Nu KäNNeR JaG aTT JaG BeHöVeR PRaTa oM FöRLoSSNiNGaR

 

Det har diskuterats förlossningar och underlivsskador på sistone runt om på nätet och ja, överallt tycks det som. Jag har inte läst särskilt mycket och heller inte deltagit i debatten men känner nu att jag vill prata lite om det i alla fall.

Först lite kortfattat om min egen historia. Jag har fött sex barn. Det första på sjukhus med fruktansvärda övergrepp från vårdens sida, både före, efter och under förlossningen vilket resulterade i att jag nästan förblödde. Det vill säga en så kallad ”normalförlossning”. Nästa barn födde jag hemma med barnmorska närvarande, nummer tre var planerad hemma utan barnmorska men det blev kejsarsnitt i stället, den fjärde planerad hemma med barnmorska men det blev igångsättning på sjukhus med barnmorskan vi kände och de två sista hemma med samma barnmorska. Jag har lite erfarenhet, alltså. Jag kan berätta hur mycket som helst om dessa förlossningar och hur patriarkala strukturer tar sig sitt uttryck på kvinnoklinikerna men det var inte det jag ville skriva om nu, även om det förstås hänger ihop.

Jag var inne på det här resonemanget förut, när jag skrev om mens. Det att vi lever i ett samhälle som inte är anpassat efter människorna som lever i det utan ett samhälle som tjänar på att vi skiljs från våra kroppar och inte längre är närvarande i livet. Ett samhälle där vi skiljs från det naturliga i livet, där barn, liv och död inte längre får plats utan är något som är satt på undantag, helst någon annanstans. Naturligtvis avspeglas detta även i hur vi föder barn. Att samhället är uppbyggt på starka patriarkala strukturer får förstås också sin plats i vården. Anledningen till att vi föder barn på rygg till exempel, vilket är det näst sämsta sättet att föda barn på näst efter att hänga upp-och-ner i en lampkrona, är för att läkarna ska få användning för sina instrument.

Vi förväntas föda barn på en plats som är ogästvänlig och helt främmande för oss och det med människor vi inte känner och som har möjlighet att utöva sin makt över oss. Vi är, när vi befinner oss i en av de mest känsliga situationerna i livet, helt utlämnade till främmande människors godtycke, vi är otrygga och skyddslösa. Vi förväntas överlåta det viktigaste tillfället i våra liv till en vårdapparat som aldrig kommer att se oss i ögonen och fråga oss vad det är vi behöver för att det ska bli så bra som möjlig för oss och barnen. I stället ska vi finna oss i att utsättas för en behandling som inte bryr sig det minsta om vad som är bäst för kvinnor och barn, utan vad som är bäst för vårdapparaten och läkarna. Detta i ”säkerhetens” namn. Samtidigt som vi vet att det inte alls är säkert att föda på sjukhus, det vittnar om inte annat alla historier som nu kommit fram om. En av de största anledningarna till att det klipps, används sugklocka och att vi går sönder i underlivet är också att vi förväntas använda smärtlindring som egentligen inte gör så mycket annat än att avskärma oss från våra kroppar och som inte tillåter oss att vara närvarande i födelseförloppet.

Därför känns det för mig så otroligt främmande att som alternativ till detta patriarkala förtryck föreslå ett ännu allvarligare uttryck för patriarkalt förtryck – nämligen kejsarsnitt. Nu säger jag inte att det alltid är fel men att använda det som ett medel för att skilja ut våra kroppar från oss själva är för mig helt galet.

Vad vi i stället behöver göra är att ta våra kroppar tillbaka, kräva en förlossningsvård som utgår från kvinnor och barn och som uppmuntrar oss att komma nära oss själva och agera utifrån vår inneboende kunskap och inre kraft. Vi kvinnor har en urkraft inom oss som är så otroligt mäktig om vi bara får tillfälle att släppa fram den. Även när vi föder barn. Eller framför allt då.

Vill ni ha fakta? Det finns bland annat på Föreningen Föda Hemmas hemsida. Där kan en till exempel få reda på att det nästan aldrig händer att en hemmaföderska spricker under förlossningen så att det behöver sys. Det kommer förhoppningsvis snart också ut en nyutgåva av häftet ”Ifrågasätter du sjukhusrutinerna kring förlossningen?” ett måste för varje kritiskt tänkande blivande förälder. Nu behöver en inte föda hemma för att det ska bli bra men det är enklare hemma, där kan ingen komma och bestämma över dig, det är du som har makten över din situation.

Nu kanske ni tänker att det är lätt för henne att säga och hon har säkert haft jättelätta förlossningar eller något sånt men det kan jag säga att så har det inte alls varit. Jag har fått kämpa, jag har blivit hotad och ifrågasatt, till och med anmäld för att jag ansetts som en fara för barnets välmående, jag har fått gå på avbön hos läkare, vi har betalt förlossningarna själva och det har heller inte varit enkelt för mig att föda. Som exempel på det sistnämnda kan jag nämna Lillebrors förlossning. Jag hade då passerat fyrtio, kroppen var slut och jag var så värksvag att barnmorskan gick in och öppnade upp mig för hand. Under sammandragningarna. Ont? Skojar du? Till slut lyckades jag klämma ut honom. Den lille vännen på 5,2 kilo. Den bästa förlossningen jag haft.

Det är inte enkelt att ifrågasätta och att göra annorlunda men i slutänden är det vad vi måste göra om vi vill krossa patriarkatet och ta våra liv tillbaka. Det går inte att luta sig tillbaka och tro att någon annan kommer att föra kampen åt oss eller att vården helt plötsligt kommer att upptäcka att de nog har behandlat kvinnor dåligt och kommer att sluta med det. Det vet vi alla att det aldrig kommer att hända. Kvinnokampen behöver föras på alla sätt och överallt för vi kan inte ha det så här längre.

 

Annonser

38 thoughts on “Nu KäNNeR JaG aTT JaG BeHöVeR PRaTa oM FöRLoSSNiNGaR

  1. Tack för detta perspektiv på diskussionerna på senaste tiden! Tyvärr är det ju inte helt ovanligt att krav på snitt för många blir den enda logiska följden av uppmärksammande av förlossningsskador.
    /fellow hemmafödare (eller: två på sjukhus, en hemma)

    Gilla

    1. Jag tycker verkligen att det är tråkigt att det blir så, som du skriver, att det ropas efter kejsarsnitt i stället för att hela förlossningsvården ifrågasätts. Vi behöver inte fler läkare omkring oss, vi behöver färre!

      Vad trevligt att du också fött hemma, då förstår du verkligen vad jag menar. I alla fall om det var ett aktivt val, vill säga! 🙂

      Gilla

  2. Bra skrivet! Jag har inte heller läst allt som har skrivits om förlossningsskador på sistone, mycket pga att jag får ont i kroppen redan vid rubriken. Jag har ju redan bestämt att jag inte ska ha fler barn, men efter allt prat om förlossningsskador känner jag mig ännu mer bestämd faktiskt. Eller snarare förankrad. Däremot är jag positiv till adoption. Men då jag vägrar att gifta mig igen så är nog även det uteslutet 🙂

    Gilla

    1. Jag hade väl inte tänkt att skriva något heller men för mig blev det så konstigt att en vill byta ut ett fel mot ett värre fel. Jag vet inte hur dina förlossningar har varit, det får bli en intressant diskussion över söppa!

      Gilla

  3. Jag har inte själv fött barn och tänker inte göra det heller så jag har kanske svårt att sätta mig in i debatten kring förlossningsskador osv men kommentarsfältet hos Blixa i ämnet, var något av det sjukaste jag har läst i hela mitt liv. Ja, det framstod som så sjukt för mig, att jag ännu inte ens har lyckats sätta några ord på det.

    Gilla

    1. Jag har inte läst allt men förstår vad det handlar om. Grejen är att en kan se förlossningsskador som en del av patriarkatets förtryck eftersom det beror på mäns tolkningsföreträde och självpåtagna bestämmanderätt över kvinnors kroppar. Det är därför jag har så svårt att se hur kejsarsnitt skulle kunna vara en lösning på problemet när snitt i sig är ett uttryck för mäns övergrepp på kvinnor och barn.
      Jag har nu förstått att okunskapen om förlossningar är stor fast jag ändå vet att information om hur det borde och kan vara undanhålls gravida kvinnor. Men den finns där om en letar. Jag hittade den och valde efter det att agera annorlunda och ställa krav på vården, även om jag fick kämpa mig blå.

      Är bara så väldigt förvånad över att det inte är fler som har synat bluffen.

      Att återerövra makten över sina barns födelse borde vara en självklar del av den feministiska kampen och då inte genom att ge patriarkatet än mer makt över den.

      Kanske jag borde skriva mer om det, funderar jag.

      Gilla

      1. Men alltså nu hänger inte jag med riktigt 😛
        Vad menar du med ”Det är därför jag har så svårt att se hur kejsarsnitt skulle kunna vara en lösning på problemet när snitt i sig är ett uttryck för mäns övergrepp på kvinnor och barn”
        Vad är det för fel med kejsarsnitt? Jag blir helt stum!

        Du förespråkar alltså hemförlossningar om jag förstått det rätt.
        Jag hade en hemsk första förlossning med rena rama övergreppen och som jag skrivit på min blogg antingen var barnmorskan sadistisk lagd eller bara dum i huvudet.
        MEN hade jag valt att föda hemma har sonen inte överlevt heller! Så hm pest eller kolera där alltså….
        Varför ska inte jag få bestämma över min egen kropp? Om jag vill ha kejsarsnitt ska inte jag ha rätten att få det då? Är inte kejsarsnitt en lösning om man som jag blir sönderspräckt och får gå med en obehandlad förlossningsskada i 16 år utan att få hjälp….
        Jag har 4 barn,alla är födda på sjukhus. De andra 3 har gått kanonbra att föda ”naturligt”,klart de har,den första spräckte ju sönder allt !
        Jag gick med ständig panikångest i nästan 9 månader med andra barnet. Jag ville ha snitt men barnmorskan på mödravården skrattade bort allt och förstod inte alls varför…..hade en hemförlossning varit bästa alternativet då menar du?
        Jag ville inte föda alls! Inte genom pullan ivf för den var så förstörd så jag har kunnat hänga mig!

        Gilla

        1. Vad jag menar är att sjukhusförlossningar i sig är farliga för mamman och barnet eftersom de där använder sig av metoder och rutiner som kan vara direkt farliga och skadliga eftersom de tycker sig kunna ta hand om konsekvenserna, vilket de uppenbarligen inte kan.
          Bedövningar till exempel, används rutinmässigt trots att det påverkar födelseprocessen negativt. Är du bedövad och inte känner av hur din kropp arbetar kan du inte heller göra rätt och då ökar risken för att du spricker. Epidural går nästan alltid hand i hand med värkstimulerande dropp eftersom epiduralen stör det naturliga värkarbetet och innebär en ökad risk för att förlossningen slutar med sugklocka som då ökar risken för underlivsskador.
          Vid hemförlossningar vill de inte ens ta hål på hinnorna för att det innebär en förhöjd risk.

          Jag har ofta fått höra precis det du beskriver, att om jag fött hemma hade jag/barnet dött. Förmodligen inte. Det du och barnet råkade ut för berodde förmodligen på att du födde på sjukhus.
          Det är väldigt ovanligt att det uppstår komplikationer vid hemförlossningar. För förstföderskor är det lika säkert att föda hemma och för omföderskor är det säkrare att föda hemma.

          Om nu sjukhusförlossningar i sig innebär höga risker för komplikationer och förlossningsskador kan jag heller inte se nyttan med än mer komplicerad sjukhusvård. Kejsarsnitt är en stor operation och inte heller bättre för mor och barn. Det är en åtgärd som ska tas till då det verkligen behövs.

          Vad jag inte förstår är att om nu sjukhusvården inte fungerar, varför ropas det då inte efter möjligheten att få föda barn på ett så bra sätt som möjligt för mammor och barn? Varför kräver vi inte respekt och ödmjukhet inför våra kroppar?

          Jag pratar om hemförlossningar eftersom det inte finns några bra alternativ i Sverige just nu. Det borde fungera att föda på sjukhus men det gör det inte eftersom det där inte tas hänsyn till hur det egentligen borde vara.
          I Holland föds en tredjedel av barnen hemma, en tredjedel på små förlossningskliniker och en tredjedel på sjukhus och det fungerar bra men det är ingenting läkarna i Sverige vill höra talas om. De vill fortsätta som vanligt eller gärna öka på antalet apparater i stället.

          Vi behöver ifrågasätta sjukhusrutinerna kring förlossningar, inte förespråka fler!

          Gilla

          1. Nej det hade säkert gått toppen att föda honom hemma 😉 Eller inte. Snarare inte…..men hur vet du att hemförlossningar innebär mindre risker för förlossningsskador?
            Du behöver ju inte ha blödande bristningar för att ha fått en skada. Alla blir väl mer eller mindre slappa efter att ha fött barn och hur vet du att inte dina muskler har gått av i slidan? Eller att mellangårdens muskler gått av så den nästan är obefintlig pga de….eftersom allt är såååå fantastiskt bra när kvinnor uppsöker gyn för problem så hur vet man då att en hemförlossning är bättre när få gynläkare är ärliga i sina svar?

            Jag fattar fortfarande inte vad du menar med ”övergrepp” ?
            Citerar igen
            ”…..är ett uttryck för mäns övergrepp på kvinnor och barn”

            Gilla

            1. Föreslår att du läser på Föreningen Föda Hemmas hemsida eller tar kontakt med någon av barnmorskorna som finns listade där, de kommer att svara på alla dina funderingar.

              Kortfattat svar på din andra fråga: För inte allt för länge sedan födde kvinnor hemma med hjälp av en jordemor (barnmorska). Det förändrades när de manliga läkarna ville utöva sin patriarkala makt även inom detta område. Kvinnor hamnade på sjukhus där läkarna gav sig själva tolkningsföreträde och bestämmanderätt över kvinnornas kroppar för att de skulle ha någonting att testa sina instrument och apparater på. Kvinnorna dog i barnsäng eftersom läkarna inte fattade att de behövde tvätta händerna efter de hade obducerat i salen bredvid. Sakta men säkert inskränktes också barnmorskornas roll och så vitt jag vet får barnmorskor nuförtiden inte bestämma särskilt mycket utan att rådfråga en läkare. Jag är en smula ironisk här men med mycket allvar bakom. Ungefär som Monty Python-gänget i den här sketchen: http://www.youtube.com/watch?v=NcHdF1eHhgc
              Jag insåg redan när jag var gravid första gången för tjugosex år sedan att männen/läkarna egentligen inte hade mycket koll på hur kvinnokroppen fungerar och förstod att det allt som oftast handlade om manlig maktutövning. Med tiden har jag som med så mycket annat kopplat ihop det med patriarkala strukturer och mäns övergrepp på kvinnor och barn. Du kanske inte vill kalla det övergrepp men det gör jag. För mig är det ett övergrepp när någon använder sin makt mot mig på ett sätt som skadar mig och mitt barn. Ödmjukhet och respekt från en man/läkare vad gäller min kropp och mitt barn har jag sällan mött, mest bara förringande, osynliggörande och förtryck. Ja, rent av aggressivitet när jag ifrågasatt deras ”kunskap”.

              En barnmorska sammanfattade det väldigt bra en gång när jag frågade varför hon bara jobbade natt: ”- För då sover läkarna!”

              Gilla

              1. Men snälla,det finns väl kvinnliga läkare också….
                Min pappas moster valde att föda hemma trots att det fanns ett sjukhus….hon dog hemma,likaså barnet….
                Måste vara jobbigt att ha en sån här syn på männen! De manliga gynekologer som jag har haft har varit fantastiska! Medan 70% av kvinnorna har varit riktiga svin rent ut sagt!
                Men dom kanske är bittra för att männen tagit över för dem!

                Helt plötsligt lägger jag ner feminismen,känns som att det räcker nu,jag hoppar av den grejen!

                Gilla

                1. Men snälla nån, du får väl tycka som du vill!

                  Vi har alla våra anledningar varför vi väljer att göra som vi gör och vad jag tycker är rätt för mig är väl inte per automatik rätt för dig? Jag har bara skrivit om vad jag tänker om det här utifrån mitt synsätt och min erfarenhet, det är väl ingenting du behöver gå i taket över?

                  Om du lägger ner din feministiska grej för det här undrar jag verkligen hur din syn på feminismen ser ut. Allvarligt, alltså.

                  Gilla

                  1. Nja jag blev nog icke feminist om det är det här du kallar att vara feminist 😉
                    Jag är inget offer under männen,har aldrig varit och kommer aldrig att bli 😀 !
                    Vill du välja att se kvinnan som ett offer så helt okej för mig,men om de nu är de feministiska kriterierna så lägger jag ner de direkt…..

                    Gilla

                    1. Spontant känner jag att du kanske borde läsa på lite mer om feminism och om hur patriarkala strukturer tar sig uttryck fast mest trist är det ändå att du tolkar min uppmaning till kvinnor att ta makten över sina förlossningar till att jag ser kvinnor som offer. Den kopplingen var alldeles för långsökt för att jag skulle kunnat se den komma. Men det är väl trevligt för dig att du inte känner dig som ett offer för patriarkatet – heja dig, liksom. Klart är i alla fall att vi inte kommer att förstå varandra så det är lika bra att lägga ner den här diskussionen. Typ nu. Nattinatti!

                      Gilla

        2. Men du har fortfarande inte svarat på frågan om du fått skador trots hemförlossningar.
          Hallå jesus levde för över 2000 år sedan…..många har knallat vidare i utvecklingen,varför inte knalla vidare när det gäller att föda barn. Utvecklingen går framåt,vi får tro på vilken gud vi vill men vi får inte välja kejsarsnitt för det hör ihop med männens förtryck (övergrepp) på oss kvinnor.

          Den som vill föda hemma,gör det men det är ingen som helst garanti för att slippa skador i underlivet…..sex är inte allt men enligt mig är det vääääldigt viktigt! Därför kan jag inte hålla med dig i att en hemförlossning skulle vara ett bra alternativ….Ang kejsarsnitt så visst det finns risker där med,bråck i ärret osv osv. Men ytterst få har problem efter sina kejsarsnitt.
          Hellre har jag konstant värk i magen än i mufflan, henne har jag tänkt att njuta av hela livet!

          Gilla

          1. Sover du aldrig? Nåja, vi tar det väl en vända till då.

            Jag uppmärksammade aldrig att du frågade om jag fått skador i underlivet och svaret på det är nej. Första sjukhusförlossningen slutade med klipp och skadad ändtarm men det läkte lyckligtvis ihop bra sen. Efter det, det vill säga vid hemförlossningarna och den bra sjukhusförlossningen har jag inte spruckit mer än att det läkt ihop av sig själv på någon dag. Då vill jag också poängtera att jag fött barn med stora huvuden och med en födelsevikt på upp till 5,2 kilo. Detta beroende på att jag fått sköta förlossningsarbetet själv, drogfritt och utan inblandning utifrån. Endast med stöd från familjen och en erfaren barnmorska. Penetrationssex har jag börjat med bara dagar efter (hem)förlossningarna, jag var en sexgudinna med superfitta.
            Kanske ska berätta att jag efter kejsarsnittet har ett ärr som gjort att jag inte kan ha byxor som sitter åt, känseln i snittområdet kom aldrig tillbaka och jag har en så kallad ”snittbula” som inte är särskilt snygg om en skulle bry sig om det. Då var det ändå ett superproffs som utförde snittet. Det tog också en vecka innan jag kunde gå upprätt, det gjorde så ont i såret som tog lång tid att läka (flera vändor till vårdcentralen) att jag hade problem med att ta hand om barnet och det tog mycket längre tid att återhämta sig både för mig och för barnet.

            Att utvecklingen går ”framåt” är inte någon garanti för att den blir bättre. Såg på Vetenskapens Värld igår om träning och de har nu kommit på att de gamla grekerna för tvåtusentrehundra år sedan visste bättre om hur en tränar bäst än vad vi gjort hittills. Som ett exempel, alltså.

            Jag har inte sagt att föda hemma är svaret på allt. Jag har sagt att vi behöver lära oss hur en föder för att det ska bli så bra som möjligt för mamma och barn, vilket är näst intill omöjligt på sjukhus idag. Att föda hemma är det bästa alternativet just nu för att föda så bra som möjligt. Om en jobbar på det kanske det går att få till en bra sjukhusförlossning, jag har ju lyckats få det men för mig har det ändå varit bättre hemma.
            Att ropa efter kejsarsnitt för att undvika underlivsskador är för mig att gå åt fel håll, det är ingen utveckling som för oss framåt. Det är måhända den enklaste vägen men inte den bästa om en ser till konsekvenserna. Att jag pratar om patriarkala strukturer i samband med kejsarsnitt och sjukhusförlossningar är för att vården är uppbyggd med mannen som norm och då blir konsekvenserna därefter. Det vet vi ju redan så varför skulle det se bättre ut på en kvinnoklinik? Min erfarenhet är att det är sämre där, oavsett om det är män eller kvinnor som utför arbetet. Kvinnor kan också bidra till patriarkala strukturer, nämligen.

            Du behöver inte tycka att en hemförlossning är ett bra alternativ men du kanske borde visa lite ödmjukhet här och erkänna att du inte vet någonting om det, för det gör du uppenbarligen inte. Läs på lite, prata med barnmorskor och kvinnor som fött hemma och sen är du välkommen tillbaka med dina synpunkter. När du ändå är i farten kan du passa på att läsa på lite om kejsarsnitt också.

            Gilla

            1. Jo då jag sover 😉
              Jag har läst massor om hemförlossning eftersom jag själv varit inne på att testa att föda hemma,så jag är inte helt främmande i den världen.
              Precis som jag skrev så vill man föda hemma så absolut ska man göra de. Valfrihet är de jag strävar efter MEN jag ska inte sticka under stolen med att jag blir en smula irriterad över att man höjer det till skyarna som om det vore världens bästa grej,mina sista tre förlossningar var helt underbara att genomföra på sjukhus. Dock ville min ordinarie läkare att sista skulle födas med snitt pga min sjukdom men läkaren på spec mvc sa ifrån ”för alla kvinnor kan föda barn” som hon sa….och ja det kan dom men för min egen hälsa var kejsarsnitt ett bra alternativ,det bästa för både mig och bebben….allt gick fantastiskt bra ändå och det var då man äntligen påtalade de jag alltid vetat….en obehandlad förlossningsskada fanns.
              De bästa gynekologerna jag mött på under mina år i ”kampen om en hel superfitta” har varit män.
              Allihopa. Dom har varit lyhörda och förklarat och förstått vad det är för problem jag haft när jag frågat de om det verkligen står rätt till där nere. Dock har dessa alltid varit såna jag träffat vid akutbesök och därför har jag alltså fått boka in en tid på ordinarie mottagning och alltid fått träffa kvinnor…..kvinnor som skrattat bort,förnekat och sagt att ja men så farligt är det väl inte.
              Sanningen är då att jag varit spräckt ner till prutthålsmuskeln. Avslitna muskler både inuti och utanför….
              Så för mig har mina medsystrar varit lögnhalsar. Medan männen varit suveräna. Men visst kanske det är så att det är männen som från början sagt ja ja ja men så farligt är det inte……eller är det så att från början kunde inte ”jordemor” göra mer än att låta det självläka och hon har lärt vidare till nästa som lärt vidare till nästa…..övervägande delen av barnmorskor tror jag är kvinnor om jag inte minns fel inte män och jag har svårt att se att det då är män som gått in och sagt fortsätt att inte behandla kvinnorna ni förlöser. En barnmorska ska inte suturera överhuvudtaget enligt mig,hon eller han är barnmorska inte kirurg och då kan vi inte tro att dem ska kunna det heller som man gjort i alla tider.

              Men jag vill tillägga att det måste vara gudomligt att ha fött många barn utan att få skada eller komplikation efteråt som avsliten/avslitna muskler i slidan,för kort mellangård eller bäckenbotten som släppt från väggen 🙂

              Gilla

              1. Orkar inte svara mer än att undra hur i hela fridens dar du kan ifrågasätta andras erfarenhet av hemförlossning som det bästa de har varit med om? Tycker ärligt talat inte om att du tar dig rätten att underkänna andra människors upplevelser. Tycker du att det är kul att föda på sjukhus så bra för dig då men bli inte irriterad på mig och andra för att vi finner hemförlossning vara ett bättre alternativ för att föda fram barn till den här världen och för att slippa underlivsskador. Som den du fått. På sjukhus.

                Gilla

  4. För mig blev det en plågsam och skamfylld (pga efterföljande förlossningsdepp) resa under graviditet och efter förlossning av mina tvillingar. Ena föddes vaginalt, den andra hamnade fel och fastnade så det blev urakut snitt och jag sövdes omgående då barnet måste vara ute inom 10 min vid katastrofsnitt. Barnen mådde bra efteråt, men jag? Skammen över den uteblivna lycko/kärlekskicken alla pratat så mycket om. Känslan av att stå vid avgrundens kant och bara känna att jag inte ORKAR mer. Jag var fysiskt trasig och mentalt utmattad. Jag mår fortfarande inte bra. Min kropp är fortfarande inte hel.

    Jag kräktes av ångest och de skickade hem mig med en burk 100 valium och bad barnens pappa hålla koll så jag inte tog för många. Efter veckorna på Neonatal skulle vi hem med våra små som fortfarande sondmatades. Sinnessjukt. Inte direkt det bästa för varje sig mig, pappan eller framförallt barnen.

    Tack för ett bra blogginlägg!

    Gilla

    1. Jag vet att det går till så här men det behöver inte vara så. Min första förlossning var en fruktansvärd upplevelse som jag skulle kunna skriva massor om, precis som du kan göra om din, det var ett enda långt övergrepp på mig och mitt barn. Men jag insåg att det var vården som gjorde fel och tog reda på hur det borde vara, läste massor och pratade med bra och erfarna barnmorskor för att kunna välja annorlunda nästa gång.
      All denna erfarenhet som nu flödar över nätet skulle kunna vändas till något positivt, en kamp för förändring. Vi behöver återerövra våra kroppar och sinnen i alla livets skeden.

      Tack för att du delade med dig och jag hoppas att du en dag kommer att kunna känna dig hel igen. Systerkram!

      Gilla

  5. Reblogga detta på Chillbabs and commented:

    Fantastiskt bra skrivet om ett stort problem som bara sopas under mattan – förlossningar, förlossningsskador och kvinnans utsatthet i dessa situationer. Tack CaLLeiSM! #fempol

    Gilla

  6. Håller inte alls med dig. Men tycker ändå att ditt perspektiv kändes nytt och viktigt i diskussionen, eftersom de flesta som tagit upp debatten på sista tiden så ensidigt har förespråkat kejsarsnitt som frälsande lösning.
    Tror absolut att det (ironiskt nog) behövs mer kvinnoperspektiv inom förlossningsvården, men tror inte att hemförlossning är lösningen för det stora flertalet. Du skriver ”Det är väldigt ovanligt att det uppstår komplikationer vid hemförlossningar” och om det är sant så skulle jag gissa att i så fall beror på urvalet (vilka kvinnor som väljer/tillåts föda hemma). Det är ju ett faktum att utan tillgång till kvalificerad sjukvård så dör både kvinnor och barn drösvis i samband med förlossning, och många barn får bestående skador som enkelt hade kunnat undvikas på sjukhus. Själv hade jag helt säkert dött när jag födde mitt första barn (och nej, det berodde garanterat inte på sjukhusets förlossningsrutiner) och jag har flera andra kvinnor i min närhet med liknande erfarenheter.

    Gilla

    1. Du behöver inte alls hålla med mig, det verkar ändå som du någonstans förstår vad jag är ute efter här.

      Jag påstår inte heller att hemförlossning är svaret på allt och att det är det alla borde göra. Däremot finns det där mycket tankar, fakta och erfarenheter som all förlossningsvård skulle ha otroligt mycket nytta av, helt enkelt ett annat, och för mig, sundare syn på hur barn borde få komma till världen. varför jag pratar om hemförlossningar är för att det för mig står för det enda vettiga alternativet som det ser ut just nu, eftersom det uppenbarligen inte fungerar på sjukhus och för att någon vilja att förändra detta inte ännu synts till.
      Den största anledningen till att det är färre komplikationer hemma är just för att det är hemma, det finns undersökningar, statistik och fakta som påvisar det. Naturligtvis föder en inte hemma om det är risk för komplikationer, där behövs det ett väl fungerande sjukhusalternativ men för friska barn och mammor är det säkrare hemma. I alla fall för omföderskor, för förstföderskor är det lika säkert hemma som på sjukhus.
      Bara att byta miljö som en gör när en åker till sjukhuset innebär en risk, så att avgöra varför det går snett för dig och dina bekanta är svårt att säga. Jag vet bara att de kvinnors upplevelser som jag fått berättat för mig i de allra flesta fallen berodde på att de befann sig på sjukhus och hade kunnat undvikas med en annan syn på födande.

      Gilla

  7. Mer tankar om hur vi förväntas föda våra barn när läkarvetenskapen får råda.

    Hur gör vi till exempel när djur föder? När aporna på Kolmårdens djurpark ska till att föda, kör då personalen in mamman till närmsta djursjukhus, in med henne i ett sterilt rum med strålkastarljus, upp på en brits, in med personal apan inte träffat förut, sätter dropp, fosterövervakning som fjättrar mamman vid britsen, lite epidural och sen går alla därifrån tills apan i panik trycker på alla knappar som finns för att få hjälp?
    Skulle inte tro det. För det är alldeles för farligt.

    I stället skulle jag kunna tänka mig att det går till ungefär så här:

    Apmamman ska till att föda. Hon befinner sig på ett hemvant och tryggt ställe där hon fått möjlighet att boa in sig. Personal och veterinär håller uppsikt på avstånd, utan att störa. Så länge förlossningen fortlöper som den ska låter de henne vara ifred. Endast om komplikationer uppstår går de in till henne för att med stor respekt och ödmjukhet hjälpa till. När barnet fötts låter de henne ta hand om barnet i lugn och ro och väntar med att gå in och undersöka barnet och mamman för att inte störa dem den första viktiga stunden då de ska lära känna varandra.

    För mig är det här ingenting att diskutera ens men jag förstår att det blir enormt provocerande när det första scenariot är det som finns att tillgå och som anses normalt, och inte många har fått möjlighet att tänka sig det andra sättet att sätta barn till världen.

    Jag har träffat på så många blivande mödrar som överlåtit allt till förlossningsvården och räknar med att de på sjukhuset vet bäst så ”det blir nog bra bara jag kommer dit” och sen har det slutat i igångsättning, sugklocka, kejsarsnitt och you name it och de kommer hem och är alldeles trasiga i själen och i underlivet och allt de får höra är att det är alldeles normalt så det är vad de intalar sig själva och andra men det är fan inte normalt och jag blir alldeles gråtfärdig bara jag tänker på det.

    Vi kan ändra på det men inte genom att ropa efter kejsarsnitt utan genom att tänka om och göra annorlunda.

    Hör ni mig?!

    Gilla

  8. Vi hör dig! 🙂
    Det som spontant slår mig är hur dåligt insatta i hur en förlossning fungerar utan medicinska interventioner man är på landets vanliga ”slita-ut-unge-kliniker” (att kalla dem förlossning är fel, de har ingen aning om hur man förlöser.) Min senaste förlossning (2år sedan) var väldigt nära att bli en ofrivillig hemförlossning. Supersnabbt förlopp. Jag övervägde faktiskt för nån sekund om vi skulle stanna hemma eller åka in. En av sakerna som gjorde att vi åkte in var att jag ville ha tillgång till syrgas om något skulle strula med andningen direkt efter födseln för barnet.
    Det är den enda risken jag kan se som jag inte sett någon lösning på vid hemförlossning (iaf för oss som bor med 10min till sjukhus.) I allt annat skulle en planerad hemförlossning kännts säkrare (en med BM närvarande.) Du som har erfarenhet av hemförlossning, är syrebrist/syrgas behov hos barnet något som kommer upp hos hembarnmorskor, som de kan hantera i väntan på ev ambulans? I övrigt känns det i mina ögon säkrare att föda hemma vid en lågrisk graviditet osv. Hur löste ni det praktiska hemma? Tänker på blödningar osv. En sak jag funderade på sist var att vi hade syskon som som i ett annat rum. Hur löste ni sånt under hemförlossningarna?

    Så, jag är helt med dig på att klinikerna måste lära sig att stödja och hjälpa en födande kvinna. Inte stressa upp och droga ner/slita ut barnet i panik som nu. Men frånsett det anser jag att de som inte vill föda vaginalt borde få planerat snitt. Det är iaf klart säkrare än dagens elände.

    Gilla

    1. Hej och tack!

      Jag vet faktiskt inte alls om det där med syrgas, det är ingenting som kommit upp som ett tänkbart problem vid mina hemförlossningar så vitt jag kommer ihåg. Det jag vet är att om en inte klipper navelsträngen kan barnet få syre via mamman under en ganska lång tid, förmodligen tillräckligt för att en ambulans ska hinna dit. Enklast är ändå att fråga en bra barnmorska, de vet.

      Vid mitt fjärde barns födsel hade jag ett snitt bakom mig och det var läkarnas stora argument för att jag absolut inte skulle kunna föda hemma för då skulle jag spricka sönder inuti och alla skulle dö i en stor pöl med blod, typ. Det är tydligen väldigt sällan det händer men barnmorskan löste det med att avtala med ambulanspersonalen att de skulle kunna cirkulera i området under förlossningen utifall att. Den barnmorskan var väldigt bra på att hitta lösningar. 🙂
      Barnmorskan har inte heller oroat sig för blödningar, det finns medicin som stoppar blödningar och det är också möjligt att sätta vätskedropp hemma om det skulle behövas, så det har inte känts som något bekymmer det heller. Vi har också bott nära sjukhuset och varit på det klara med att om barnmorskan säger att nu åker vi in så skulle vi också ha gjort det. I stället blev det nästan tvärtom. Vid sista barnets födelse var jag så värksvag att jag blev orolig men det blev aldrig hon och till slut kom tjockisen ut, även om det tog sin tid.
      Syskonen har fått vara med och eftersom vi varit hemma har de själva kunnat välja hur och var. Allt från att sitta i sitt rum och läsa, via spela TV-spel i rummet bredvid till att sitta på sängkanten. Syster Yster, då tre år, hängde i princip mellan benen på mig när Lillebror trillade ut och serverade såna roliga kommentarer hela tiden att jag skrattade mig igenom förlossningen. Kanske därför han är en sån bekymmersfri person, vad vet jag? 🙂 Vi har också alltid haft en god vän med hemma som kunnat se till barnen, serverat mat och som kunnat ta hand om dem om vi behövt åka iväg. Vi har också varit på studiebesök på förlossningsavdelningen tillsammans med barnen ifall det skulle bli så att vi skulle åka in allihop. Vi har nog tänkt på allt, tror jag. Vi till och med köpte en tratt (som inte var busenkel att få tag på) för att sambon skulle kunna lära sig bebisens hjärtljud. Det är nämligen inte bara hur fort hjärtat slår som har betydelse utan också HUR det slår. Sambon fick också en instant-barnmorskeutbildning så när förlossningen startade kunde han stolt ringa till barnmorskan och meddela att ”nu är hon sex centimeter öppen”. Det du! Sedan skötte vi i stort sett allt själva och barnmorskan var väldigt bra på att låta honom göra det.

      Att föda hemma är ingenting en gör lättvindigt. Det är ett stort ansvar och kräver en närvaro och förberedelser både mentalt och praktiskt som inte liknar mycket annat. Det är också en kunskap och en erfarenhet jag tagit med mig in till sjukhuset när det nu också blivit förlossning där, det är därför jag känner så starkt att det är möjligt med bra förlossningar på sjukhus men det är mycket som behöver ändras på för att komma dit.

      I slutänden är det de blivande föräldrarna som måste utbilda sig själva för att sedan kunna ställa krav på vården. En av de viktigaste saker vår senaste barnmorska lärde oss är att ”allt är ett erbjudande”. Vi behöver inte acceptera någonting om vi inte vill men vi måste då ha ordentligt på fötterna för att kunna kräva vad vi vill.
      Det är väl kanske därför att jag reagerade så starkt på kraven på kejsarsnitt, det känns för mig som ett val en ropar efter när en inte vet annat.

      Gilla

  9. Syre via navelsträngen har jag inte ens tänkt på, men dte låter ju vettigt. Just därför det i mina ögon är så sjukt att ett barn med syrebrist kapas loss och rusas iväg med till ett annat rum istället för att ha en akutstation på plats i förlossningsrummet och kunna ha navelsträngen kvar som ”back-up” de första minuterna.

    Förstår det där med risken för livmoderruptur, smart lösning där av BM. Tyvärr måste jag säga att det inte heller slutar väl på sjukhus eftersom de helst vill att kvinnan ska föda vaginalt där trots riskerna. En bekant till oss förlorade barnet på sjukhus eftersom livmodern brast och de inte hann snitta mamman snabbt nog på förlossningen. Så det är ingen garanti alls att man klarar sig för att man är på sjukhus. Där kan jag tycka att läkarna skulle vara skyldiga att informera kvinnor som snittats om riskerna och erbjuda de som vill planerat snitt vid efterföljande förlossningar, speciellt de som är lite äldre och kanske kan vara sista chansen att skaffa syskon.

    Med blödningar menade jag mest det hm..praktiska. Typ körde ni madrassskydd och handdukar eller hur gör man hemma med allt som kommer ut?

    Måste säga att jag är grymt imponerad (och lite avis) på dina hemförlossningar. Förutom att föda 5,2 kg barn vilket låter som en rysare..ha ha. Håller med dig, kunskap är makt. Blir galen när det hintas att gravida kvinnor ”inte ska läsa så mycket” och annat trams.

    Pratade f.ö med en äldre kvinna i somras som varit med på ett antal hemförlossningar i Norrland i sin ungdom. Hon berättade bla att de brukade lösa eventuell värksvaghet med bad för mamman osv. Att det brukade lösa sig bra för kvinnorna de förlöste.

    Det där med tratt var interessant! Din man tyckte inte det var obehagligt att hm..se ett underliv under förlossning? Brukar ju annars vara något man hör talas om att män vill undvika.

    Summa sumarum, grymt imponerad över att ni vågade ta steget och föda hemma. Men antar att man blir ganska cool som fyrbarnsmamma/pappa. Lite mer härdad liksom!

    ps. Såg nu att du hade problem med minnet, hoppas jag inte tröttat ut dig med alla frågor nu!
    Krya på dig, tittar in senare någon gång och ser om du skrivit längre fram! Tack för svaret ovan, du behöver inte svara på denna om du har mycket ändå. Kram 🙂

    Gilla

    1. Vad gulligt omtänksam du är! Nej det är ingen fara att du skriver, jag går inte in på bloggen om jag inte känner att jag orkar. Dessutom är det här ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat så det pratar jag gärna om!

      Det folk kanske glömmer är att barn dör på sjukhus också, trots alla läkare och apparater nära till hands. Tror inte heller att de som nu ropar efter kejsarsnitt vet att det inte går att föda hur många barn som helst med snitt på grund av riskerna. Vet inte vad budet ligger på nu men när jag läste på så sas det inte mer än tre snittförlossningar.

      Blod och slafs, ja. 🙂 Vi la plastfrotté underst och sedan ett lakan på det (skönast så) och toppade med sådana där plastade pappersunderlägg som finns på sjukhus där det såg ut att bli som mest sörjigt. Ett ugnssäkert fat fick fånga upp moderkakan som vi sen stoppade i en plastpåse och in i frysen för vi tänkte gräva ner den på ett trevligt ställe. Efter ett gäng år i frysen åkte de till slut i soporna, vilket jag skrev om här: https://calleism.wordpress.com/2012/11/01/farval/
      Sambon har inte tyckt att det varit ett dugg läskigt, tvärtom. Han och barnmorskan hade ett eget litet samarbete och pratade om slemproppar, livmodertappar och allt sånt som om det var det naturligaste samtalsämnet i världen. Möjligtvis att han blev lite överraskad när Storebror föddes för han flög ut som en slemmig sälprojektil och var lite svårfångad, men det gick bra. Efteråt har han tyckt att det är fjantigt att bara klippa navelsträngen vilket han också påtalat för alla blivande pappor han träffat på i sin omgivning. Själv har jag varit fullt nöjd med att ha huvudet i andra änden, om en säger så. 🙂

      Jag vet egentligen inte om det var så modigt att föda hemma, jag kände efter första barnet att jag inte hade något val. För mig har det inneburit mera mod att föda på sjukhus, faktiskt. Det var en av de största anledningarna till att det bara blev sex barn, för vi visste att jag inte skulle kunna föda hemma om det blev fler och att planera att föda på sjukhus hade vi inte mäktat med.
      Jag har också haft mycket stöd från min mamma, hon tyckte aldrig att det var konstigt när jag pratade om att föda hemma eller vara hemma med barnen eller allt annat ”samhällsfrånvänt” som jag gjort. Kanske har det att göra med att vi är från Norra Västerbotten och med ena benet stadigt förankrat i den norrländska sandjorden (apropå kvinnan du pratade med)… 🙂

      Om det blir fler barn för dig så blir det kanske en hemförlossning? Det känns så när du skriver. Du verkar i alla fall ha rätt inställning och bra tankar kring att föda så det kommer du alldeles säkert att klara av om du skulle vilja det. Är det mer du undrar över är det bara att fråga!

      Gilla

  10. Tack för ditt svar! Sist hann vi in med några minuters marginal för att jag höll emot allt vad jag kunde. Är faktiskt lite sugen på att föda hemma, fast tror dock inte det blir fler barn tyvärr. Men har iaf gjort värkarbetet ensam hemma bägge gångerna fram till krystskedet. häftig känsla att kunna själv. Du och de som gjort sista biten hemma är en inspiration för mig.Kan hålla med om att det är läskigt och stressande att föda på sjukhus, för mig blev smärtan svårare att stå ut med där. Jag har också ursprung norröver men inte så långt upp. Har också frångått normen här i storstaden med barnen med amning mm.
    Ta hand om dig! 🙂

    Gilla

    1. Tack och ta hand om dig också!
      Och så ser vi fram emot en hemmafödd bebis, då! 🙂

      Ps: Det vore trevligt om du ville berätta lite om vilka normbrytande livsval du gjort, det kan inspirera andra, tänker jag. Eller skriver du själv någonstans på nätet?

      Gilla

  11. Ha ha nja det blir nog inga fler. Även om faktiskt hade velat vara med om en hemförlossning. Hade ju varit häftigt att faktiskt få hjälp och stöd av en barnmorska under förlossningen till skillnad mot att föda ensam på sjukhus.

    Jag bloggar inte just nu. Funderat lite på en mammablogg men vettesjutton om jag vill. Tongångarna är rätt hårda på såna forum och jag vet inte om jag har tid att moderera tillräckligt just nu. Någongång ska jag blogga igen iaf.

    Normbrytande och normbrytande. Tja, jag bor i Storstaden. Har fött två barn utan smärtlindring, belastat sjukvården med min närvaro i sammanlagt 1timme och tio minuters tid på förlossningen innan nedkomst (bägge barnen.)
    Har inte tagit 50/50 föräldraledighet med maken. Istället har vi delat upp det så som vi själva tycker passat bäst efter våra förutsättningar. Bla har pappan vid senaste barnet första terminen, från dag ett, varit hemma 3,5 dagar av sju i veckan men bara en dag av det har varit FP. Jag delammar fortfarande det yngsta barnet, nu två år. Även på natten. Bästa sömnpillret ever. Omnattningarna tar nån minut max. Innan vi fick barn tyckte jag folk som inte lät barnet sova i egen säng från dag ett var flummiga hippies som klemade bort ungarna. Nu har jag haft två stycken sovandes tätt intill, nattammande de först två åren. Strax innan tre började ettan sova i eget rum, egen säng. I samband med att hon kunde gå upp på toa själv. Hon sover i eget rum. Fungerar jättebra, förutom att den som nattar henne ibland somnar själv. Spjälsäng har ingen av barnen gillar och vi har bara använt det ett kort tag innan de kunnat hasa ner själva från vår säng. Yngsta sover i egen säng med kant intill vår säng. Jag sover brevid eller i vår stora. Beroende på var jag somnar om under nattamningarna.

    Ingen av barnen har haft napp, försökte med äldsta pga trycket från BVC att man ”skulle”.Ingen av dem har dock behövt det, bitring vid tandsprickning har räckt. Yngsta barnet försökte vi ge barngröt i början av matintroduktionen pga järntillägget. Nu har vi insett att hon inte är speciellt förtjust i välling eller barngröt och lagt ner det. Hon äter fil och flingor och smörgås som vi andra. I övrigt vanlig hemlagad mat. Och sushi. Följer sin tillväxtkurva och gör det hon ska iaf.

    Vi har valt att bo i lägenhet, inte hus för att vi ska kunna umgås mer med barnen. Arbeta kortare dagar och ta längre ledighet. Istället åker vi ofta till landet (släkt och vänner där.) På sikt hoppas vi kunna ta och arbeta ännu mindre på annan ort och mer hemifrån. Allt för att kunna umgås med barnen de här första åren. Vi har inte heller börjat med tv/paddaspel än. Antar att det är dags nu för första barnet. Men vi föräldrar tycker spelvärlden är så grymt långtråkig bara. Men känns tyvärr som ett måste idag…

    Så gör vi. Mitt budskap till föräldrar är, kör ert eget race. gör det som funkar för er och barnen…

    Gilla

    1. Vad roligt att läsa det du skriver! Så mycket medvetenhet på så få rader!

      Blir glad av att höra om människor som tänker och som gör medvetna val i livet, även om det innebär att en går mot strömmen. Att inte anpassa sig till rådande normer är inte enkelt och kräver mycket styrka och mod och jag beundrar dig och andra som orkar gå sin egen väg. Fortsätt så!

      Gilla

  12. Tack! Ta väl hand om dig, du är en inspirationskälla! Bara att föda och uppfostra sex barn är en imponerande bedrift. Ser fram emot att fortsätta läsa när du mår bra igen! 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s