KoNSTeN aTT LäRa SiG MoBBa På SPoRTeVeNeMaNG

Ja, det är verkligen inte svårt alls.

I går var det fritt inträde på match med stadens stolthet, herrbasketlaget. Kvartsfinal 1 i basketligan. kan inte påstå ens med vilja att basket är ett intresse men det var gratis (och det gillar vi) och det var en trevlig familjeförströelse sådär på söndagseftermiddagen.

Redan tidigare har jag reagerat på termen ”kriga” i sportsammanhang som letat sig in i vokabulären sedan ett antal år tillbaka. Varför jämföra sport – enligt mig en lek som innebär att ha roligt tillsammans, dock ofta med inslag av tävling förstås – med krig? Vad har sportutövning med våld och ond, bråd död att göra?

Häromdagen flimrade en dokumentär om sovjetisk hockey på 80-talet förbi på teven. Lillebror uppmärksammade förvånat och entusiastiskt att de inte hade skydd på sig, nej det var inte ens särskilt vanligt med hjälm på den tiden. Tja, sa jag, det var för att på den tiden spelade de hockey, det handlade mer om att lira än om att tacklas och försöka skada motståndarna så mycket som möjligt utan att åka på matchstraff. (Sen är det förstås väldigt bra med skydd, en ska ta hand om sig själv. Naturligtvis.)

Men. Tillbaka till gårdagen och besöket på basketmatchen. Jag är lite naiv och förundrad över det hela, det kan jag villigt erkänna. Därför tog det ett tag innan jag fattade att hemmalagets hejaklack inte hejade på motståndarna och ignorerade sitt eget lag när det bankade på trummorna när motståndarlaget anföll men var knäpptysta när hemmalaget gjorde detsamma, utan att det var precis tvärtom. I stället för att heja på sitt eget lag gick hela hejaklacksidén ut på att störa motståndarlaget så mycket som möjligt. (Vore det inte bättre om alla hejade fram sitt eget lag? Liksom?)

Ok.

Så jag tänkte. Att vi är emot mobbing. Vi upprörs över när våra barn är taskiga mot sina kompisar. Allt sånt är samhälleligt oacceptabelt. Däremot att ta med ungarna på valfritt sportevenemang och visa barnen att det är skitbra att skrika okvädningsord till och bua på motståndarlaget är ett önskvärt beteende? Drog mig också till minnes när vi bevistade en hockeymatch och publiken stod upp och hurrade när spelarna kastade handskarna och började slåss nere på isen.

Ja, och sen blir vi arga på barn när de uppför sig precis som vi vuxna har lärt dem att de ska bete sig?

*Himlar med ögonen och tar mig för pannan.*

Eftersom jag då är en besvärlig människa och har grava samhällsanpassningssvårigheter så applåderade vi och hurrade för alla snygga poäng, oavsett vilket lag som gjorde dem. Det var en spännande match och jämt ända till slutet men till slut vann laget som hade bäst fokus och mest ork. Precis som det ska vara – må bästa lag vinna!

Naturligtvis lade jag in en snabblektion i kulturell imperialism i en av pauserna också, på frågan om varför hemmalaget heter ”Dolphins”. Hehe.

Synonymer till ”sportslig” (ett klargörande): ärlig, renhårig, just, schysst, rättvis, rättvisande, sportmannamässig, fair

 

 

Advertisements

5 thoughts on “KoNSTeN aTT LäRa SiG MoBBa På SPoRTeVeNeMaNG

  1. Jag pratade faktiskt med ”min” naprapat om just den där krigsterminologin som är så vanlig inom sporten, där man ska ”kriga till slutet”, ”krossa motståndarna” och helst ”vara en hjälte”. Han menade på att det inte är ett dugg konstigt att det förekommer supportervåld och hat mellan klubbar, när hela rapporteringen kring sport går ut på att det handlar om krig. Jag tyckte att det var extra intressant att höra just honom resonera om det, med tanke på att han själv har spelat hockey och dessutom jobbar med hockeylag på elitnivå. Det är ju för höge farao bara sport, livet hänger inte på det.

    Gilla

    1. Inte konstigt att fotboll- och hockeykillar är överrepresenterade i brottsstatistiken då (vilket jag har läst någonstans att de är). Undrar om det finns statistik på de som tittar men inte är just supportrar också? Även de som inte är med i hejaklackarna lär ju påverkas, menar jag.

      Skönt ändå att det uppmärksammas även av de som är inne i det.

      Gilla

      1. Det är ju väldigt intressant om det är så att fotbolls- och hockeykillar är överrepresenterade i brottsstatistiken. Jag tänker också att de fostras in i något där våld är accepterat, visserligen inom givna gränser, men gränserna tänjs det ju på hela tiden. Då tror jag att steget blir mindre till ”riktigt” våld, så det är nog något som vissa kan behöva fundera på.

        Gilla

        1. Jag är i alla fall säker på att hockeykillar är överrepresenterade i våldtäktsstatistiken, det har jag skrivit om tidigare här i bloggen. Har läst om den ökade våldsbenägenheten inom ”manliga” sporter bara för ett tag sedan men kommer inte ihåg var. Nåväl, det är väl inte konstigt om det är så, för som du skriver – de fostras in i en vålds- och machokultur med en taskig kvinnosyn, dessutom.

          Gilla

        2. Jag hittade artikeln om machokulturen inom idrotten! Här: http://www.aftonbladet.se/debatt/article22359225.ab

          DEBATT. I ett av mina uppdrag med norm och värdegrundsarbete skulle jag resa Sverige runt för att utbilda män som kom från en annan kultur. Jag hade precis som många andra hört om den dåliga kvinnosynen och de skeva maskulinitetsidealen och bad dem därför med egna ord berätta om sin kultur.
          Många vittnade om en kultur med krav om att vara tuff och macho.
          Kvinnor talades det ofta om, främst som objekt och erövringar.
          Vissa berättade att de stjäl av varandra som en kamratuppfostran – ett sätt för att lära sig hålla reda på sina saker.
          Många berättade om bestraffnings- och bötessystem. Som ung eller ny i gruppen ska du serva äldre och mer erfarna. Attityder om att inte spela som en käring, flicka eller bög fanns där, skam åt den som ger sig. Stå upp! Gnäll inte! Kämpa! Tuffare! Erövra! Smäll på! KRIGA!
          Flera av normerna inom elitfotbollen, såsom de beskrivs av spelarna själva, har forskare identifierat som normer där risken för att utveckla kränkande och våldsamt beteende är allra störst. Genom att dessa normer är en självklar del av det som också kallas gemenskap, är de här attityderna en del av lagidrottens DNA.
          ”Vi har ju kul också, även om den råa jargong vi har tillsammans skulle bli polisanmäld på vilken annan arbetsplats som helst”, som en anställd sa i en av allsvenskans mest framgångsrika klubbar.
          I samma förening beskrev ungdomsakademins spelare den värsta vardagen av alla, hårdare klimat, mer våld och värre kränkningar.
          Mobbning, sa någon. Machokultur, sa en annan. Det är förebilderna som är kulturbärarna i klubben, sa en ledare.
          När jag i veckan läste nyheten om att (ännu) en allsvensk spelare misstänks för misshandel av sin hustru hör jag mig själv tänka: Jag vet ingenting om den här mannen, men jag vet nästan allt om kulturen han kommer från.
          Lagidrottande män misstänkta för våld och sexualiserat våld är ett globalt problem.
          Machokulturen inom idrottsrörelsen är kultur lika mycket som det är struktur. Våld och sexualiserat våld, dess yttersta konsekvens.
          Även om ingen önskar bidra till våld, kan få föreningar eller förbund säga att de gör allt som står i deras makt för att strukturellt minska våldet.
          När Svenska Fotbollförbundet presenterade en uppdaterad värdegrund 2013 var ställningstagandet mot just våld borttaget. Detta kort efter att en landslagsspelare dömts för att ha misshandlat sin fru. Det är skamligt och det skickar signaler om att mäns våld mot kvinnor inte tas på allvar. Ett våld som både nationellt och globalt är ett av de största hoten mot demokrati och jämställdhet.
          Det signalerar också att förbundet inte vill vara en del av lösningen.
          Det här måste vi förändra. Främst för alla unga som fostras inom lagidrotter där de här normerna och attityderna frodas. Men också för att signalera till alla barn inom och utanför idrotten som lever i hem med våld att vi finns för dem.
          Ledare och spelare inom idrotten har enorma möjligheter att påverka och göra skillnad. Det är hög tid att använda de goda krafter som finns inom idrottsrörelsen. Det är hög tid att kraven på idrotten börjar handla om betydligt viktigare saker än att vinna matcher.
          Mäns våld mot kvinnor är ett globalt folkhälsoproblem. Idrotten bör göra allt den kan för att stoppa det.
          Det är förebilderna som är kulturbärarna.
          Peter Svensson

          Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s