DeT ViLaR eN FöRBaNNeLSe öVeR MiG

Eller, nja egentligen kanske inte över mig men definitivt över mina flyktresor till Inkan. I somras passade ju Skäggets pappa på att trilla av pinnen precis när jag fixat biljetter och packat (skrev om det här) och nu var det alltså dags igen. Skulle ha åkt i lördags, biljetter ordnade, packningen upplagd i fin ordning och prydligt hopvikt på sängen, när det visade sig att Skägget lilla incident på jobbet på måndagen resulterat i skadad sena i vänsterarmen = operation, gips och sjukskrivning i minst åtta veckor. Jaha, så det var bara att avboka då. Förjävlade skit. Sa till barnen att nästa gång säger jag ingenting utan smiter bara iväg, och dom ba: – Haha, då kommer du bara att ramla och bryta benet eller nåt! Hrmpf.

Bedrövelserna stannade dock inte därvid. Dödsbojobbet efter Skäggets pappas bortgång är fortfarande inte i närheten av klart men nu ska lägenheten i alla fall säljas så vi åkte dit i lördags för att hjälpa till med att röja. Rensade ut pappans kläder. ÅTTA stora sopsäckar. Det mesta knappt använt och minst en tredjedel fortfarande med prislappen kvar. Mitt recyclinghjärta slog hårt och lyckligt vid tanken på vilken nytta allt skulle komma till. När vi så öste ner den sista kartongen med kläder i den sista sopsäcken så flög det upp några små omisskännliga filurer ur lådan och cirkulerade lite yrvaket upp mot taket. Mal. Som kräver sjuttiotvå timmar i minst minus tjugo eller tvätt i minst sextio grader för att dö. Tittade på malen. Tittade på de åtta sopsäckarna med kläder. Tittade på malen igen. Tittade på klockan – returpunkten stänger om en halvtimme. Trycker med milt våld in säckarna i bilen och åker, i ett sista desperat försök att rädda åtminstone en del av kläderna, hem och kollar tvättstugan. Upptaget i två dagar framåt. Hinner precis till återvinningsstationen innan de stänger och med gråten i halsen hivar jag ner alltihop i containern för brännbart.

Allt är dock inte skit. Idag gläds jag åt att den feministiska kampen hittat nya förkämpar när jag läser hos Tigerliv och själv pyser jag av stolthet då Syster Yster spenderade en helg härom sisten på Unga Feministers Riksårsmöte.

Om det inte finns hopp om att mina Stockholmsresor ska gå smärtfritt och utan bedrövelser så finns det i alla fall hopp om nästa generation… 🙂

Advertisements

4 thoughts on “DeT ViLaR eN FöRBaNNeLSe öVeR MiG

  1. Men hur mycket otur kan du ha med reseplanering?!? Inte ok! Bortsett ifrån det så känns det helt klart rätt bra i hjärtat att se att det verkar finnas hopp om framtiden och nästa generation 🙂

    Gilla

  2. Du ska tydligen inte få komma iväg nånstans, Calle? Sån osis du har. 😦
    Heja, heja! Alla mammor borde prata med sina barn, döttrar och söner, om alla orättvisor mellan kvinnor och män i världen. Beundrar er så mycket. ❤

    Gilla

    1. Nu är jag faktiskt less. Nästa gång skaffar jag ”barn”vakt och drar i alla fall.
      Han har varit hemma en vecka nu och jag håller redan på att bli galen.

      När blir det häxmöte hos dig då? ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s