GaRDiNeN På PLaTS, FLeR LoPPiSFyND, uTFLyKT oCH eN DaG MeD PePP oCH KäRLeK

Fick tag på en gardinstång till slut så nu är gardinen på plats, det tog bara två år och nio månader men who gives a fuck liksom:

P1060712

Den trivs så bra ihop med den fina molnlampan från IKEA som jag fått i present av fina Kerstin, som förstod att den hörde hemma hos mig, i mitt köksfönster.

Nästa dag åkte vi ut i skogen, letade förgäves efter kantareller men hittade några blåbär, grillade och de som inte bryr sig så mycket om vattentemperaturer badade:

P1060706

När jag ändå var i loppisfarten började vi fredagen med att dammsuga Linköpings utbud, innan vi åkte till IKEA och tråkhandlade bäddmadrasser, och på Återvinningen hade de halva priset minsann! Köpte en hink i rostfritt stål (som jag inte riktigt vet vad jag ska ha till så för tillfället förvarar jag tapeter i den) en telåda i trä som är lite tråkig så jag väntar med att visa den tills jag har pyntat den lite för det är ju den här jag vill visa, dagens absoluta toppfynd – en solstol för 60 pix:

P1060709

Den får inte riktigt plats ute på den underdimensionerade balkongen men den är så fin där den står i vardagsrummet och gör mig glad!

Lördagen (igår) var full av pepp och kärlek! Jag fick pussa och krama finaste och knäppaste H som det är alldeles för sällan jag får tillfälle att klämma på och vi njöt och tjoade på avslutningskonserten för sommarens Popkollo, gladdes åt (och avundades lite) Mellhen som fått vara en del av allt det fantastiska:

P1060729

Så mycket systerskap! Det bästa som finns!

Nu ska jag titta på fotbolls-EM och äta väldigt mycket ostbollar!

 

 

SMS-KoNVeRSaTioN MeD ToNåRiNG…

(ögonblick vi minns, från september)

Storhen: ”Trött och sliten. Regnet hjälper då fan inte! SKOLA till 4!? Ugh. Jag ber er! Snälla! Släpa mig genom denna obarmhärtiga skoldag!”

Jag (uppenbarligen på hugget): ”Ok. Du måste fokusera. Du är vad du tänker så ge inte de negativa tankarna näring. Alltså: Sluta gnälla och klaga. Nu. Genast. På en gång. Regnet gör världen vacker (det finns inte till för att jävlas med dig). Var glad för din möjlighet till utbildning (så att du kan skapa dig en tillvaro på dina egna villkor) och visa lite jävla tacksamhet och respekt inför det. Var tacksam. Ge dig själv tillåtelse att se det goda (också). Var glad över dina förmågor och dina möjligheter att utveckla dem. Och framför allt: sluta tycka synd om dig själv, tyck om dig själv. Det är inte synd om dig, inte ett jävla dugg. Du har det bra. Men du glömmer bort att tycka om dig själv (det viktigaste du har) och de/det du har runt omkring dig. Jävla blindstyre.”

Storhen: ”Haha, jag bara skoja men tack för svaret!”

Jag: ”Spara det där sms-et. Du kommer att ha glädje av det när du är gammal. Puss!”

 

FiNN FeM FeL

 

Man: – Jag vill inte bo ihop med dig för du ger mig ingenting längre.

Du. Ger. Mig. Ingenting. Längre.

Fast egentligen hittar jag bara ett fel, nämligen mäns verklighetsfrånvända uppfattning om vad ett förhållande egentligen går ut på. Eller som Gudrun Schyman så klockrent uttryckte det:

Kvinnor ger och män tar.

För att inte tala om Jämställd vardags inlägg idag: http://www.jamstalldvardag.se/2017/01/14/manipulation-skuld-och-martyrskap/

*suckar djupt*

 

 

NäR VeRKLiGHeTeN äNNu eN GåNG TRäNGeR SiG På MeD eN aLLTFöR SMäRTSaM TyDLiGHeT

Vi pratade om det över soppan i fredags, jagåJenny, som vanligt kanske jag ska tillägga, för det där med jämställdhet är en outsinlig källa till förtret i den här jävla världen. Jag blir bara mer och mer less och vet ni vad det värsta är? Jo, det är skammen över att jag blir arg och irriterad på barnen för sånt de gör och inte gör för att jag inte vill att de ska bli som sin pappa. Hur orättvist är inte det? Även om den största orättvisan är att deras pappa tycker att det är helt i sin ordning med orättvisa så länge den inte drabbar honom själv. Åh, jag pallar inte!

Sen kommer jag hem och läser Jämställd vardags inlägg om just det – LÄS! LÄS! LÄS! – och jag skrattade med en stor klump i halsen för hon sätter verkligen fingret på vad det handlar om och jag tar mig friheten att kopiera en del av inlägget här:

Sällan blir traditionella könsroller och ojämställda mönster så tydliga som just vid högtider.

Någon ”smart” snubbe kom på att kvinnor alltid ska vara så ”himla duktiga” och har på tok för mycket ”inre krav” och om de bara lärde sig tagga ner och säga nej så skulle problemet med julstressen vara ur världen. Hahahahahahahahahaha.

Tillåt mig presentera julen när kvinnor ”lärde sig” att säga nej:

För det är ju så här det är. Om kvinnor verkligen skulle börja säga nej så skulle mänskligheten vara utdöd på en generation, vad säger ni om det alla ni som så klämkäckt lägger ansvaret och skulden för ojämställdheten på kvinnorna själva, vill ni verkligen att vi ska börja säga nej? Seriöst? Vill ni det?

Det här har gnagt i mig hela helgen och vad ska en göra? Egentligen? För att säga nej är ju faktiskt inte ett alternativ om en ser krasst på saken.
 .
Så jag avslutar med en konkret fråga: Ska den som planerat, inhandlat och slagit in julklapparna i fina paket även denna jul låta den som inte gjort något av detta (inte den här julen heller) även denna gång få åka snålskjuts på någon annans omsorg genom att få stå med som avsändare på julklappsetiketten? Eller ska den som planerat, inhandlat och slagit in julklapparna i fina paket helt enkelt bara skriva sitt eget namn på etiketten och därmed skapa en ohemult dålig stämning i hemmet så här i välsignad juletid?
 .

oM KaPiTaLiSM, LuCioR oCH VeM TJäNaR På RaBaLDReT?

Jag hade väl tänkt att låta även den här stormen passera oomskrivet men jag har ändå funderat på det hela en smula och har inget annat att skriva om just idag, så… Jag tar det kort.

Scenario: Åhléns publicerar bild på Facebook föreställande en ickeeuropeisk och ickeflickig lucia. Rasisthatstorm blåser med orkanstyrka genom kommentarsfältet. Åhléns hyllas för sitt mod att ifrågasätta normer.

Men vänta nu. Vad var det som EGENTLIGEN hände? Eftersom Åhléns lever gott på vår konsumtionsvilja och är en del av en kapitalistisk struktur så tvivlar jag faktiskt starkt på att Åhléns av någon sorts feministisk kampvilja ville joina kampen för ett solidariskt samhälle och alla människors lika värde. I alla fall inte enbart. Jag hyser med andra ord inga som helst förväntningar på att en kapitalistisk verksamhet har någon sorts ambition att bedriva en människoälskande aktivitet utan att dollartecknen lyser i deras ögon.

Jag tror att Åhléns mycket väl visste vad de gjorde och att de räknade med att uppmärksamheten skulle innebära mer klirr i kassan. Jag tror inte att reaktionerna kom som en komplett överraskning och att det var anledningen till att de inte fick ändan ur vagnen och rensade bort hatkommentarerna förrän framåt kvällningen. Jag tvivlar i och för sig inte heller på att de valde att göra som de gjorde av en bra anledning. Men jag är övertygad om att ”normkritiken” i det här fallet gick hand i hand med ”tjäna pengar”.

Det är ju inget ovanligt att det blir så här. Världen svämmar över av företag som vill plocka billiga poänger med att framstå som HBTQ-vänliga, miljömedvetna, ekologiska och älskare av mångfald.

Mångfald rimmar på enfald.

Ja, jag är cynisk. Med all rätt. För hur många människor finns det egentligen där ute som faktiskt och genuint vill andra väl? Och när då pengar blir inblandade i historien, vart hamnar vi då? ”Vill ha” kommer alltid att locka mer än ”att vara”, i alla fall ett bra tag till som det ser ut nu.

 

VaD Vi TaLaR oM NäR Vi TaLaR oM MiG

Den förmiddagen samtalade vi om den del av mig som vi kallade ”den ömtåliga”. – Vad tänker du när du tänker på hon, den ömtåliga? frågade hon. Och jag funderade en lång stund och det jag tänkte på var första kapitlet i en av mina absoluta favoritböcker ”Silver och jag” av Juan Ramón Jiménez(1917). Jiménez berättar på underbar prosa om sitt liv tillsammans med sin åsna, Silver, och det så vackert att en blir alldeles till sig. Så här lyder det första kapitlet:

Silver är liten, len i huden, långhårig; så mjuk att ta på att man kunde tro att han vore av bomull och inte hade några ben i kroppen. Men hans ögon är hårda som spegelblank gagat eller liknar ett par skarabéer av svart kristall.

Jag släpper lös honom, och han springer ut på ängen. Med sin varma mule liksom smeker han, fast han knappt snuddar vid dem, små blommor, röda, himmelsblå, gula… Och när jag ropar på honom, mjukt och vänligt, kommer han till mig, småtravande, och det ser ut som om han skrattade ett pärlande litet bjällerskratt…

Han äter vad jag ger honom. Han tycker om mandariner, bärnstensgula muskateller och violetta fikon med kristallklara droppar av honung…

Han är öm och kelen som ett barn, som en liten flicka,,,; men inuti kroppen stark och torr som sten. När jag kommer ridande på honom, om söndagarna, genom smågatorna i stadens utkant, stannar de finklädda karlarna och ser på honom: – Det är stål i honom…

Det är stål i honom. Stål och månsilver, på en och samma gång.

Det var de sista raderna jag särskilt tänkte på: ”stål och månsilver på en och samma gång”, för det är så jag känner mig – stark och svag på samma gång, och med en skatt av guld och månsilver skyddad och gömd i mitt inre.

Jag ritade så här:

"den ömtåliga"

Karaktären har jag redan beskrivit som stål och månsilver på en och samma gång. Situationer (vem och vilka) var nästa rubrik, där jag skrev om att det är viktigt att känna mig lyssnad på i mötet med andra människor. Vad tjänar den ömtåliga jag? Jo, den hjälper mig att skydda min delaktighet i alltet, min själ och min kärlek till hela världen. Men den kan också begränsa mig, när jag stänger ute andra, blir tyst, drar mig undan och väljer att inte släppa in. Det är inte så konstigt i och för sig, jag har ju en skatt här inne, en skatt av guld, ljus och månsilver. En skatt väl värd att skydda. En skatt som behöver bekräftelse och bemötande för att få finnas och växa.

Det här var ingenting nytt för mig. Jag funderar ju rätt mycket på mig själv, hur jag fungerar och varför, och min delaktighet i tillvaron. Men det är ändå givande att gå igenom delar av en själv så här, det tydliggör och en får tillfälle att sopa runt lite i ens själs dammiga vinklar och vrår. Det är också till en stor hjälp när en har barn, att förstå sig själv hjälper en att förstå dem och ger en möjlighet att växa tillsammans.

Vi har alla ett bagage att lära oss att hantera och att synliggöra och att prata om ens förmågor och brister är en bra början till förändring på riktigt.

(Blev också medveten om att det är mycket cirklar i mig just nu. Målar cirklar närhelst jag målar, dras till cirklar i kläder och annat. Min cirkelperiod i livet. Det ska jag fundera mer på…)

 

 

öMSoM ViN, öMSoM VaTTeN i ReKLaMSKöRDeN oCH BäSTa NyåRSLöFTeT eVeR

Alltså. Jag tänker 2016 och att vi borde ha kommit liite längre än så. Liite längre än att en blir glad av att se sådana här bilder (från Lindex):

001-2

001-3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För jag blev glad av att se dem. Tänka sig! En modell som får visa valkarna! Hurra! Men det är ju sjukt egentligen att en uppskattar att få se en kvinnlig modell, som inte ens när hon visar valkar eller har ett midjemått, representerar ett utseende som kan klassificeras som ”normalt”.

Fast det är klart. När en å andra sidan hittar sånt här (från Stadium) så verkar det som om en fortfarande får vara glad för det lilla:

001

Så jag delar Enligt Ellens nyårslöfte och tänker att jag hakar på henne. Ett bättre nyårslöfte inför 2017 kan jag faktiskt inte tänka mig! Hon skriver så här:

Mitt nyårslöfte inför 2017

 

2016 var världens sämsta år. För mig personligen och för världen i stort, känns det som. Det är inte ens slut än, och jag jinxar väl hela skiten genom att skriva om mitt nyårslöfte redan nu, men å andra sidan går ju allt ändå åt helvete.

Det här var året när tjejer våldtogs på festivaler och när kvinnor protesterade så dödshotades de och hånades. Det här var året när en mansplainingsakut ringdes ner av… mansplainande män. Det här var året när usla pappor satt i TV och sa att deras styrka är att de inte bryr sig om att göra rätt, mammor är liksom lite mer avslappnade. Det här var året när alldeles för många kvinnor slogs ihjäl av sina makar, pojkvänner, ex, pappor. Det här är året då vi fortfarande tvingar barn att umgås med sina pappor som misshandlat mammorna. Det här var året när en usel kvinnohatande man vann världens största presidentval över en kompetent kvinna. Det här var året då jag på nära håll fick uppleva det extrema näthat som kan välla ut över kvinnor. Det här var året då en kvinna blev avstängd från instagram för att ha skickat tillbaka dickpics till en man som skickat till henne. Det var året där världen fortsatte vara en jävligt dålig plats att leva på om man är kvinna.

Så 2017 ska bli året när jag slutar ens försöka. 2017 ska bli året då jag inte kommer vika undan en enda gång på trottoaren för män som går rakt fram. Låt det bli krockar. 2017 kommer jag ha noll tålamod med mansplaining, jag tänker sparka undan knäna på de män som försöker inkräkta på min plats på tåget, jag kommer fortsätta prata när en man försöker avbryta mig, jag kommer vara obarmhärtig emot sexister, jag kommer få tafsare utslängda från krogen, jag kommer polisanmäla dickpics, jag kommer säga åt mina döttrar att slåss så hårt de kan om de behöver freda sig från killar och jag kommer omge mig med kvinnor och tjejer och söka kraft i att vi har samma erfarenheter och att det tamefan är slut med att acceptera det nu.

Jag är så jävla trött på 2016. Vidriga år, dra åt helvete. Och ta patriarkatet med dig.

ÄR NI MED?!?
.

DeT KRäVS MoD aTT ViLJa (MeR oM ViLJaN)

Bo Kjellström skriver:

”Är då vilja samma sak som att följa minsta motståndets lag? Är det då säkert att det jag önskar och det jag behöver är samma sak? Stärker det min vilja att bara göra det jag själv önskar göra? Kan det tvärtom vara så att min vilja blir starkare av att utmana mina motstånd och i stället ha fokus på vad jag behöver?”

”När jag beslutat att jag vill förändra något i mitt liv så vaknar nästan alltid motstånden. Deras uppgift är egentligen att pröva min motivation. Är den inte tillräckligt stark och sann så är sannolikheten att jag ska lyckas mycket liten. Kroppen som bär min vilja svarar direkt. Mina muskler iscensätter mitt öde och att förändra det kan bara ske genom en viljeprocess.”

”Rudolf Steiner talar i den pedagogiska kursen ”Allmän människokunskap” om hur viljekraft hos barn utvecklas genom meningsfulla handlingar. Och som ”meningsfull” handling kallar han handlingar som görs för andra människor. Om en elev t ex bakar bröd så gör hen det för hela klassen. Meningsfulla handlingar är moraliska handlingar.”

”Det finns ofta en nästan magisk lätthet i viljan när en arbetar tillsammans med andra människor mot ett gemensamt mål. Våra personliga förmågor finner sin plats i ett större sammanhang än mitt eget begränsade. Delaktighet föder en känsla av att vara behövd vilket väcker viljan att ta ett eget aktivt ansvar för helheten. När mina egna önskningar och föresatser står till världens förfogande så är jag också öppen att se till världens behov.”

”Fri vilja är inte att kunna göra det jag vill göra utan att vilja det jag gör.”

*

Maria Hageman skriver:

”Vi är alla i större eller mindre utsträckning beroende av andras vilja, blir påverkade av den, hindrade eller stöttade. Hur kan min vilja utvecklas till att vara självständig och stark då den ibland måste anpassa sig till andras? Hur fri får den vara? Hur mycket av det jag verkligen vill är bra att jag gör? Viljan kan tappas bort och vara svår att hitta igen. Och ännu svårare att våga visa. Det krävs mod att vilja. Att göra det min vilja säger. Att vilja det som är vanligt och normalt. Och det som är unikt för mig. Och dig.”

.

MeR SNö

Tittar ut genom fönstret och ser snöflingorna ystert rumla mot marken. Hörde häromdagen att så här tidigt brukar minsann inte första snön komma. Jag tycker inte att det är konstigt alls, för jag vet varför. För om det är någonting som har fått himlen att skaka fram snö redan i början av november så återfinns det hemma hos oss. Hemma hos oss i den obändiga viljan, i alla önskningars önskande, i tron som kan försätta berg och i den outsinliga kärleken till snön och alla dess möjligheter. I Lillebror.

En kan inte göra vackra saker med halva hjärtat men när hela hjärtat och allt ljus i en liten kropp med en väldigt stor själ VILL, ja då kan vad som helst hända. Till och med att första snön kommer redan i början av november…

Och jag tänker på hur stark den viljan är som kommer från ljuset och kraften inom oss, hur den kan få vad som helst att hända. Det är bara att följa med, in i äventyret, ut i oändligheten. Vad som än händer kommer världen aldrig mer att vara densamma.