MiNNS i NoVeMBeR…

Lillebror uppenbarade sig i dörröppningen om morgonen (ja, hen är en uppenbarelse!) och meddelade med inlevelse att ”det snöar!”. Jag tittade ut genom fönstret och konstaterade snart att den bild en ser framför sig när en blundar och tänker på snöfall, typ den här:

index

 

 

 

inte stämde så särskilt bra överens med den bild som fönstret återgav som var mer åt det här hållet:

600

 

 

 

 

och jag tänkte att det här är en bra dag att ägna åt läsning…

…och ingen kunde bli gladare över det än jag, för i går kväll saknade jag en bok i mina händer och vem är då bättre att vända sig till än Storebror som resolut överlämnade en bok med orden ”- läs den här, den är bra.”

Jag läste. Och läste. Somnade över den framåt halv två och när jag vaknade till i morse fortsatte jag. Den är magisk. Fantastisk. I klass med ”Den hemliga historien” och det trodde jag väl aldrig att jag skulle få uppleva igen. Tänk vad allt jag behöver liksom bara kommer till mig nu! (För det är jag värd!) Den här boken är det:

Melina Marchetta – Jellicoe Road

Jellicoe Road

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Jag reser mig upp och går mot henne, för nu är det slut med att vänta på mer. Om jag vill ha mer så måste jag gå och hämta det, kräva det, ta för mig av all min kraft och göra det bästa av det.”

Idag är också den dagen som påminner om att jag en gång gav mitt liv till någon som inte ville ha mig i sitt. Det största sveket av dem alla. En outsäglig sorg men ingenting jag längre spiller några tårar över.

Nu vill jag inte längre gråta av sorg över det som en gång var, nu vill jag gråta av glädje över det som komma ska.

BöCKeR

Hade inte läst på länge, länge. Böcker, alltså. Fanns inte ork, fanns inte ro. Vistelsen på Vidarkliniken blev till en läsorkan, jag plöjde med en nästan fanatisk frenesi igenom bok efter bok, tjugosex stycken hann jag med på de tjugoen dagarna. De flesta passerade obemärkt förbi men några bet sig fast. Den som gjorde starkast intryck var P O Enquists bok ”Musikanternas uttåg”.

Enquist är från Hjoggböle i Norra Västerbotten, alltså uppvuxen i samma mylla och med samma språk som jag själv. I den boken skriver han om mitt förflutna, beskriver hur och varför jag är som jag är (”eljest”), var jag kommer ifrån och även, varför jag gav mig av. Och detta delvis på mitt språk, det som jag inte längre talar men som ändå finns där som en del av mitt jag.

Du ska inte tro att du är något, du ska inte förhäva dig. Du ska alltid göra rätt för dig och du ska aldrig ljuga. Du ska inte prata i onödan. Den Lutherska andan som kräver och kväver men sällan släpper fri. Jag flydde men arvet finns i mig. Med boken fann jag förståelse för min uppväxt, mig själv och varför jag är den jag är. Arv är en sak, miljö också.

Den som söker ska finna. Den boken hittade mig av en anledning. Jag fick både skratta och gråta och dessutom bli påmind om barndomens skämt Vå hait du, å våa jer du, å vem ha klefft deg?Haha!

*

Andra fina läsupplevelser:

John Ajvide Lindqvist – Hanteringen av odöda

Kristian Lundberg – Yarden (”Också när jag vaknar upp hemma och ligger kvar några minuter i sängen för att hämta andan så kan jag känna att jag är en främling: inte skall jag tillhöra, inte kommer denna värld att bli min. Det tar allt längre tid för mig att återvända till världen, till den som jag tror att jag är.”)

J.M Coetzee – Historien om Michael K

John Ajvide Lindqvist – Låt den rätte komma in

Erik Andersson – Den larmande hopens dal

Fredrik Lindström – Jordens smartaste ord

Gillian Flynn – Vassa föremål

Majgull Axelsson – Slumpvandring (”Hon ska vara det öga som ständigt ser honom, det öra som ständigt lyssnar till honom, den röst som ständigt försäkrar att han finns.”)

Paulo Coelho – Alkemisten

Åsa Moberg – Hon var ingen Florence Nightingale (”Det vi får lära oss i skolan är hur män har dödat, inte hur kvinnor har vårdat.”) (”Den som inte drömmer kommer inte att bidra med mycket nytt i världen.”) (”Ingen har hittills skapat en konstnär genom att betala bra. Men en konstnär bör få bra betalt.”)

*

Och så Top of the Pops:

P. O. Enquist – Musikanternas uttåg

Åsa Moberg – Simone och jag (”Skolan var en småborgerlig institution där ungdomars begåvning krossades under plågsamma former.”) (”Medan männen ägnar sig åt framtiden eller det förflutna får kvinnorna efter bästa förmåga se till att mänskligheten överlever nuet.”) (”…den ‘sanna kvinnan’ är en konstgjord produkt som civilisationen tillverkar på samma sätt som man förr i tiden tillverkade kastratsångare.”) (”Ingenting är något värt om det aldrig ska ta slut.”)

Märta Tikkanen – Århundradets kärlekssaga

Linn Ullman – När jag är hos dig

Tiina Rosenberg – Queerfeministisk agenda (”…vore heterosexualitet något naturligt skulle (dessa) tvångsåtgärder knappast behövas.”)

 

iDaG

Människor skriver böcker för barn och andra människor skriver om böckerna som är skrivna för barn men jag tror inte alls att det är för barnen. Jag tror att alla människorna som oroar sig så mycket för barnen egentligen oroar sig för sig själva, för hur de ska hålla ihop sin värld och få barnen att hjälpa dem med det, få barnen att gå med på att det faktiskt är en värld. Varje ny generation barn måste få berättat för sig: ”Det här är en värld, det här är vad man gör, man lever så här.” Kanske vår ständiga fruktan gäller att det ska komma en generation barn och säga: ”Det här är inte en värld, det här är ingenting, det finns inget sätt att leva alls.”

GuDaRNa – eLiN CuLLHeD

Efter en lång tids väntan fick jag den till slut i min hand och sträckläste den – årets girl-power-kick-ass-bok; Gudarna av Elin Cullhed:

Gudarna - Elin Cullhed

 

 

 

 

 

 

Bita, Lilly och Jane, a.k.a Janne, är sexton år och bor i Tierp. En förort till rymden där gatorna blöder av slask och ingen jävel gör kaos med patriarkatet. De har överlistat anti fitt-systemet, de är gudar nu, starka och utåtagerande, men de är också vilsna. Lilly är ihop med skolans guldgosse. När det kommer fram att han slår henne bestämmer sig Bita och Janne för att göra något. Det räcker inte med att tänka. Snart går det upp för dem att mister man ett problem, står det en tusen åter. De måste hämnas. På Tierp, vuxenvärlden och alla sviniga, curlade killar. Och de ska göra det tillsammans.

Att sätta i händerna på alla tonåringar (och vuxna med, för den delen) i ens omgivning.

 

oCH HäR KoMMeR FoRTSäTTNiNGeN!

Det fanns mer av historien om Bert-Eng och hans fäbless för giftmord och den kan jag ju inte med gott samvete undanhålla er läsare därute, så här kommer fortsättningen där en får veta att Bert-Eng hyst ett visst intresse för musikfestivaler i norra Sverige:

Bert-Eng på Urkult

Är särskilt förtjust i att bokförlaget heter ”Djur och Förgiftning”. Ett i sanning fyndigt bolagsnamn!

Tyvärr förtäljer inte detta utkast var de farliga vildhundarna kommer in i historien men jag ska försöka peppa författaren till att knåpa ihop en fortsättning.

Kanske glada hejarop i kommentarsfältet kan hjälpa?

 

HeRR BeRT-eNG FöRGiFTaR BaRN

Idag har vi bytt bil. Eller bytt och bytt, vi bytte visserligen in den gamla rosthögen vi hittills skramlat omkring i till en något nyare variant men fick förstås hosta upp en del i mellanskillnad, tillräckligt mycket för att en inte kan kalla det för ”byte” i alla fall. Jag är djupt ointresserad av bilar (till skillnad från traktorer) så jag ska inte gå in djupare på det ämnet.

Det som däremot visade sig vara en brunn av fniss var sopsäcken med grejer vi i regn och mörker rafsade ur den gamla bilen. Tillsammans med pennstumpar, spypåsar i plast, bilkartor från 1988, stenkulor och tomma kakpaket hittade jag det här underbara utkastet till en möjlig framtida Hollywoodsuccé:

Bert-Eng Enholm

”Bert-Eng började med att förgifta vuxna men numera förgiftar han nästan bara barn och ungdomar. Förra året släppte han en bok om hur man förgiftar fladdermöss. I sommar kommer också en bok om hur man förgiftar råttor”

Underbart!

 

åKTe TiLL TaLLiN FöR aTT KöPa eN BoK

Ja, det gjorde jag faktiskt. Bland annat. En kan göra sånt, tycker jag. Boken ser ut så här:

Designs and patterns from Muhu island

 

 

 

 

 

 

 

 

och heter ”Design and patterns from Muhu island”, är jättestor och jättetjock och absolut fantastisk!

Men jag börjar från början. Det hela började när vi åkte till Estland förra sommaren och tillbringade någon vecka på ön Vilsandi. Då vi var där hade de en festival som bland annat lockade till sig folkdansare från hela Estland. Jag föll pladask för det här:

folkdräkter från Muhu

 

 

 

 

 

 

 

Så otroligt vackra dräkter! Och kolla in sockarna!

Åkte hem och googlade mig till vansinne efter att försöka hitta hur och var en kunde få tag på dessa fantastiska sockar och skor men utan resultat. Lite senare åkte vi till Tallin igen och utrustad med bild på sockarna gick jag runt överallt i Tallin och – padam! – hittade dom! Hittade tofflorna också men de var så hutlöst dyra att de hade jag inte råd med men så kom Skäggets moster på att hon hade ett par liggande nånstans så nu kan jag vara så här fin:

Fina sockar och tofflor från Muhu

 

 

 

 

 

 

 

 

I den vevan fick jag höra talas om boken och konstaterade att den kostade hälften i Estland som här så efter lite mejlande med bokhandel i Tallin kunde jag i fredags hämta hem den!

Där kan en lära sig om Muhus historia, hitta fina mönster, lära sig sticktekniker och inspireras av fantastiska bilder på makalöst vackra plagg från ön Muhu (uttalas ”moho”):

Muhu

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Muhu

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Muhu

 

 

 

 

 

 

 

Muhu

 

 

 

 

 

 

 

Muhu

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är väldigt glad över boken och den kommer att pryda vilken hylla som helst men den stora behållningen från resan var nog ändå det kärleksfulla mötet med Parazino från Brasilien. En annan anledning till att vi åkte till Tallin just nu var nämligen att de hade Brasilianskt tema på båten med bland annat Capoeirauppvisning. Fint, tänkte vi, eftersom barnen tränar Capoeira med en mestre och en mestra från just Brasilien. Inte kunde vi ana att det skulle visa sig att en av killarna från showen kände deras tränare och själv blivit upplärd av honom, dessutom fick barnen tillfälle att spela Capoeira med dem på stora scenen

capoeira

 

 

 

 

 

 

 

capoeira

 

 

 

 

 

 

 

under allmänt jubel. Parazino raggade tag på en tolk så vi kunde prata lite, barnen fick presenter från Brasilien och under varje show på kvällarna hälsade han särskilt på oss. Så mycket kärlek!

 

MäN i eTT MaNSSaMHäLLe

 

Eftersom samhället är ett manssamhälle borde det finnas gemensamma drag hos gruppen män. William J. Goode diskuterar i sex punkter under rubriken ”överordningens sociologi” hur mäns uppfattning av verkligheten påverkas av att de är män i ett manssamhälle:

  1. Både kvinnor och män har begränsad insikt i vad det andra könet egentligen gör. Det beror dels på att kvinnor och män många gånger har olika intresen, dels på att väsentliga delar av samvaro och samtal förs i enkönade grupper dit det motsatta könet inte äger tillträde. Det finns dock en skiljelinje. Mäns liv är i mycket lägre grad beroende av kvinnors handlande än vad kvinnors liv är av mäns handlande. Det gör män mindre intresserade av och mindre nyfikna på kvinnors handlande. Det mesta av det män gör påverkar däremot det som kvinnor måste göra. Kvinnor är därför uppmärksamma och observanta på mäns handlande.
  2. Varje generation av män som konfronteras med kvinnors underordning avisar i regel påståenden om att de skulle ha makt över kvinnor. De uppfattar sådana påståenden som anklagelser och tillbakavisar dem genom att hänvisa till att det inte är de som har skapat det rådande systemet.
  3. Genom att män, liksom andra överordnade, tar systemet för givet är de inte medvetna om graden av fördelar som systemet ger dem i olika sammanhang. En effekt av det är att män uppfattar de prestationer de utför som uttryck för den egna överlägsna förmågan och inte som en del av en social ordning som systematiskt ger män fler fördelar och som värderar män högre än kvinnor.
  4. Som en följd av ovanstående är män mer uppmärksamma på vad de uppfattar som ansvar och personliga bördor som de menar åläggs dem som män i samhället. De har svårare att se de fördelar de åtnjuter.
  5. Män lägger sällan märke till de kunskaper och talanger som kvinnor förfogar över. Fortfarande framstår kvinnor som är framåt inom traditionellt manliga områden som exceptionella. Att kvinnor överhuvudtaget kommer fram understödjer i sin tur många mäns åsikt att systemet är rättvist och att den plats de själva besitter tillkommer dem för att de är dugliga.
  6. Män upplever även små minskningar av de egna fördelarna och chanserna som ett stort hot mot den egna positionen. En liten rubbning i det ojämlika förhållandet mellan kvinnor och män känns som en stor förlust. Däremot uppmärksammar män mer sällan de vinster systemet ger dem av tradition.

Ur boken Det Kallas Kärlek av Carin Holmberg som jag läser just nu. Åh, så bra!

Det kallas kärlek - Carin Holmberg

 

 

 

 

 

 

 

 

Läs! Läs! Läs!

(Särskilt alla ni som ständigt hyllar Män I Närheten Som Minsann Är Jämställda™)