oM SiMoNe De BeauVoiRS TaNKaR oM (KViNNo)HiSToRia

 

Läser just nu Simone de Beauvoirs bok ”Det andra könet”. Där finns ett kapitel som heter ”Historia” där Simone går igenom kvinnornas situation genom historien. Jag blir fundersam när jag läser vad hon skriver då det faktiskt känns som om hon bekräftar männens syn på kvinnor och därmed tankarna om kvinnors lägre ställning/förtrycket av kvinnor på grund av mäns fysiska överlägsenhet. Hon återkommer ständigt till dessa förklaringar.

”Trots allt är det troligt att männen då som nu var överlägsna i fysisk styrka. På stridsklubbans och de vilda djurens tid, då naturens motståndskraft var som störst och redskapen som mest rudimentära, måste denna överlägsenhet ha haft ytterst stor betydelse. Hur robusta än kvinnorna än var, utgjorde dock tvånget att stå i fortplantningens tjänst ett fruktansvärt handikapp i kampen mot den fientliga omvärlden.”

Vad är då fysisk överlägsenhet? Är det att uppbåda stor styrka under kort tid eller är det att uppbåda styrka under lång tid? Är det att springa fort under kort tid eller att kunna springa långt? Är det att vara stark i armarna eller är det att vara stark i benen? Är det att orka mycket under kort tid eller är det att orka mindre men under lång tid? Vilket resultat får vi beroende vilka kriterier vi ställer upp? Är män verkligen så överlägsna som det påstås? Egentligen? Jag tvivlar starkt på det, därför tror jag inte heller på att detta serveras som en sorts allenarådande sanning som då ska förklara patriarkatets diktatur.

Män går fort men inte så långt, kvinnor går långt men inte så fort. Behövs det en kapplöpningshäst eller en packåsna? Vem gör mest nytta i längden?

Simone skriver också att män har möjlighet att, på grund av sin fysiska styrka, har möjlighet att försvara sin egendom, vilket kvinnor inte kan och att även detta är en orsak till hennes underlägsenhet.

Jag undrar – varför skulle kvinnor vilja försvara sin egendom när hon inte ser egendom som något privat som bör försvaras? Kvinnor lever tillsammans och hjälper varandra. Det är män som är egoistiska, vinningslystna och som för krig för att försvara sin egendom.

Simone, som inte hade några egna barn, beskriver också kvinnornas barnafödande som ett fängelse, en enda avskyvärt förbannelse som gör så att kvinnorna aldrig kommer att bli fria eller likställda mannen. Att endast om kvinnorna blir fria från omhändertagandet om barnen, det vill säga att samhället ska stå för detta, och kan arbeta på samma villkor som männen, det är endast då hon kan bli fri.

”Barnaföderskan känner alltså ingen stolthet över vad hon har skapat utan känner sig som en passiv leksak för dunkla krafter, och den plågsamma förlossningen blir till en onödig eller till och med besvärande händelse.”

”Varje form av socialism som rycker lös kvinnan från familjen, främjar hennes frigörelse.”

Just det. Simone hade inga egna barn…

Sedan fortsätter hon att bekräfta bilden av mannen suveränitet genom att framhålla det typiskt ”manliga” som det eftersträvansvärda, även för kvinnor och att det är genom att lämna det typiskt ”kvinnliga” som vi kvinnor ska bli likställda mannen.

”Hon framhärdar i sitt arbete med en mans dristiga mod.”

”Mannen hävdar sig därigenom som människa. Denna stolthet visar han än i dag, när han har byggt en dammanläggning, en skyskrapa eller en atomreaktor. Han har inte bara arbetat på att bevara den existerande världen, han har sprängt gränserna och lagt grunden till en ny framtid.”

”Patriarkatets triumf berodde alltså inte på en slump och var heller inte resultatet av någon våldsam revolution. Alltifrån mänsklighetens äldsta tider har männens biologiska privilegium gjort det möjligt för dem att hävda sig som suveräna individer.”

”Den manliga expansions- och härskarviljan förvandlade kvinnans fysiska svaghet till en förbannelse.”

”Ett av kvinnans största problem är, som vi sett, hur hon skall förena sin uppgift som barnaföderska med sin uppgift inom produktionen. Kvinnans hårda bundenhet vid sin funktion som barnaföderska är den djupaste orsaken till att hon sedan historiens begynnelse ägnat sitt liv åt arbetet i hemmet och till att hon hindrats att vara med om att bygga upp världen.”

Jag tror att kvinnor alltid har vetat att vad de gör är det som är det viktigaste som finns, att livet alltid har legat i deras händer, och att de helt enkelt har låtit männen hålla på med sitt. Män har gått att avvara. Ett förhållningssätt som tyvärr  varit ödesdigert. Kvinnan bär livet, mannen exploaterar det. Om ena halvan av mänskligheten i första hand tänker på varandra och den andra halvan av befolkningen i första hand tänker på sig själva är det inte särskilt svårt att räkna ut hur det slutar.

Problemet är att det som män står för – egoism, hat, våld, att upphöja sig själv, yttre utveckling – höjs till skyarna under tiden som det som kvinnor står för – omtanke, kärlek, omhändertagande, inre utveckling – ses som värdelöst. Det är det tankesättet som gör att vi snart inte har någon jord att leva på.

Därför förstår jag heller inte vitsen med att bli likställda männen på männens premisser, det vill säga att lämna det som är viktigt. Vi borde i stället kräva och förvänta oss att det vi kvinnor anser är viktigt, vilket det också är, också ska upphöjas till dess rätta värde.

Samhället vi nu lever i är skapat av män, för män. Vi behöver skapa ett samhälle som utgår från kvinnor och barns villkor. Det kommer inte att utestänga männen, det kommer att ge även männen bättre livsvillkor.

Om vi skapar en värld där det inte längre är viktigt att bygga det högsta huset, tota ihop den smartaste bomben eller att tjäna mest pengar – ja, hur skulle den världen se ut?

 

 

 

(Ber inte om ursäkt för mina grova generaliseringar. Jag räknar nämligen med att ni fattar vad jag menar.)

 

Annonser

6 thoughts on “oM SiMoNe De BeauVoiRS TaNKaR oM (KViNNo)HiSToRia

  1. Det var hundra år sedan jag läste boken men jag tolkar det som att Simone utgår från det samhälle som män enväldigt har skapat.

    Få kvinnor lyckas leva jämställt i mäns skapade kärnfamiljer och mäns skapade samhälle. Alla vi kvinnor som har levt tillsammans med män, vet hur våra dagliga liv kan bli med en man i vår omedelbara närhet. För att hävda vår fulla, verkliga självständighet och vår sexuella, kroppsliga och själsliga integritet, tvingas vi ofta till oändliga diskussioner med mannen, som ofta ser kvinnan och barnen som sina ägodelar, något som tillhör honom och något som finns till FÖR honom. Vissa män tar till våld om de anser att det krävs, för att få kvinnan att underkasta sig honom.

    Det är konstigt egentligen, eftersom män alltid har velat göra sig själva oumbärliga för kvinnor och barn och med de mest odemokratiska metoder och faktiskt TVINGAT sig på familjen kvinna-barn. Det har alltid varit män som har varit mest intresserade av att leva med kvinnor, inte tvärtom. Det ser vi än idag, bland de konservativa männen i politiken som värnar om mannens skapade kärnfamilj och mannens roll i den. Kanske stämmer deras tes, att denna typ av skapade samhälle med alla ”mansfamiljer” (kärnfamiljer), bidrar till att hålla män (läs samhället) lugna?

    I detta skapade manssamhälle, har mammor/kvinnor gjorts beroende av män för sin och sina barns försörjning. Vad hade alternativet varit, om kvinnor hade fått vara med och bestämma?

    Idag har mannen mist en hel del av sin tidigare kontroll över kvinnan, i denna typ av familj. Han har inte längre hela den ekonomiska makten och kvinnan kan välja att flytta ifrån honom och det är förbjudet i lag att både våldta och misshandla sin hustru för att utöva makt. Kvar finns barnen och vi ser tydliga exempel på hur modersrätten urholkas alltmer, till förmån för fadersrätten.

    Samtidigt vet vi alla, att få män förväntar sig att mödrar skall släppa taget om barnen helt och hållet och överlåta hela ansvaret och omsorgen på män/fäder. Vad skulle hända om kvinnor helt enkelt gav efter för papparättsrörelsen och underkastade sig fadersrätten? Om pappor var de som fick både ensam vårdnad och umgängesrätt och fick ansvara för barnens boende, väl och ve?

    Det är naturligtvis inte detta män är ute efter – hur skulle de då lyckas försörja sig och sina barn? Det skulle innebära ett omvänt samhälle, där män blir fast i hemmen och där kvinnor tar över styrningen av hela samhället och ekonomin. Som vanligt handlar det istället om mannens makt och kontroll över kvinnan. Idag används den med barnen som ursäkt, trots att vi vet att få män vill ta det ansvaret. De räknar med mamman/kvinnan och de vet att utnyttja att det viktigaste för en kvinna, är hennes barn.

    Själv har jag valt att inte skaffa barn och har alltid varit livrädd för att hamna i den sk ”kvinnofällan”. Jag vet att det är jättesvårt/omöjligt att undvika den, som mamma i detta manssamhälle. En mamma styr, ställer och ordnar det för sina barn och mannen åker snålskjuts på kvinnans omsorg om sina barn. Både ekonomiskt och socialt. Det som hindrar kvinnor att ta ut skilsmässa idag, är ofta ekonomi och/eller fadersrätt. Kvinnor som helt enkelt inte klarar sin försörjning utan mannen och/eller tycker att pappan är lika viktig för barnen, som män/pappor själva tycker.

    Jag har också valt att leva mitt liv utan en man i mitt hem. Det provocerar både män och kvinnor, har jag märkt, eftersom detta är utanför den sociala normen. Själv kan jag inte finna en enda anledning till att dela mitt liv med en man. Kanske skulle det vara att få en mans ”villkorslösa kärlek” då? Finns den? Är den i så fall ”nödvändig” i mitt liv? Mitt svar på båda frågorna är nej. Den enda villkorslösa kärleken, som jag ser det, är kärleken mellan mor och barn.

    Ingen skall dock inbilla sig att jag som singel utan barn, kommer undan den manliga sexualiteten, det manliga våldet, det manliga tolkningsföreträdet om mig som kvinna och den inbillade manliga överordningen. Den är ständigt närvarande så fort jag sticker ut näsan genom dörren.

    Vissa kvinnor är så starka, att de klarar av att ha män omkring sig dygnet runt och jag brukar säga att jag beundrar dessa kvinnor oerhört. Jag tar mig dock rätten att säga att jag själv aldrig skulle fixa det, att jag mer än gärna avstår från detta liv och att män och kvinnor inte har någon anledning alls, att bli provocerade av mitt val. Jag motsätter mig alla dessa olika epitet som används för att försöka kontrollera mig, tvinga in mig i ”mallen” eller förnedra mig och som avser att få mig att känna mig ”onormal”. Epitet som män ofta använder är ”nucka, okvinnlig, frigid, manshatare, ungmö, egoist” eller helt enkelt män som tror att ”något” måste ha ”drabbat” mig som har fått mig att välja bort män. Kan det verkligen vara mitt helt fria val, undrar män, som gärna vill dela sina liv med kvinnor;)

    Gilla

    1. Haha – din kommentar är nästan lika lång som mitt inlägg!

      Jag håller med dig i det du skriver och jag instämmer i mycket av det Simone skriver också, det som förvånade mig var att hon så lättvindigt köper mäns historiebeskrivning utan att ifrågasätta. Nu var det ju länge sedan boken skrevs och kvinnornas historia skrivs inte längre enbart av män, men ändå. Jag hade önskat att hon hade varit lite mera kritisk till tankarna om mannens suveränitet och att det av män skapade livsvillkoren skulle vara det enda rätta även för kvinnor.

      Jag önskar en tillvaro som är anpassad efter kvinnors och barns förutsättningar. Jag kan inte se att det är rätt väg att gå att vi kvinnor ska bli jämställda på mäns villkor. Det av män skapade samhället, för män, har inte varit något lyckosamt projekt, varför ska vi då fortsätta på den vägen bara för att det kanske är det enklaste sättet att bli fria på?

      Jag ser galenskapen i att som kvinna tvingas välja bort barn och familj för att kunna vara fri. Vilken frihet är det – egentligen?

      (Och nu är inte min syn på familj = mamma-pappa-barn, jag har svårt att se nyttan av en sådan familjebildning utan tycker väl att männen kan ha ett eget hus, men det är en annan diskussion…)(Säger jag som ”sover med fienden”…)

      Tycker inte att du på något sätt väljer fel, hoppas jag du förstår, jag är övertygad om att vi strävar åt samma håll och finner det olyckligt att du inte får göra dina livsval utan att andra ska tycka så himla mycket. Det tycks alldeles för mycket i den här världen. Förmodligen enklare än att faktiskt göra något åt saker och ting, antar jag.

      Heja dig!

      Gilla

  2. Simone de Beauvoir har fällt en del bra one-liners MEN hon har gjort mycket skada.

    Det var hennes uttalande om att prostitution är kvinnans befrielse som hjälpte till att införa en syn på detta fruktasnvärda förtryck att omvandlas till något som var uttryck för den ”starka” kvinnan.
    Sexindustrin använde henne som ett redskap och än idag används samma argument och hennes namn av dem som ett rättfärdigande för att sälja kvinno- och flickkroppar.
    Detta finns väl beskrivet i boken som-inte-går-att-köpa-längre-så-man-måste-låna-eller-hitta-på-antikvariat Kvinnornas Svarta Bok i kapitlet om kvinnohandeln. Jag ryser åt SdB. Med hennes totala tankegods behöver inte kvinnor några andra fiender, hon har hjälpt fram det värsta förtrycket som i sin tur leder till att kvinnans underordning upprätthålls
    Citat från KSB.
    ”Det /sdB tankegods/ innebar slutet på att all konstruktiv kritik mot prostitution, med ens vändes allt strålkastarljuset mot den förskönande fantasibilden av skökan.”

    Gilla

    1. Ojdå. Jag har inte kommit längre än till historieavsnittet i boken, den gamla upplagan dessutom, så det kommer att komma mer att undra över?! Jag är kanske inte ute och cyklar då när jag känner att hon på något vis försöker få in kvinnorna på ”den rätta vägen”, dvs männens väg? Nu ska det bli väldigt intressant att läsa vidare och om det var så att hennes tankar hade en så enorm genomslagskraft blir det ju nästan obehagligt. Jag hoppas verkligen att det var så att hon bara inte visste bättre.
      Vet du något om hennes relation till Sartre? Vad han hade för tankar och hur det påverkade henne? Det blir annars mitt nästa läsa-på-projekt. Allting hänger ju ihop, eller hur?

      Gilla

  3. Nä, du är inte fel ute.
    SdB var vad jag kallar en skrivbordsfemininist, till skillnad mot exempelvis Lydia Cacho som är ute i det svarta sorgliga träsket som utgör verkligheten.
    Jag har alltid haft lite svårt för teoretiserande om rätten til övergrepp.
    Känner därför inte till Sartre eller förhållandet dem emellan något speciellt mer än vad som står på olika håll redan.
    SdB ställningstagande kom otroligt olyckligt eftersom Europa var på väg att ta steget ut i abolitionslinjen när det gäller kampen mot prostitution.
    Idag ser vi faktiskt effekterna av det stoppade vägvalet i den enormt utredda könshandeln.
    Hon var naturligtvis inte ensam om att svamla om ”frihet”, det var fler som anslöt sig från båda könen…

    Precis! Allt hänger ihop!
    Det är därför jag valt Ingrid Segerstedts Wibergs uttalande til mitt signum ( som står i min ”presentation”).

    Gilla

    1. Det kanske är lätt att tycka och tänka/teoretisera kring sådant som en bara läst men det är ju inte alltid så att det blir något bra av det i slutänden. Teori och praktik tillsammans med en förmåga att tänka, fundera och ställa frågor torde väl vara det bästa.
      Prostitution kan vid första anblicken verka som ett fritt val för en fri kvinna men skrapar en lite på ytan kommer en annan bild snart fram. De som anser att prostitution bara är en överenskommelse mellan två fria individer har inte skrapat särskilt mycket.
      Jag tror att Simone själv satt ganska hårt fast i sin egen kvinnofälla, skapad i relationen med Sartre. Det är inte lätt att leva som en lär.

      Och nu ska jag läsa din presentation igen!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s