det. De gör så gott de kan men den nuvarande regeringen har så tossiga idéer om hur och vad barnen ska lära sig att man blir alldeles knäsvag. ”Jan Björklund” har blivit ett skällsord.

      Gilla

  2. Man blir ju lite rädd, själv är man nyexad förskollärare, jag har jobbat ett halvår ungefär och kan inte tänka mig nåt roligare jobb. Men man skulle såklart önska lite mer i lön och mindre barngrupper. 🙂

    Gilla

    1. Ditt jobb är ett ”kall”, hade du missat det? Vilket innebär att du ska vara nöjd, glad och ivrig över att få jobba under vilka usla förutsättningar som helst till en lön som ligger ungefär i samma nivå som studielånet.
      Nu har jag aldrig haft barn i en ”vanlig” förskola, men jag har fått för mig att det är mera av förvaring än pedagogisk verksamhet och det kan jag tänka mig att det var inte så du och dina kollegor hade tänkt er att det skulle vara.

      Gilla

  3. När jag gick i skolan för sisådär 20 år sedan hade vi en naturlig respekt för vuxna. Lärarna kunde ägna sig åt att undervisa istället för att uppfostra.
    Min vän N är lärare på lågstadiet, hon lägger 80 procent av tiden på att hålla ordning.
    Varför har respekten försvunnit?

    Gilla

    1. Beror kanske på en kombination av dels det nya sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-samhället som har växt fram sedan 80-talet och dels att vuxna och föräldrar har abdikerat från att vara vuxna och föräldrar.
      Som förälder själv förvånas jag ständigt över andra föräldrars oförmåga att vara ledare för sina barn. Hur kommer det sig att det kan vara så svårt att säga ”Nej, du får inte!”? Eller ”Ja, du ska!” för den delen.
      Hörde på TV i går kväll om en mamma som hade bett om hjälp med sin dataspelsberoende SEXÅRING. Vem är det då som bestämmer hemma, kan man ju fråga sig.
      Det behövs kanske fler lärare av den gamla skolan, du vet de där stadiga tanterna som pekade med hela armen och kunde sin grammatik? De kan få komma med sina handväskor och styra upp situationen.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s