HeTeRoNoRMaTiVT SKiTLiV

 

Det här fick Storebror, 12 år, av välmenande äldre släkting i julklapp:

Spidermanpussel

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett Spidermanpussel för femåringar. Syster Yster, som liksom sina bröder är långhårig, fick en påse med etthundra hårsnoddar.

Vad gör en i en sådan situation? Ställer sig upp och skriker? Tiger och lider?

Mina barn lever i en trångsynt, bakåtsträvande och heteronormativ fångenskap.

Antingen beror det på att människor i vår omgivning inte tänker. Pojkar vill förstås leka med Spidermanprylar och tjejer ska förstås pynta sig med hårattiraljer och glittriga toppar. Sen vill de säkert höra att som pojke ska de inte ha långt hår för då ser de ju ut som en tjej (underförstått: något sämre) och pojkarna ska ständigt förhöras om de har någon tjej och flickorna om de har någon kille. För det är så de förväntas vara här i världen, något annat alternativ finns varken på kartan eller i tanken. Pojkar förväntas vara starka, duktiga och tekniska. Flickor förväntas vara ytliga, mesiga och pyssliga.

Eller så är det en form av protest mot mig. Eftersom det är jag som utmanar könrollerna, låter barnen klä sig i klänning eller joggingbyxor oavsett kön men inte i grabbiga extremkläder eller opraktiska krusidullkläder efter kön. Det är jag som ifrågasätter. pratar feminism, politik och filosofi, utmanar gamla ingrodda tankegångar (inklusive mina egna). Uppmuntrar barnen att utveckla sina inneboende möjligheter även om det inte passar in i mallar och könsnormer. Kort sagt – det är jag som är konstig och besvärlig och det kan ju inte vara bra för barnen. Därför försöker andra människor kompensera. Eller att jag tror att det är det de försöker göra. Eftersom barnen inte får vara som pojkar ska vara eller som flickor ska vara måste de liksom kompensera det med överdrifter. Pojkar måste ju få vara pojkar och flickor flickor. Eller hur? Problemet med den här tankegången är att kompensationen hamnar i orimlig proportion till hur barnen faktiskt har det. Så himla udda, konstig och jobbig är jag faktiskt inte.

Kanske är det det ena eller det andra, eller en kombination. Det spelar egentligen ingen roll varför, det är ändå tufft och frustrerande nog att vara mamma och en god ledare i det här klimatet.

Jag vill att mina barn ska slippa gamla unkna fördomar, jag vill att de ska slippa bedömas efter kön, jag vill att de ska ha samma möjligheter oavsett hur de ser ut mellan benen.

Jag vill att om mina barn någon gång behöver komma ut ur en garderob SKA DET INTE FINNAS NÅGON JÄVLA GARDEROB ATT KOMMA UT UR!

 

Annonser

20 thoughts on “HeTeRoNoRMaTiVT SKiTLiV

  1. Vilken anledning folk än har att göra så blir budskapet ett otrevligt ett. De hade lika gärna kunnat säga ”Pojke du får ett pussel för att ha något roligt att göra, men du flicka – du kan väl gå och sätta upp håret eller nåt”. Ju mer medveten jag blir om könsroller desto mer ogillar jag hela skönhetshetsen. Flickor lärs från ung ålder att de ska gilla att ”göra sig fina” istället för att leka eller lära.

    BRA att du aldrig stängt in dina barn i en garderob så som de flesta föräldrar gör. Jag tror att du är en jättebra mamma.

    Gilla

  2. Det här är jättesvårt. Mina syskonbarn har tex föräldrar som är otroligt könsbundna och ”traditionella” i den meningen att de förkastar allt nytänkande när det gäller presenter till barnen. Mamma sköter hushållet och pappa jobbar. Jag vill inte köpa grytor, spisar och dammsugare till lilltösen, även om hennes föräldrar föreslår det, utan försöker köpa könsneutrala leksaker/kläder till henne. Sist blev det en mobiltelefon i plast med olika ljud. Jag har också köpt en leksaksdator.

    Jag försöker alltså köpa saker som inte irriterar föräldrarna alltför mycket och så att de inte skall tro att jag köper saker för att ifrågasätta föräldrarnas uppfostra eller ”påverka” barnen. Det är ju ofta så heteronormativa och genusomedvetna föräldrar uppfattar saker och ting – att det är vi genusmedvetna som ”påverkar” barnen i en felaktig och ”dålig” riktning.

    Om jag tex hade köpt spisar, dammsugare, dockor och hårsnoddar till lillpojken så hade det uppfattats som att jag ifrågasättter föräldrarnas (läs pappans) uppfostran och att jag är ute efter att provocera dem med mitt ”feministskit”. Det är en form av balansgång.

    Gilla

    1. ”Om jag tex hade köpt spisar, dammsugare, dockor och hårsnoddar till lillpojken så hade det uppfattats som att jag ifrågasättter föräldrarnas (läs pappans) uppfostran och att jag är ute efter att provocera dem med mitt ”feministskit”.”
      Just så är det ju för mig – fast tvärtom! De som håller på så där ifrågasätter ju min uppfostran och mitt omdöme vad gäller barnens bästa! Eller hur? Det hade varit bättre om de gjorde som du så klokt gör – håller en låg profil. Barnen skulle dessutom med allra största sannolikhet uppskatta könsneutrala julklappar och födelsedagspresenter mer, till exempel biokort eller en packe skrivarpapper att rita på. De finns de som gör så också men det känns ändå som om det gnisslar när de gör det.

      Jag brukar prata om människors ängslighet (borde skriva ett inlägg om det). Människor är så ängsliga hela tiden, ingenting vågar de för tänk (ve och fasa!) om det skulle bli fel?! Vilket gör att ingen vågar stå upp för sina åsikter utan gnäller bakom ryggar i stället, ingen vågar vara förälder utan lämnar över till barnen att uppfostra sig själva, ingen vågar säga nej till något och gå sin egen väg. Mycket enklare att gömma sig bakom det ”normala” och fördriva tiden i ett låtsasland av datorer, smartphones, konsumtionshysteri och Thailandsresor.
      Det är då det blir så här. I all denna ängslighet vågar ingen se barnen och vilka de egentligen är utan försöker förpassa dem in i en värld där alla ska vara som alla andra och hela tiden göra vad som förväntas av dem.
      Det är de vuxnas ängslighet som förstör för barnen och för oss alla.

      Gilla

  3. Det är jävligt irriterande när andra personer vill påtala att deras värderingar är bättre och viktigare att vidarebefordra till mina barn än mina egna.

    Vår farmor gav en Barbie till en dotte TROTS att jag uttryckligen sagt någon sådan inte var välkommen i mitt hem och även förklarat varför.
    Men ungen hade kanske beställt en på sin önskelista? Jag vet inte, jag hade aldrig hört henne yttra ett ord om en önskan att få äga ett sådant missfoster till docka.
    När skadan redan var skedd fanns liksom inget mer att göra och ”snälla” farmor kom med fler Barbies efterföljande jular. Det kom även en jävla Barbie-häst!
    Totalt bortkastade pengar och miljöresurser, ovälkomna leksaker från föräldrahåll och ungen lekte med dem några gånger och sedan var det klart. Hon var egentligen inte road av denna vidriga leksak.

    Gilla

    1. Calle: ja det bästa, som utomstående och en som inte vet vilken uppfostran föräldrarna har valt, så får man försöka hålla sig så neutral som möjligt för att inte ”reta upp”. Det måste jag göra när jag köper leksaker till heteronormativa familjers barn och då borde också dina släktingar respektera att könrollsbundna, stereotypa leksaker till dina barn, inte uppskattas av dig som förälder.

      Som du säger – det finns massor av leksaker att köpa som inte är könsstereotypa och det underlättar för oss som inte vet vilken typ av uppfostran föräldrarna har valt för sina barn.

      Gilla

      1. Du har alldeles rätt. Vet en inte vad barnen önskar sig eller vad föräldrarna önskar att barnen önskar sig (fast hur svårt är det att fråga och sen respektera svaret?) så är det bästa att hålla sig så neutral som möjligt. En ger inte presentkort på McDonalds till en vegetarianfamilj, då är en någonstans mellan korkad och total idiot (även om en inte ska kalla folk för sånt).
        Gillar en sen inte svaret en får så är det inte svårt att kompromissa. Inte svårt alls. Bara en vill.

        Gilla

    2. Frågan är väl bara hur en förmedlar detta till andra människor utan att de blir sura och griniga, eftersom en då blir den som ifrågasätter deras värderingar. Vi har försökt att på ett väldigt diskret och neutralt sätt komma med tips om vad de kan köpa till barnen, till och med ”ge dem pengar så slipper ni julklappsstressa” men ingenting hjälper.
      Inte ens barnen tycker att det är roligt när presenterna de får skapar besvikelse och åker direkt ner i loppislådan.

      Gilla

      1. Man behöver inte vara särskilt diskret när man redogör för sina värderingar. T ex behöver man inte lite diskret be om lov att förbjuda att barnet får bjudas på alkohol eller se våldsfilmer vilket också är en värdering som andra vuxna måste kunna acceptera.

        I vårt fall så hade farmor redan fått lov att uppfostra sina barn och överföra sina värderingar (eller brist sådana) på dem. Det blev inte så bra kan jag säga. När det var min tur men klarade hon inte av att hantera det.
        Om en förälder vill att barnen enbart ska få könsstereotypa leksaker så måste man givetvis respektera även den värderingen. Därmed inte sagt att man behöver bidra, man kan som du säger ge pengar eller lite mer kreativa och neutrala presenter istället.
        Fina kritor och block funkade på min tid och gick alltid åt men idag har kanske barn andra och högre krav.

        Gilla

        1. Håller helt med dig.
          Fina kritor och block funkar fortfarande, i alla fall på mina barn. Det de blev mest nöjda och glada över var varsin utflyktsmugg i plast som de fick av samma personer!

          Gilla

  4. Nu blev det väldigt rörigt i kommentarerna här. Så här ska det naturligtvis vara:
    NoBoyToy kl 12:38 är svar till Calle kl 11:52 och
    Calle kl 13:26 är svar till Tittarstorm kl 12:21.
    Ordning och reda ska det vara!

    Gilla

  5. Jag försöker låta bli att lägga mig i andras barnuppfostran och ger bara råd om jag blir tillfrågad. Jag tror att det är lättast, för att undvika sura miner eftersom andras synpunkter på barnuppfostran kan reta upp många föräldrar något enormt. Det hjälper tyvärr inte alltid men som sagt, det går att köpa könsneutrala leksaker och då behöver ingen förälder ta illa upp. Man står för sin sak men gör det i ”smyg”;)

    Gilla

    1. Det handlar om att låta andra leva det liv de har valt och försöka respektera det. Det är svårt, det är så lätt att ha åsikter om hur andra borde leva sina liv. Speciellt som att en alltid vet bäst själv. 🙂

      Gilla

  6. Jag diskuterade det här med ett par i min bekantskapskrets som jag står väldigt nära. Båda föräldrarna är genusmedvetna och försöker inte föra något deras barn i någon riktning. Äldsta barnet är en flicka som älskar allt med prinsessor, halsband, ringar, tiaror med mera. Hon är tre år och vill alltid ha på sig halsband annars är hon inte ”fin” enligt henne själv. Känner mig väldigt dubbel. Å ena sidan så tycker jag inte att det är speciellt roligt att hon redan söker bekräftelse för hur hon ser ut och vad hon har på sig, utan uppmuntrar att hon är sig själv och att vi gör andra saker än att leka prinsessa också. Å andra sidan så vill jag ju inte att hon ska förknippa prinsesseriet som dåligt eftersom det är typiskt flickigt. Har ni något bra tips på hur man ska ställa sig till det här? Föräldrarna har liknande åsikter som mig, men orken att fundera vidare verkar inte finnas.

    Gilla

    1. Hmm, kan en vara genusmedveten UTAN att föra ens barn i en viss riktning? Att uppfostra barn ÄR att manipulera, om en ska prata klarspråk. Sedan kan en göra det på ett positivt sätt(lyfta upp) eller på ett negativt sätt(trycka ner).
      Jag är förstås ingen expert, det här är lite av mina egna tankar och funderingar kring det hela, jag har försökt komma på ett riktigt bra svar i några dagar nu men nu får det bli som det blir…

      Vi vuxna förväntas visa barnen vägen, vi förväntas vara goda ledare. I ett ledarskap ingår uppgiften att förmedla vad en tycker är rätt och fel (”så här gör en” respektive ”så här gör en inte”), dels utifrån ett samhälleligt perspektiv och dels genom ett personligt.
      Vill en inte som förälder att ens barn inte ska springa ut i gatan, dricka öl som tolvåring, slå sina kompisar, cykla utan hjälm, hälla ut maten på golvet, hoppa i soffan, bära opraktiska kläder – ja, då förmedlar en helt enkelt: – Nej, jag vill inte att du ska göra så. Det borde inte vara så krångligt egentligen.
      Vi lär barnen tidigt att det är ytan som räknas, dels hur vi är mot barnen och dels genom de signaler vi själva sänder ut. Vad kan en då göra för att påverka i en annan riktning? Framför allt genom att visa vägen själv, visa att det viktigaste är hur en är, inte hur en ser ut eller vilka prylar en har – vara en god förebild, alltså. Undvika att bekräfta barnen genom hur de ser ut utan uppmuntra deras personliga utveckling (inte jämföra dem med andra). Tjata! Prata med barnen om vad som formar deras världsbild och hur, de fattar tidigare än en tror.
      Jag har också skiljt på praktiska kläder och pynt. Jag har nämligen också haft barn med fäbless för rysch-pysch. En behöver inte förbjuda, en kan stänga en dörr samtidigt som en öppnar en annan. Ungefär så här: ”Till vardags har du praktiska kläder som du kan leka fritt i och som inte hindrar din rörelsefrihet. Opraktiska kläder kan du ha som utklädningskläder.”

      En annan sak som jag just kom att tänka på också. Vi vuxna bestämmer gärna åt barnen vad som är ”fint”. När det ska gås på kalas sätter vi på barnen finkläder. Finkläder enligt normerna, alltså. När vi ska gå bort säger jag i stället till barnen att de ska ta på sig det som DE SJÄLVA känner sig fina i (med förbehållet ”hel och ren”). Protester från omgivningen bemöts lämpligen med logiskt resonemang samt visst överseende.

      Till sist vill jag påminna alla föräldrar om att det faktiskt är de som bestämmer hemma. Det är de som håller i plånboken. Att lägga över ansvaret de inte vill ta själva på barnen är otroligt slött och fegt.
      En ska inte ha barn om en inte vill ta ansvar för dem, hur otrevligt det än är ibland. För en kan inte vara en bra förälder och samtidigt inte våga stå upp för sitt ledarskap.

      Vad en vill och vad en får är nämligen inte alltid samma sak.

      Gilla

  7. Så till det roliga jag är hel ledig imårron och har nu bjudit in min mormor och morfar till den trerättersmiddag som jag gav dom för ganska så länge sedan. Har bara inte hunnit med det riktigt. Men imårron smäller det alltså.Förrätt blir:Huvudrätt är lite svårare.. Morfar kan ju inte äta fisk och jag äter ju typ bara fisk. Kyckling brukar dom alltid få.. Funderar allvarligt på att göra Helstekt entrecote men jag tycker nog inte om det men det bör ju dom köttälskade människorna göra..Ser lite slemmigt ut..Så anledningen till att jag lägger ut min meny här är att jag vill ha tips på Goda och Köttiga huvudrätter. Skicka gärna med en länk!! eller ett recept och gärna hur lång tid rätten tar att göra.Ja å så till efterätten..Å så gott.. Snabb & enkel Cheesecake med lime och passionsfrukt!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s