DeN GaLNe DaLMaSeN MeD KRyCKoR

 

Aka Pelle, har varit på besök i helgen. Alltid lika trevligt och pratsamt.

Vi pratade (bland mycket annat) om hur det ser ut i samhället och vi pratade om krig, något som har en del gemensamt faktiskt.

I krig finns det något som kallas krigsmoral. När en soldat vet, utan något som helst tvivel, att han kommer att komma hem – levande, sårad eller död – då kommer den soldaten att ge allt för sina kamrater. När en soldat vet, att om han blir skjuten så kommer hans kamrater att hämta honom, om så fem till blir skjutna, när en soldat vet det – då höjs moralen – krigsmoralen – i hela plutonen. Alla ger allt för varandra.

Detsamma är det i samhället. När vi vet att vi kommer att klara oss, när vi vet att någon tar hand om oss om vi behöver hjälp, när vi vet att vi kommer att ställa upp för varandra, när vi vet att vi inte kommer att bli lämnade – det är då vi också tar hand om varandra och ställer upp för varandra.

När vi däremot skapar ett samhälle där endast de starkaste klarar sig, där vi lämnar kvar de som är sårade och skadade, där vi inte tar hand om de sjuka och svaga, där var och en får klara sig bäst de kan – då sjunker moralen. Då börjar alla tänka på sitt, då börjar man tänka på sig själv först, då börjar man roffa åt sig, då flyttar man inte på sig, då vill man fram först, då börjar man att trampa på varandra.

Jag har märkt det under flera år nu. Jag tar bussen som exempel, för det lilla speglar det stora och det stora speglar det lilla, och på bussen märks det tydligt. Man tränger sig före, släpper inte fram sina medresenärer. Man flyttar inte på sig så att alla får plats. Man hjälper inte de gamla med rullatorer. Man ger inte plats åt barnvagnar. Man tar inte bort sin väska så att någon mer får sitta. Man är otrevlig mot medresenärerna och busschaufförerna. När en gammal man ramlade på bussen vid en hållplats klev folk bara över honom för att komma av (inte alla, men ändå). Man betalar inte. ”Bara jag får.”

Skulle kunna skriva hur många exempel som helst. Om människosynen, om kvinnohatet, om hur vi överger våra barn och varandra. Slit-och-släng-samhället, där det inte är bara saker vi slänger. Där ingenting längre har något värde, bara att vara störst, först och rikast betyder något.

Något händer med vår värld och det är inte det minsta trevligt att se på.