PaSSaDe På aTT KoLLa På GuDRuN oCKSå

 

”Min Sanning” med Gudrun Schyman på SVT Play. Mycket bra.

 

 

 

 

 

 

 

När ni ändå är i farten kan ni läsa ”talibantalet” också:

 

Tal av Gudrun Schyman Vänsterpartiets kongress 2002;

Det talade ordet gäller!

Kongressdeltagare,

Att leva tillsammans, i ett samhälle, är inte konfliktfritt. Varje dag uppstår nya konflikter och gamla odlas. Mellan män och kvinnor, mellan kapitalismens cynism och våra egna krav på inflytande, mellan västvärldens ekonomiska intressen och tredje världens allt mer desperata behov, mellan industrialismens rovdrift och naturens villkor.

Konflikter i sig är inte av ondo. De är nödvändiga för vår gemensamma utveckling. Genom politiken kan vi synliggöra konflikter och ta ställning.

Det är den förändringskraften som ett politiskt parti i sina bästa stunder kan vara ett uttryck för.

Kongressens paroll är UPPDRAG RÄTTVISA. I varje situation där människor förtrycks växer en stor förändringskraft. Och det är kraven på förändringar som ger oss uppdraget. Det är det som är själva syftet med ett politiskt parti: Att vara ett redskap för den kraft som växer när vi går samman kring gemensamma problem och idéer. Partiet ska uttrycka en levande vilja och kreativ lust. Om vi inte förmår det blir partiet meningslöst och dött.

Vilka förändringskrafter kan vi då se i vårt samhälle i dag?

Över en miljard människor lever idag i absolut fattigdom, det vill säga med mindre än tio kronor om dagen. Detta är ett förtryck av stora proportioner. Och det skapar en fruktansvärt stark förändringskraft hos de som ser vad som pågår.Men det är inte alltid som den kraften tar sig positiva uttryck. Attackerna mot New York den 11 september förra året var avskyvärda brott som inte för en sekund kan legitimeras av ett aldrig så stort förtryck och västlig stormaktsdominans. Lika lite som USA:s bombningar av Afghanistan, som troligen drabbat fler oskyldiga, kan legitimeras av sorgen och vreden från den 11 september.

Visst var det bra att talibanerna förlorade makten. Och visst vore det bra om de ansvariga för terrorattackerna kunde ställas inför rätta. Men jag är övertygad om, att med det massiva stöd som fanns, så hade det varit möjligt att åstadkomma förändringar på ett fredligare sätt, även om det hade tagit lite längre tid.

Nödvändigheten av att föra en debatt om FN-stadgan och folkrätten har tydligt visat sig. Och nu kan knappast USA:s självförsvarsrätt gälla längre. Bomber kan aldrig vara någon uthållig lösning när det gäller att bekämpa terrorismen. Och än tydligare skulle det bli om kriget utsträcks till nya länder, som Irak och Somalia. Den huvudväg man valt för att bekämpa terrorismen är kontraproduktiv. Klyftan mellan den västerländska världen och islam hotar att öka. Vad som nu krävs är fredsfrämjande insatser, politisk dialog och rättvisa villkor. Det vill säga motsatsen till militärdomstolar och undfallande länder som i ilfart överger de mest elementära kraven på rättssäkerhet, i en blind jakt på terrorister.

Den svenska regeringen vill värna folkrätten. Det som då krävs är att man ser till att hela frågan återförs till FN:s säkerhetsråd, för diskussion och beslut. Då skulle FN:s roll stärkas och kampen mot den internationella terrorismen skulle kunna föras med oomstridd legitimitet.

Inte heller i Palestina och i Israel legitimerar det ena våldet det andra. De avskyvärda terrorhandlingarna mot oskyldiga israeler rättfärdigas inte av att Israel sedan decennier olagligt ockuperar palestiniernas mark och att hundratusentals palestinier fördrivs till permanentade flyktingläger i Gaza och på Västbanken. Israels stridsvagnar mot stenkastande barn och beskjutningen av palestinska myndigheter, väcker inte de döda och torkar inte de anhörigas tårar. Inte heller förhindrar det att nya självmordsbombare stiger fram.

I debatten om terrorattentaten den 11 september har man sagt att terrorn är blind och obegriplig. Försöken att förklara har till och med likställts med att försvara. Men det är inte förrän vi förstår varför människor väljer att mörda sig själva och andra som vi kan stoppa det.

Den ojämna fördelningen av makt och resurser mellan västvärlden och den tredje världen är en viktig förklaring. USA:s historia av maktspel, övergrepp och krigshandlingar i Mellanöstern är en annan. Bakom terrorismen finns känslan av att vara dödligt kränkt, att inte få sina mänskliga rättigheter respekterade.

Förtryck och kränkningar kan vara grogrund för terrorism – men de är inte tillräckliga orsaker. I världen finns det betydligt fler kvinnor än män som är fattiga. Kvinnor som dagligen blir kränkta och stundligen blir utsatta för respektlösa övergrepp. Trots detta är kvinnliga terrorister ytterst sällsynta. Jag menar orsaken också finns i den manlighetsmyt som fortfarande lever.

Det är nästan bara män som kan få för sig att de genom terror och våld kan återupprätta sin värdighet. För de här männen handlar det om att återta den förlorade respekten genom att bli fruktade och ge igen. Vedergällningen upphöjd till norm.

Riktig trygghet och säkerhet får vi inte i världen förrän manssamhället överger normerna om konfrontation och seger, dominans, kontroll och styrka.

I Göteborg, i somras, under EU-toppmötet demonstrerade flera tiotals tusen människor för ett annat Europa än det supermaktsbygge som nu pågår. Vi demonstrerade för en värld där demokrati, solidaritet och ekologiskt hållbar utveckling är styrande i stället för de transnationella företagens globaliserade cynism.

Men några hundra aktivister lyckades förflytta fokus, från protesternas politiska innehåll, till meningslös stenkastning och urskillningslös vandalisering, som bara väckte berättigad avsky hos allmänheten.

Samtidigt har den svenska polisen och rättsväsendet – liksom deras italienska motsvarigheter i Genua – på flera punkter agerat så att grundläggande demokratiska rättigheter och rättssäkerhetsprinciper satts ur spel.

Vänsterpartiet har här en dubbel strategisk roll att spela: som en av de starkaste organiserade krafterna inom vänstern, den globaliseringskritiska rörelsen och EU-motståndet, tar vi fullständigt avstånd från och motverkar allt våld från demonstranter och aktivister. Samtidigt, måste vi hela tiden vara vaksamma mot tendenser till inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna. Polisen måste göra sitt arbete utan att själva begå lagbrott. Människor som vill protestera fredligt mot en orättvis världsordning ska aldrig behöva frukta att bli hotade, slagna eller hånade av polisen.

Därför är det med stor förvåning som vi nu kan konstatera att inte en enda polis, har gjort ett enda fel som kan leda till åtal.

Nu har jag tagit upp tre exempel där samhällsmotsättningar tagit sig uttryck i våldshandlingar, terror och krig. Det krävs inte mycket för att se att våld inte är lösningen. Bomber skapar varken trygghet, fred eller demokrati. Devisen öga för öga riskerar att göra en hel värld blind.

Men att ta avstånd från våld betyder aldrig att stå utan åsikt.

Vi är tydliga i kritiken mot den orättvisa världsordningen och USA:s stormaktsdominans. Vi är tydliga i kritiken mot Israels ockupation av palestinsk mark. Och vi är tydliga i kritiken mot det europeiska supermaktsbygget på kapitalägarnas villkor.

När en liten global maktelit äger och styr stora delar av det ekonomiska livet är vi många som inte kan vara delaktiga i besluten som rör våra liv. Privatiseringar, avregleringar och utförsäljningar gör att makt förskjuts från arbete till kapital och demokratins möjligheter begränsas. Få får mer och fler får mindre.

Men i orättvisan skapas också nya förändringskrafter. En global proteströrelse växer fram. En rörelse som hävdar att en annan värld är möjlig. En rörelse av vanliga människor, med studiecirklar och banderoller, mot koncernchefer med bolagsstämmor och kvartalsrapporter.

Makt och ägande är en av många viktiga frågor som vi kommer att behandla under de kommande kongressdagarna. Andra finns i valplattformen: Arbetslösheten, arbetstidsförkortningen, rättvis fördelning, rättvist miljöutrymme, regional och global rättvisa. Uppdraget är alltså rättvisa .

Kravet på förändringar och förbättringar finns alltså på många områden. Men just nu tänker jag uppehålla mig en stund vid det krav på förändring som växer ur det mest universella förtrycket av dem alla. Det förtryck som går djupare in i kropp och identitet än något annat; det som är äldre än klassamhället och som bestått över klassamhällenas konvulsioner, det förtryck som format och präglat varje klassamhälle och anpassat det till sina villkor: kvinnoförtrycket.

Det tar sig många uttryck. Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.

Säger jag ”Kvinna i Afghanistan” – så ser vi alla bilden framför oss:

Hon är ett ljusblått tält vars blick vi inte kan möta, instängd bakom ett galler av tyg. Osynliggörandet av henne och hennes rättigheter är till och med rent fysiskt. Under den gångna hösten har den osynliggjorda afghanska kvinnan använts som ett argument för att bomba det land där hon bor.

I debatten har det till och med låtit som att kvinnoförtryck är ett skäl för bomber.

Med tanke på hur kvinnoförtrycket ser ut i världen ser ut skulle vi kanske behöva förbereda oss på ett världskrig?!

Världen över ser det likadant ut. Kvinnor blir brutalt mördade. Kvinnokroppar blir ohämmat exploaterade i prostitution och porrindustri. Misshandlade kvinnor flyr undan sina förövare. Kvinnor svälter sig, till och med till döds. Kvinnor diskrimineras i lagar, i arbetsliv och i lönevillkor. Det är en fråga om styrkeförhållanden, om makt och maktlöshet.

Den största delen av det våld som kvinnor och barn utsätts för sker i familjen. Under hösten provocerade jag till debatt om just det här under rubriken ”Död åt familjen”. Orden ”död åt familjen” tycks konstigt nog uppröra mer än den verkliga döden i familjen. Vi vet att det statistiskt sett är farligare för en kvinna att var hemma, än på krogen, en fredagskväll. Vi måste våga se och diskutera allt det våld som finns, i just den traditionella kärnfamilj som man från borgerligt håll så liderligt försvarar.

Dagens familjeliv bygger fortfarande på kvinnors underordning och mäns överordning. Ansvaret för hem och barn ligger i all huvudsak på oss kvinnor. Det är vi som utför den absolut största delen av det obetalda hemarbetet. Och samma ordning präglar arbetslivet. Löneskillnaderna är ett uttryck för just detta.

Fortfarande tjänar kvinnor bara 82 procent av mäns löner. Eller, för att inte alltid låta männen utgöra alltings måttstock:  män tjänar motsvarande 122 procent av kvinnors löner. Och klyftan ökar om man jämför med i början av 1990-talet!

Vi har en jämställdhetslag. Men lagstiftningen kommer inte åt den helt avgörande orsaken till löneskillnaderna: skillnaden mellan de branscher och sektorer som kvinnor respektive män arbetar i. Omsorg om människor värderas lågt medan omsorg om maskiner, varor, information och pengar värderas högt.

Ungefär 80 procent av de anställda inom skolan, vården och omsorgen är kvinnor. Genom de senaste tio årens skattesänkningar, kombinerade med nedskärningar, har hundratusentals kvinnor avskedats, lönerna har stått stilla och stressen har ökat. Frustrationen över att inte kunna ge barn, elever, sjuka och gamla nödvändig omsorg skapar en formlig epidemi av utbrändhet och långtidssjukskrivningar.

Alltså: omsorgsansvaret – det betalda och det obetalda – ligger på oss kvinnor. Och det är konsekvent nedvärderat. Samtidigt som vi vet att omsorg och kärlek är den bas som hela samhället vilar på. Där vi hämtar vår näring som  människor. Ändå säger man att skogs- och gruvindustrin är basindustrier och man kallar den privata sektorn för näringslivet.

Också inom vänsterns teoretiska diskussioner styr den manliga normen.

En grundtanke inom marxism är att samhällsanalysen ska utgå från den materiella basen, hur produktionen ser ut och vilka klassrelationer den ger upphov till. Problemet är att det som kallas bas bara är en del av basen. Omsorg, kärlek och sexualitet är minst lika basalt som produktionen av saker, bostäder, verktyg och kläder.

Skapandet av oss själva, återskapandet av människan, saknar plats i den politiska analysen. Det handlar om kärlek till barn, omsorg om gamla, sjuka och varandra likväl som sexualitet i vid bemärkelse. Allt det här är livsnödvändiga sociala handlingar som utgör en bas för ideologi, kultur och sociala motsättningar på samma sätt som produktionsförhållandena.

Statsvetaren Anna G. Jónasdóttir som är feministisk teoretiker och verksam vid Örebro universitet, kallar allt det här för kärlek. Hon menar att precis som den samhälleliga organisationen av arbete, utgör den materiella basen för klasskonflikten så utgör organisationen av kärlek, den materiella basen för könskonflikten.

Mer konkret betyder det alltså att män som grupp systematiskt exploaterar kvinnors kärlekskraft. Män får mer än de ger. Kvinnor ger mer än de får. Ett intressant resonemang som kan hjälpa oss att förstå kvinnoförtrycket på samma dynamiska sätt som vi redan förstår klasskonflikten.

Jag ska prata mer om kärlek. För det gäller att sätta ord på det som verkligen är viktigt i livet och i samhället. Den ojämna fördelningen, och den usla värderingen, av kärleken och omsorgen är grunden för den rådande könsmaktsordningen. Vi kvinnor ska ha omsorg om någon annan – och vara till för någon annan – medan mansrollen innehåller en självklar egocentrering – att vara till för sin egen skull. Vill vi, och vågar vi, så ser vi det här överallt; på jobbet, i hemmet, i sängkammaren och djupt inne i våra könsformade identiteter.

Som feminist är jag övertygad om att det här går att ändra på. Det är ju vi själva som skapar könsidentiteter och könsmaktsordning, alltså kan vi också förändra dem – om vi vill. Jag säger inte att det är lätt eller att det inte kommer att ta tid. Men för en verklig förändring krävs att vi kvinnor tillsammans revolterar mot den rådande ordningen. Och att ni män ger avkall på era privilegier och också revolterar mot den rådande ordningen genom att vägra den utarmade och stereotypa könsroll, som det traditionella samhället erbjuder.

Feminism är en förändringskraft som inte bara sprider sig som politiskt begrepp utan den växer också hos oss, bland oss och inom oss. Det är inte bara vänsterpartiets politik som gror i kraft av förändring utan också vi själva. Vi ser att kvinnors underordning och mäns överordning inte bara existerar i samhället i stort utan vi ser att samma maktordning naturligtvis också finns inom vårt parti. Kvinnor blir kränkta på grund av sitt kön, även hos oss. Jag vet att det finns spänningar på många håll i landet, både kring feminismens ställning och kring kvinnors krav på politiskt utrymme. Det här ska vi inte blunda för utan hantera på ett klokt och ansvarsfullt sätt. Vi ska lyssna på kvinnors upplevelser och tillsammans ge röst åt den förändringskraft som de bjuder. Vi ska erkänna könskonflikten och se att vi alla är bärare av den maktordning som vi egentligen vill avskaffa. Det är därför det är så svårt. Det är därför vi måste utrusta oss med både varsamhet och tålamod.

Kön är politiskt! Det är med politik vi kan förändra! Här som på många andra punkter skiljer vi oss från högern som säger att de folkvalda, politikerna inte ska bestämma. Högern säger att politiken inte ska lägga sig i. Att du själv kan och att du själv ska bestämma din väg genom livet. Som kund och konsument. Din uppgift är att välja. Och att välja rätt!

Det låter lockande: Du ska bestämma själv! Visst vill jag det, också, men inom rimliga gränser. Jag vill inte träffa val som utestänger andra människor från att göra sina val. Jag vill inte kunna välja en ”bra” skola till mina barn om jag vet att det för med sig att andras barn får gå i en sämre. Jag vill inte att min rätt till bostad ska föra med sig att andra saknar tak över huvudet.

Det finns ett värde för mig, som människa, att veta att jag lever på ett sådant sätt att också andra har det bra. Det finns ett värde för mig att slippa kliva över lik på vägen till jobbet. Det finns ett värde för mig att slippa se människor som rotar i papperskorgar eller sover på parkbänkar. Det finns ett värde för mig att veta att människor, så långt jag kan överblicka, lever väl.

Rättvisa är vårt uppdrag och rättvisa är möjlig. Fyllda av självförtroende ska vi möta de människor som tror att vårt uppdrag är omöjligt. Vi vet nämligen att de som säger att det är omöjligt så ofta har haft fel. Vi vet det bland annat genom de erfarenheter vi gjort de senaste åren.

Vi fördubblade våra röstsiffror i förra valet – vem trodde att det var möjligt?

Vi var minst i riksdagen, nu är vi det tredje största partiet – vem trodde att det var möjligt?

Förr hade vi litet inflytande, nu påverkar vi statsbudgeten varje år – vem trodde att det var möjligt?

Jag trodde att det var möjligt, många av oss trodde det. Det var därför det blev så och vi kan göra det igen. 20 procent.

En regering som bedriver en socialistisk och feministisk politik.

En rättvis ekonomisk världsordning.

Det tror jag är möjligt. Det tror vi är möjligt.

Och det är den övertygelsen vi måste bygga vår valrörelse på: Att det omöjliga är möjligt!

Härmed förklarar jag vänsterpartiets kongress 2002 för öppnad.

 

Annonser

8 thoughts on “PaSSaDe På aTT KoLLa På GuDRuN oCKSå

      1. Ja verkligen verkligen! Jag satt här och rämänissade lite… tänkte tillbaka på när jag först började gilla Gudrun och kom på att jag nog måste ha varit en sisådär femtonish och kom då fram till att jag var en rätt klok tonåring iaf. Basådivet, de där som säger att tonåringar inte är kloka! ;D

        Gilla

        1. Tonåringar ÄR kloka. För det mesta i alla fall. Det är oftast bara perspektiv och erfarenhet som saknas.
          Likadant med barn. Tror att våra ungar skulle kunna göra en minst lika klok och genomtänkt insats med en röstsedel som många vuxna!

          Gilla

          1. Eller klokare då de inte har varit utsatt för samhällets påtryckningar lika länge som vuxna. Tror att vi föds bra men blir förstörda med tiden. Endast några få starka klarar av att stå emot. Lite så tänker jag. Men att det alltid går att hitta tillbaka till sig själv och ”sanningen”. Eller sanning är kanske fel ord egentligen då min sanning är min och inte andras, men det där med vad som är rätt och vad som är fel, känner jag är lika för alla.

            Gilla

            1. Vet inte om vi föds bra, barn kan vara hemska ibland. Kanske så att vi föds med möjligheten att bli bra men blir förstörda på vägen?
              Håller med dig om att det finns någon sorts universell gemenskap kring vad som är rätt och vad som är fel.
              Det är så mycket som formar vår världsbild och som formar oss själva att det är lätt att tappa fotfästet. Det gäller att hålla ett fast grepp i sin röda tråd!

              Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s