uPPeNBaReLSe

 

Jag var, som jag tidigare skrivit om, på väckelsemöte i lördags. Väckelsemöte? Jodå, det var så nära en religiös upplevelse en kan komma för en person som inte bekänner sig till någon tro.

När jag hoppade runt där, uppfylld av lycka och kärlek, fick jag en uppenbarelse. Plötsligt stod allt så klart. Precis där och då bestämde jag mig från djupet av mitt hjärta för att aldrig mer må dåligt över att andra människor beter sig som idioter.

Just då tänkte jag väl mest på delar av min familj som beter sig så illa att det borde sitta inlåsta någonstans trångt till men väldigt snart spred sig en övertygelse om att det gäller allt och alla. Varför ska jag ta åt mig av andra människors dåliga beteende? Varför ska jag känna att det är mitt ansvar att försöka ställa saker och ting tillrätta? Varför ska jag bli ledsen för att andra människor lägger sina egna personliga problem i mitt knä? Varför känner jag att jag borde försöka övertyga människor utan någon större empatiska förmåga att världen skulle bli vackrare om de bara lyssnade och reflekterade lite?

Jag minns så väl den gången för länge sedan då jag förlöstes av en annan insikt – att jag inte är ansvarig för andra människors lycka. Däremot har det dröjt plågsamt länge innan jag kommit till insikt om att jag inte heller är ansvarig för andra människors problem.

När jag inte längre slösar energi på att förhålla mig till andra människors dåliga beteende så frigör jag kraft till att förändra det som förändras kan.

Så här skrev jag häromdagen i en kommentar till When Darkness Falls: ”Om du går före med huvudet högt och med stolta steg så kommer de kloka att följa efter. De andra? – Skit i dom!”

Precis!

 

Annonser

18 thoughts on “uPPeNBaReLSe

  1. Jag har ganska nyligen börjat träna på att inte vara den som löser allt eller tar på mig uppgifter när andra flyr sitt ansvar. Både i det praktiska och i relationer. Det går så där, men jag tränar och hoppas att jag en dag är stark nog att vända ryggen till när andra vill lassa över sitt elände på mig. Fast det är som en seger att bara ha kommit till insikt om att allt är inte upp till mig att lösa eller fixa.
    Rain

    Gilla

    1. Det är inte lätt att ändra på sig även om en är medveten om att ens sätt att vara inte är bra för en själv. Jag är verkligen en som tigit och lidit i hela mitt liv. Vill minnas att jag för många år sedan svarade på frågan ”vad vill du bli när du blir stor?” i en Mina-vänner-bok: ARGARE! Nu är jag snart där! 🙂
      Snart är nog du det också. Förr eller senare kommer en till ”the point of no return” och då jäklar!

      Gilla

  2. Så underbart att gå på konsert med ett band/artist man verkligen gillar! Har också vart med om det där att det känns religiöst. Är så glad att jag en gång fick chansen att se min favoritartist live, så jag vet exakt hur du känner det. (apropå inlägget du länkade till)

    Men nej, man kan inte ta ansvar över andras mående och val. Man måste nånstans släppa taget och låta dem vara som de är.

    Gilla

    1. Jag hade inte sett dem innan och bara lyssnat på dem i något år och hade ingen aning om vad som väntade. Det var som en stormflod! Härligt att du fått uppleva detsamma, vilken välsignelse!

      Det var också en välsignelse att komma till insikt. Det var så mycket självpåtaget elände som rann av mig den kvällen och jag har känt mig så befriad och stark efter det.

      Gilla

  3. Halleluja! Vilken grej det är när man kommer till sådana där insikter, det händer inte så ofta. Jag tror jag skulle behöva en själv, men det känns långt bort för tillfället.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s