”Vi MåSTe TaLa MeR oM MäNS VåLD”

 

Läser en artikel i Folkbladet idag om Carin Götblad, före detta länspolismästare i Stockholm som är utsedd till nationell samordnare mot våld i nära relationer av regeringen.

Reagerar genast på rubriken: ”Vi måste tala mer om relationsvåldet”  Jag säger: ”Vi måste tala mer om mäns våld!”

Artikeln fortsätter:

– Den här typen av brott får stora konsekvenser, vi måste växla upp. Ofta handlar det om en långt gången förnekelseprocess, man kan rent av själv vara övertygad om att man inte är skyldig, säger Vilhelm Grevik, kriminalvårdschef i Norrköping.

– Som gärningsman känner man ofta en stor skam och är rädd att barn och jobb ska tas ifrån en, därför förtränger man problemen, säger Carin Götblad.

Hon poängterar att det är en väldigt komplex fråga med två sidor. – Att dels ta avstånd från våldet, men samtidigt ge stöd för att de ska våga få hjälp. Hur ska man få bort skamkappan samtidigt som man gör tydligt att det är ett oacceptabelt beteende? Det är viktigt att kunna prata utan pekpinnar.

Ok. Känslor av skuld och skam är kroppens eget sätt att lära oss vad som är rätt och fel. Gör vi fel mår vi dåligt för att vi inte ska göra om det. Inget konstigt med det. Om du bankar skiten ur din flickvän SKA du må dåligt av det, för det du gör är FEL!

Misshandlar du din fru och ni har barn tillsammans är du förmodligen ingen bra pappa och ska därför förmodligen ha så lite som möjligt att göra med dina barn. Dina barn har rätt till en trygg uppväxt. Missköter du dig så till den milda grad att du blir av med jobbet – skyll dig själv. En får inga parkeringsböter om en inte parkerar fel, liksom.

Så varför ska det pratas utan pekpinnar? Det behövs ju fler pekpinnar!

Hon poängterar också att det är viktigt att se till barnen. – Vad vi sett så här långt är att barnen ofta glöms bort. Det finns tre nationella planer och barn omnämns inte ens i dessa. De män vi talat med idag kom från olika miljöer, men båda hade fått stryk som barn. Därför är det viktigt att även titta på barnmisshandel.

Men du? Först ska det daltas med männen och de ska absolut inte behöva känna sig som dåliga pappor för att de misshandlar fru och barn och sen är det synd om dem för att de själva har blivit misshandlade? Logiken i det?

Vi måste tala mer om mäns våld. Vi måste lägga skulden och ansvaret där det hör hemma – hos männen själva. Det duger inte att dalta och tycka synd om. Män som misshandlar är inga bra män, det ska de också få veta. Pappor som slår sina kvinnor och barn är inga bra pappor, de ska de också få veta. De ska känna skuld. De ska känna skam. De ska skämmas så in i helskotta för vad de utsätter andra människor för.

Vi börjar där. OK?

 

Annonser

31 thoughts on “”Vi MåSTe TaLa MeR oM MäNS VåLD”

  1. Jag skulle vilja dra en parallell till barn här, för jag anser att män är barn. De är inte hela som människor, de är inte färdiga liksom. De är kvar någonstans i det tidiga barnstadiet. Och med barn skulle jag inte lägga skam och skuldkänslor när de gör fel. Inget bra kommer utav det. Vårt jobb som vuxna är att lära barn om kärlek och att bli en hel människa, med tillgång till alla sina känslor, ge dem trygghet, empati… Så hur arg jag än kan vara över det faktum att män gör hemska saker, och de är ju inte barn, de är vuxna. Men ändå inte. Om vi vill komma vidare, lösa problemet, så tror inte jag att skam lösningen. Därmed inte sagt att det ska daltas. Herregud! Verkligen inte. Nån slags lobotomi? Kanske, tills vi kommit på ett sätt att omprogrammera hjärnan?

    Gilla

    1. Om män är barn ska de behandlas som barn, det håller jag med om.
      Men om män ska räknas som vuxna – vilket de faktiskt gör, och vill bli behandlade som vuxna – vilket de antagligen vill, då får de också bete sig som vuxna.

      Sammanfattningsvis: Vill du bli behandlad som en vuxen – då får du också bete dig som en vuxen!

      Gilla

  2. Självklart! Men faktum kvarstår, de är ju inte det. De har ju liksom inte fått alla de verktyg som krävs. Och självklart ska de också ta konsekvenserna av sitt agerande. Inget snack om saken. Jag tror bara inte att skam är en lösning. Det är hög tid att föräldrar tar sitt ansvar och visar sina barn den ”rätta” vägen och den hela vägen så att vi kan få stopp på våldsmännen. Det är hög tid att samhället fattar att det fostrar blivande förövare och att om de fokuserade mer på genus, jämställdhet och kärlek till barnen, istället för att straffa vuxna, så skulle vi inte behöva lägga massa pengar på fängelser. Det är lite samma sak som med medicin, om du minns. Att ta hand om orsaken till symptomen istället för att bedöva symptomen. Lite så tänker jag. Tänk, vi kanske skulle kunna lägga ner kriminalvården helt och hållet! Ja ja, ett steg i taget. Men en kan väl få drömma lite 😉

    Gilla

  3. Asså, jag tror inte på ”om du inte går och lägger dig nu så får du inget lördagsgodis”, jag tror inte på ”fy vad dum du var nu” eller ”nu får du säga förlåt”. Jag tror inte på straff, hot eller skam. Men konsekvenser är något annat. Om jag slår någon är risken stor att jag får stryk tillbaks – konsekvens. Om jag slår någon, så får den ont och kanske inte vill leka med mig mer efter det – konsekvens. Andra konsekvenser är att om jag hotar mina barn med att frånta dem saker eller privilegier för att jag vill få ett önskat beteende ifrån de, så kommer också de växa upp och hota andra. Och hot är också en typ av våld. Och det kanske är så med hot som med knark, att hot är inkörsporten till tyngre droger (våld).

    Gilla

    1. Jag svarar på båda samtidigt:

      Jag ser skamkänslor som något bra, det är en naturlig känsla som finns där för att leda oss rätt. Gör vi något fel så känner vi skam för att vi ska göra rätt nästa gång.Det är så det ska vara. Det är ingen känsla vi ska slippa ta ansvar för eller få fly ifrån, det är en känsla vi ska bemöta.

      Håller med dig i att samhället fostrar förövare. För i stort sett i alla lägen står samhället på förövarnas sida. Vi ska sluta med det. Vi ska börja lägga skulden där den hör hemma.

      Om män inte ska erkännas till att vara vuxna människor eller att de inte ska kunna ta ansvar för sina handlingar för att de på något vis är mindre utvecklade, ja då ska de inte heller få rösta, inneha viktiga positioner, köra bil, bli myndiga eller ha eget bankkonto och så vidare. Ska de inte räknas som fullvärdiga medborgare, ja då ska de alla ha en förmyndare (kvinna) som ska ta ansvar över dem. Denna ordning faller på sin egen orimlighet.

      Jag tror inte heller på hot och straff. Jag tror också på konsekvenser. Allt vi gör får konsekvenser, så är det. Eller, rättare sagt – så borde det vara. Men så är det inte.

      Om en pappa mördar sina barns mamma kan han fortfarande få ha vårdnaden om barnen eller ha rätt att träffa dem. Om en man förgriper sig sexuellt på sina barn och mamman försöker skydda dem kan pappan få ensam vårdnad. Om en man misshandlar sin flickvän är det hennes liv som begränsas – inte hans.

      En man ska tydligen inte ens behöva skämmas för det han utsätter andra för. Inga konsekvenser där inte. Det är synd om honom som råkar hamna i fängelse – buhu!

      Förväntningar och krav på att människor ska bete sig som folk mot varandra (och sig själva) är en praktisk fråga. Kärlek är en annan sak. Kärlek är ett medvetet val om ett sätt att leva.
      Sen hör allt detta ihop förstås, men ska inte förväxlas!

      Gilla

  4. En liten del av männen har problem med låga känslor inför sina medmänniskor och likaså har några kvinnor det något fler män dock (statistiskt).

    Inte bra att generalisera man kommer bort från sanningen.

    Gilla

    1. Lars. Jag föreslår att du lever som kvinna i minst sex månader. Efter det är du välkommen tillbaka hit för att berätta om dina upplevelser om hur det är att vara kvinna. Jag hoppas då också att du är en något äldre person så att du samtidigt får känna känslan av hur det är att leva som en äldre kvinna.
      Önskar dig lycka till bland alla dessa män som har så höga känslor för kvinnor, du kommer att må toppen!

      Gilla

  5. Jag köper inte riktigt din teori om skam. Det låter visserligen logiskt. Men nej, det känns ändå inget bra i magen. Jag tror på att göra rätt för att det är rätt att göra rätt. Inte att en ska må så dåligt av att göra fel så av någon rädsla(?) för att må så igen så gör en rätt(?). Men jag pratar mest om barn, i mina teorier. Hur en ska göra med ”vuxna” män vet jag inte. Det kan vara så att det enda som skulle funka då, är just dessa skamkänslor och hårda straff(?) Men har det verkligen funkat hittills? Har män som fått hårda straff för sina brott efter avslutat straff låtit bli att göra nya brott? Nej, det har de inte. Men jag vet att Katie Byron och hennes ”The Work” har hjälpt en del interner. Och hon jobbar inte med straff eller skam. Rekommenderar boken om du inte läst den. Säg till så får du låna 🙂 Jag ska fundera vidare på dina tankar…

    Gilla

    1. Jag tror jag förklarat lite illa. Försöker igen!
      Jag pratar om skam som en positiv känsla, en känsla som finns där för att leda oss rätt. Inte den sortens skam som vi lägger på andra människor/barn för att trycka ner dem och förminska dem. Jag tror inte heller på hot och straff, hårda straff för brottslingar vet vi ju redan att det inte fungerar (se bara på USA). Jag tror däremot på att vi ska ta ansvar för våra handlingar och att det också är något som bör avkrävas oss. Att ta ansvar är att förstå sin plats och sin del i världen och en förståelse för hur mina handlingar påverkar andra runtomkring. Förstår jag inte det bör jag bli upplyst om det, inte bli daltad med och/eller ursäktad in absurdum.
      Att frånta en man ansvaret för vad han utsatt en annan människa för är ju detsamma som att lägga skulden och ansvaret på brottsoffret och i och med det begränsa dennes livsrum.
      Hänger du med i resonemanget?

      (Ansvar=svara an.)

      Gilla

  6. Jag hänger med. Och jag har aldrig sagt att det ska daltas eller fråntas något ansvar. Aldrig. En känsla som finns för att leda oss rätt kan jag absolut vara ombord med. Och självklart ska vi ta ansvar för våra handlingar. Verkligen!

    Gilla

  7. Håller helt med dig!
    Skam är positivt. Har man förmåga att känna skam över något dåligt man gjort så ökar chansen att man inte gör om det. Det är anledningen till att man jobbar med att få våldsutövande män att förstå vilka konsekvenser deras våldsutövning fått för deras kvinnor och barn, vilken skräck och terror dessa män orsakat i familjen. Många av männen har inte förstått det och kan bli väldigt ledsna när de får den insikten. Så att dessa våldsamma män redan skulle vara behäftade med skamkänslor stämmer inte, inte för alla.
    Skam hänger ihop med samvete och en del har inget sådant. Skamlöshet resulterar i okänslighet för andra och samvetet lämnas utanför. Alla har för övrigt heller inget samvete.

    I alla civiliserade samhällen finns regler som alla måste följa, ren anarki har aldrig fungerat någonstans. Det måste även barn lära sig, även pojkar.

    Nej vi ska inte dalta med vuxna män som misshandlar kvinnor och barn. De har egna val som alla vi andra. Det har visat sig att lagar inte är tillräckligt för att få dem att avstå från våld. Därför har man program inom kriminalvården som ska leda till insikt hos dessa män och de programnen genomförs utan pekpinnar Tyvärr vet man inte om de har några långvariga effekter.

    Gilla

    1. Jag vill också tillägga att om dessa män kommer till insikt om vad de åsamkat andra människor och då också översköljs av skamkänslor och – som du skriver – blir väldigt ledsna, då ska de också få hjälp att bearbeta dessa känslor. De ska inte höra att de inte ska behöva skämmas men däremot få lära sig att bemöta dessa känslor De bör också ges tillfälle och stöttning till att ta sitt ansvar och få chansen att ge brottsoffret upprättelse. Ingenting ska sopas under mattan eller slätas över. Det är inte synd om männen.

      Det viktigaste av allt måste väl ändå vara att vi lär oss ta ansvar redan från små och att samhället speglar det. Som det är nu så spelar det inte så stor roll vad en försöker lära sina barn när den allmänna ordningen visar att en får göra i stort sett som en vill och när egoism och hänsynslöshet råder.

      Vi behöver samla ihop oss. Göra om och göra rätt.

      Gilla

  8. Jag instämmer i allt du skriver, Calle. Skam kanske upplevs som en negativ känsla när den kommer över en, men den hjälper också oss människor att förstå när vi har gjort fel – det är en positiv känsla i det avseendet. Människor som känner skam, har ett samvete, som TS skriver.

    Män som använder våld och sexuellt våld mot sina familjemedlemmar måste få känna av konsekvenserna, så att de lär sig att det straffar sig när de har betett sig som idioter. Det går inte att låta männen slå och våldta och sedan låta dem leva vidare, som om ingenting har hänt.

    Det är som om vi skulle uppfostra våra barn på samma sätt. Lille Kalle har bankat på lille Olle i skolan, av ingen annan anledning, än ren elakhet och för att visa sin makt och styrka inför Olle. Lille Kalles beteende måste få konsekvenser. Att sitta och lyssna på Kalles lögner och gråtmilda försvar och tycka synd om honom, får honom att tro att det han gjorde, kanske var rätt ändå. Kanske inser t.o.m Kalle själv, innerst inne, att han har gjort fel, men ändå lyckas han dupera och manipulera vuxna människor att tro på hans försvar och tycka synd om honom. Kalle lär sig här, att både ljuga och framställa sig själv som offer – hans lögner går hem och han och hans beteende, blir förstärkt genom makten att lyckas dupera sin omgivning. Kalle blir belönad i två omgångar. Först känner han makt över Olle, sedan känner han makt över sin omgivning.

    Att ta starkt avstånd från Kalles beteende, ta Olles parti hela vägen ut, vägra låta sig duperas av Kalles lögner och konfrontera honom med dem och få honom att skämmas över sitt beteende, gör att Kalle lär sig det sociala samspelet och att det inte är lönande att bete sig som en skit mot sina kompisar.

    Gilla

    1. Här slår du huvudet på spiken NBT! För det är ju precis så här det går till i skolan nuförtiden! Ja, inte bara i skolan utan hemma och överallt! (jag kan ge dig hur många exempel som helst, har haft barn i kommunal skola också…)

      ”Små pojkar utan krav på sig blir stora pojkar med krav på andra.”

      Även om detta fostringslösa samhälle även drabbar tjejer, tror jag att de klarar sig bättre över lag. Kvinnor/tjejer har lättare för att lära sig av sina misstag och en större medkänsla för andra.

      Läste i tidningen idag om en manlig elitidrottare som misshandlat sin fd flickvän och nu stod inför rätta. Killens advokat sa så här: ”Det vore djupt tragiskt för min klient, som är framgångsrik i sin sport, att bli dömd till ett frihetsberövande straff.” Nej, det är inte djupt tragiskt. Han får skylla sig själv. Punkt.

      Gilla

      1. Kom på en sak till.
        När Kalle lär sig att det lönar sig att dupera och ljuga för sin omgivning och i och med det kommer undan med sitt felaktiga beteende, DÅ SVIKER OMGIVNINGEN HONOM! Han lär sig att det är rätt att göra fel men om killen inte är psykopat och därför utan samvete kommer han att må fruktansvärt dåligt av detta. Och vad händer med Kalle då?

        Vi får inte överge våra barn på det sättet. Vi vuxna måste stå stadiga omkring varje barn och får inte glömma att alla barn är allas barn!

        Såg på TV en gång för länge sedan ett program som handlade om polisens arbete, bland annat om när de plockade upp barn som snattat. En av poliserna, en äldre man, sa ungefär så här: ”Jag pratar med dem länge. Jag pratar med dem tills jag kommer igenom deras försvarsmur och tills de börjar gråta. Då vet jag att de verkligen fattar vad de har gjort och att det var fel. Sen tar jag hand om dem.” Klokt!

        Gilla

          1. Men jag skriver ju MASSOR. På fäjsbuck. Men det är ju inte rättvist mot er som inte har fäjsbuck, så jag har faktiskt funderat på om jag inte skulle ta och skriva exakt samma sak på bloggen också… Orka! 😀 Hoppas du mår bättre idag 🙂

            Gilla

            1. Ja, jag mår bättre nu, tack. Duschad och påklädd men inte ute och springer. Försöker hitta något att äta.
              Nej, jag hänger ju inte på fejjan. Trodde jag var ensam om det nu när till och med A har öppnat konto där 🙂 men det går väl att skriva på bloggen och länka direkt till FB? Samma sak fast tvärtom, liksom?
              Usch, jag blir så trött på sociala medier ibland/rätt ofta. Är det verkligen meningen att en ska vara överallt utom i verkligheten? Just nu är jag less på datorn också. Den stjäl min tid. Inventerar kylskåpet i stället. (Är nog inte riktigt frisk. Än.) 🙂

              Gilla

              1. Bra att du mår bättre 🙂 Jo du, jag blev lite smått chockad när jag fick en vännerförfrågan från A på fäjan ;D Visst tar datorn tid men jag kan bli rätt trött på attityden gentemot exempelvis fäjsbuck (jo det stavas så, jag lovar!) Allt är väl vad en gör det till. Attityden känns också jävligt snobbig. Som om det är lite fint att se ner på fäjsbuck, på samma sätt som waldorfare ser ner på tv-tittande 😉 Men för mig är fäjsbuck en räddning, utan fäjsbuck skulle inte mitt sociala liv vara det det är. Där kan jag ha kontakt med mina nära och kära som bor i annan stad eller de som jag helt enkelt inte hinner att träffa, för det är svårt att hinna träffas så mycket som jag/vi skulle önska då vi alla är så upptagna med vardagen. På fäjsbuck kan vi ibland låtsas att vi faktiskt sitter framför varandra i verkligheten och pratar och skojar. Vi kan också nå varandra när vi har tid och det gör inget om barnen leker högljutt i bakgrunden, ingen störs av det eftersom vi inte pratar utan skriver. När en pratar i telefonen måste en hela tiden göra avbrott för något barn vill något, eller så hör vi inte varandra för det låter så mycket från barnen. På fäjsbuck kan jag skriva något och sedan gå ifrån och göra något åt barnen eller what ever, mina vänner kan svara när det passar dom osv. Genom fäjsbuck kan vi hålla varandra uppdaterade om vardagliga saker som vi annars skulle missa då vi bor långt bort ifrån varandra eller för att vi helt enkelt inte hinner eller orkar ses. Fäjsbuck hjälper oss att inte tappa varandra. Och att hitta tillbaka till de som en redan har tappat. Det har också gjort att jag kommit nya vänner närmare och faktiskt fått de där nya vännerna. Ta dig som exempel. Vi ses ju inte så mycket på skolan. Om inte du hade bloggat så hade inte du och jag haft samma möjlighet att ha alla dessa diskussioner. Vi kanske hade gått omkring och sagt något ord här och där till varandra i flera år till, innan vi kommit så här långt som vi har nu i ”bekantandet”. Så jag gillar verkligen sociala medier. Men visst finns det mycket negativt med dem också. Absolut. Precis som med det mesta här i livet 😉 Balans. Men det ska ju inte ta av ens verklighet. Eller få en att känna att en försummar något riktigare. Nej. På fäjsbuck kan du också filtrera. Det är bra 🙂 Aja, inte meningen att predika fäjsbuck. Ville bara visa en positiv sida också ;D

                Gilla

                1. Där fick du med allt som är bra med FB! Jag håller med dig i allt du skriver.
                  Fäjsbuck är ingenting för mig bara, av en väldigt bra anledning som du kanske får höra någon gång! Ja, eller kanske av två anledningar. Fast mest av en.

                  Egentligen är väl det mesta ok i måttliga mängder, en får hitta sin egen balans i livet, helt enkelt. Och som förälder har en ansvaret för barnens balans i livet också.

                  Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s