VaD Vi TaLaR oM NäR Vi TaLaR oM MiG

Den förmiddagen samtalade vi om den del av mig som vi kallade ”den ömtåliga”. – Vad tänker du när du tänker på hon, den ömtåliga? frågade hon. Och jag funderade en lång stund och det jag tänkte på var första kapitlet i en av mina absoluta favoritböcker ”Silver och jag” av Juan Ramón Jiménez(1917). Jiménez berättar på underbar prosa om sitt liv tillsammans med sin åsna, Silver, och det så vackert att en blir alldeles till sig. Så här lyder det första kapitlet:

Silver är liten, len i huden, långhårig; så mjuk att ta på att man kunde tro att han vore av bomull och inte hade några ben i kroppen. Men hans ögon är hårda som spegelblank gagat eller liknar ett par skarabéer av svart kristall.

Jag släpper lös honom, och han springer ut på ängen. Med sin varma mule liksom smeker han, fast han knappt snuddar vid dem, små blommor, röda, himmelsblå, gula… Och när jag ropar på honom, mjukt och vänligt, kommer han till mig, småtravande, och det ser ut som om han skrattade ett pärlande litet bjällerskratt…

Han äter vad jag ger honom. Han tycker om mandariner, bärnstensgula muskateller och violetta fikon med kristallklara droppar av honung…

Han är öm och kelen som ett barn, som en liten flicka,,,; men inuti kroppen stark och torr som sten. När jag kommer ridande på honom, om söndagarna, genom smågatorna i stadens utkant, stannar de finklädda karlarna och ser på honom: – Det är stål i honom…

Det är stål i honom. Stål och månsilver, på en och samma gång.

Det var de sista raderna jag särskilt tänkte på: ”stål och månsilver på en och samma gång”, för det är så jag känner mig – stark och svag på samma gång, och med en skatt av guld och månsilver skyddad och gömd i mitt inre.

Jag ritade så här:

"den ömtåliga"

Karaktären har jag redan beskrivit som stål och månsilver på en och samma gång. Situationer (vem och vilka) var nästa rubrik, där jag skrev om att det är viktigt att känna mig lyssnad på i mötet med andra människor. Vad tjänar den ömtåliga jag? Jo, den hjälper mig att skydda min delaktighet i alltet, min själ och min kärlek till hela världen. Men den kan också begränsa mig, när jag stänger ute andra, blir tyst, drar mig undan och väljer att inte släppa in. Det är inte så konstigt i och för sig, jag har ju en skatt här inne, en skatt av guld, ljus och månsilver. En skatt väl värd att skydda. En skatt som behöver bekräftelse och bemötande för att få finnas och växa.

Det här var ingenting nytt för mig. Jag funderar ju rätt mycket på mig själv, hur jag fungerar och varför, och min delaktighet i tillvaron. Men det är ändå givande att gå igenom delar av en själv så här, det tydliggör och en får tillfälle att sopa runt lite i ens själs dammiga vinklar och vrår. Det är också till en stor hjälp när en har barn, att förstå sig själv hjälper en att förstå dem och ger en möjlighet att växa tillsammans.

Vi har alla ett bagage att lära oss att hantera och att synliggöra och att prata om ens förmågor och brister är en bra början till förändring på riktigt.

(Blev också medveten om att det är mycket cirklar i mig just nu. Målar cirklar närhelst jag målar, dras till cirklar i kläder och annat. Min cirkelperiod i livet. Det ska jag fundera mer på…)

 

 

Annonser

2 thoughts on “VaD Vi TaLaR oM NäR Vi TaLaR oM MiG

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s