HuR GiCK DeT Då På DeT DäR MöTeT oM NäTHaT På LoKaLTiDNiNGSReDaKTioNeN?

Jo, tackar som frågar.

Det var skitläskigt.

Men det gick jättebra.

Det var förra torsdagen som jag var inbjuden till den lokala tidningens morgonmöte med hela redaktionen för att prata om näthat, som jag skrivit mer om här: https://calleism.wordpress.com/2015/09/24/i-maj-fick-jag-nog/ och här: https://calleism.wordpress.com/2015/09/25/det-ar-inte-i-vad-en-sager-utan-hur-en-sager-det-som-ar-problemet/. När jag fick frågan tackade jag ja utan att tveka men ju närmare torsdagen kom desto mer började jag undra vad jag gett mig in på egentligen. Jag tycker att det är skitläskigt att träffa människor jag inte känner, speciellt i en miljö där jag inte känner mig hemvan och jag tycker inte om att kliva upp tidigt på morgonen och förväntas prestera. Dessutom hade jag ingen aning om vad som förväntades av mig. Först tänkte jag att jag ska väl sitta i något litet mysigt fikarum med en kopp te och prata lite allmänt med några stycken men kvällen innan började jag tänka på att det kanske skulle vara ett stort möte? I ett stort konferensrum där jag skulle stå framför alla, utan tekopp, och hålla föredrag i fyrtio minuter?! I panik googlade jag fram information, skrev en kort sammanfattning och läste igenom den på morgonen på spårvagnen på väg till mötet.

Det var så det blev. Konferensrum, massor med folk och jag längst fram med uppmaningen: ”Berätta lite nu för oss!”

Jag tänkte med djup tacksamhet på mina år på folkhögskola där jag fick lära mig att utan bekymmer stå framför folk och prata om vadsomhelst. Djup tacksamhet.

Jag pratade bland annat om att en inte ska ha mer än en kan ta hand om, oavsett vad. Att om tidningen vill ha en kommentarsfunktion så ska den också ta ansvar för den. Att de har det kommentarsfält de vill ha. Och jag undrade om de verkligen hade tänkt igenom vad de ville med kommunikationen med sina läsare och att de behöver vara tydliga med det. Pratade också om hur tidningarna har en del i att rasismen och kvinnohatet har kunnat flytta fram sina positioner och normaliserat hatet bit för bit. Och om hur hatet alltid har funnits men att det numera är fritt fram att vräka ur sig sina tyckanden ut i offentligheten på nätet och hur det borde stävjas till förmån för välgrundade åsikter och ett schysst debattklimat.

Gav också lite tips och tankar omkring vad de skulle kunna göra för att förändra. Som att de som skriver artiklarna är aktiva i kommentarsfältet och då också ser till att styra upp diskussionen innan den börjar urarta. Att de är tydliga, inte bara med hur de vill att det INTE ska vara, utan även med hur de vill att det SKA vara, typ en liten kommentarsskola. Att kanske inte tillåta kommentarer under alla artiklar utan koncentrera sig på de som de har tid att aktivt medverka i. Att lyfta upp de som skriver engagerat och bra och ge dessa återkoppling i tidningen. Sist, men kanske det viktigaste: att vara tydlig med vad en vill få ut av kommentarerna, till exempel genom att ställa frågor och inbjuda läsarna till samtal med tydlig inriktning. När läsarna förstår vad som förväntas av dem är det lättare att ta bort de kommentarer som inte har med ämnet att göra och det underlättar modereringen.

De fyrtio minuterna gick snabbt men det hanns med många frågor och bra samtal och jag kände mig både lättad och glad efteråt. Inte minst över de positiva reaktionerna efteråt som emellanåt var så översvallande att jag blev både generad och lite mallig. Tackade folkhögskoletiden igen. Sen är det ju egentligen inte så svårt att prata engagerat om något som känns viktigt för en och som en har tänkt mycket på.

Jag fick också ta del av de nya, tuffare riktlinjerna kring kommentarerna som tidningens ansvarige utgivare hade tagit fram. Kulturredaktören tyckte att det var min förtjänst men så långt vill jag inte gå. Däremot blev jag himla glad över en artikel jag läste på nätet häromdagen där de hade en fråga redan i rubriken och sedan ställde frågor i slutet till läsarna att svara på med ett strålande kommentarsfält som resultat. Där och då kändes det som om jag hade gjort skillnad, om än så liten.

Annonser

4 thoughts on “HuR GiCK DeT Då På DeT DäR MöTeT oM NäTHaT På LoKaLTiDNiNGSReDaKTioNeN?

  1. Va läskigt att liksom vara tvungen att hålla ett föredrag men du verkade ha klarat det galant! Blir så peppad av att läsa detta. Tycker det är hemskt att prata inför fler än, tja, 3-4 personer fast vi feminister borde ju verkligen spotta upp oss. Antifeminister och rasister har ju inga problem att göra sig hörda i större sammanhang.
    Tänk att du har gjort skillnad! Fantastiskt! Du har lite Rosa Parks-gloria nu tycker jag! Det gäller att sätta sig och vägra att resa sig eller vägra att låta hatet få breda ut sig.

    Men verkade de förstå det där med kvinnohatet och kopplingen till rasism? Det verkar som om det är mer accepterat med kvinnohat tycker jag. Rasism tar ju de flesta avstånd från. Den drabbar ju också män. Men kvinnohatet drabbar ju ”bara” kvinnor.

    Gilla

    1. Rosa Parks-gloria? Hold your horses! Jag är bara en som inte kan hålla tyst och som ständigt skapar dålig stämning där jag drar fram. Visst hoppas jag att jag gör skillnad men den riktiga skillnaden gör alla vi som gör något tillsammans även om det bara är att prata och peppa. Jag känner mig så peppad av dig och dina fina kommentarer och det ger mig kraft att bråka ännu mer!

      Efter mötet var det någon som sa att jag var modig som vågade stå och prata – och dessutom säga vad jag tyckte att de skulle göra – inför en samling kritiska journalister. Jo, det är ju rimligt att jag skulle tycka det, det var minst sagt obekvämt men grejen är att jag aldrig såg det så. Det var nog läskigt att det bara satt folk där, så jag tänkte på dem som vanligt folk helt enkelt. Det underlättade ju onekligen.

      Jag kom bara kort in på kopplingen mellan rasism och kvinnohat, tyvärr. Fast jag tror att de som var lite pålästa hade förstått det ändå. Tidningsartiklarna som jag var med i tog också upp självradikaliseringen på nätet och effekterna av det, med Dylann Roof som det senaste exemplet.
      Det är dock inte kvinnohatet som har varit problemet med kommentarerna på den här tidningen utan den allt mer påtagliga rasismen.

      Tyvärr är de som ska sålla i kommentarerna alldeles för oerfarna för att kunna sköta sitt jobb ordentligt. Det krävs rutin och ett tjockt skinn på näsan för att kunna bemöta hat på ett effektivt och bra sätt. Tycker fortfarande att de är alldeles för snälla men hoppas att det blir bättre nu när diskussionen ändå är i gång på redaktionen.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s