WHeN SHiT HiT THe FaN

Alltså. Vad är det med folk i dessa tider? Och då pratar jag inte om världsläget för där finns det inte mycket att tillägga. Men i ens närmaste omgivning, där förutsättningarna för ett klokt och eftertänksamt agerande i alla livets uppkomna situationer är sällsynt gynnsamma, varför kan inte folk bara bete sig?

Nä, det går inte. I stället beter sig folk som om det privata speglar det globala och det startas krig överallt och det är liksom bara att backa och huka sig.

Det uppstår en situation kring några barn i en klass och föräldrar goes totally bananas och freakar ut så det inte finns några rimliga proportioner i det hela. Jag orkar inte ens öppna mejlen längre.

Julafton. Plötsligt, efter att i alla år inte visat det minsta intresse för ett gemensamt julfirande så ska nu alla dit, inklusive exmannen sedan typ fyrtio år med nya frun. De gillar inte ens varandra. Exen, alltså. Till ett firande hemma hos en som kommer att vara nyopererad och förmodligen inte ens kommer att kunna stå upp. Lobbyverksamheten har varit igång sedan flera veckor utan att någon egentligen pratar med varandra om det de borde prata med varandra om och vi som inser det absurda i det hela och stannar hemma kommer det förstås att pratas vida omkring om, mest troligt i inte alltför smickrande ordalag. Tar Skägget tag i saken som han borde? Nä, för han är ju man och gör allt för att glida under radarn.

Jesus-fuckin’-jävla-christ.

Jag som tycker att det räcker med att vara i klimakteriet och ha tonåringar hemma, det är väl konfliktsituation så det räcker. För att inte tala om min egen så kallade familj som är som hämtad ur en Lars Norénpjäs. De skriker så det hörs ända hit, nittiofem mil bort.

I morgon åker jag i alla fall till Linköping och avnjuter Nicole Sabouné.

Min tröst i natten.