åKTe TiLL TaLLiN FöR aTT KöPa eN VäCKaRKLoCKa

Inget konstigt med det, jag har ju åkt dit en gång för att köpa en bok eller för att slumpmässigt hitta coolaste baren så att åka dit för att köpa en väckarklocka är helt i sin ordning, speciellt med tanke på att det inte var vilken klocka som helst utan en

JURIJ GAGARIN-VÄCKARKLOCKA!

Det kan ha varit när jag var där och köpte boken, minns inte riktigt, men då hade vi fått nys om en ryssmarknad i närheten av tågstationen i Tallin. Vi hittade den och det var helt makalöst vad en kunde hitta där. Där fanns ett slakthus där de styckade på plats, det var blod överallt på golvet och en kunde köpa de mest konstiga saker från djur som en knappt hört talas om (styckdelarna alltså – inte djuren- de var de vanliga korna och grisarna), det luktade och barnen höll på att kräkas. Konstigt nog blev vi hungriga och för ovanlighetens skull hittade vi en ungdom som kunde engelska så vi frågade var en kunde äta billigt och hon hänvisade oss till ett ställe där de sålde gröt (!) för typ en femma (!) men vi tänkte att så billigt behöver det kanske inte vara så vi köpte fantastiskt goda piroger i stället. Är det något de kan de där estländarna så är det att baka goda piroger (och göra olika sorters potatissallader). Runt hörnet hittade vi då själva marknanden med tanter i huckle och ryssliga ryssar som sålde krokiga spikar, trasiga bälten och annat. I en liten bod med tusentals pryttlar fick jag syn på en Jurij Gagarin-väckarklocka med en liten raket som satt på en pinne runt klockan. Jag höll på att svimma av hänförelse. Försökte kommunicera med ryssen som inte kunde annat än ryska och inte fattade vilken klocka jag menade men av vad jag kunde utröna kostade klockorna 350-400 kronor. Pengar som jag inte hade eftersom jag nyss köpt en bok. Och barnen var trötta och kissnödiga. Så jag struntade i det.

Åren gick och jag kunde inte glömma den där klockan. Hur kunde jag vara så dum?!? Så snål?!? Googlade för att se om den fanns att köpa någonstans men icke. Gråt och tandagnisslan.

Så när vi nu skulle till Tallin igen så hade jag bestämt mig. Nu ska jag fan hitta den där klockan och köpa den! Vi gick och gick lite vilse men till slut hittade vi marknaden igen. Fast inte. Det visade sig att allt var ombyggt och där tanterna i huckle sålde brokiga kläder i polyester fanns det nu bara exklusiva delikatessaffärer, trendiga gym och flashiga restauranger. Kapitalismen sveper som en stormvind över världen och inte ens ryssmarknader i Tallin får vara i fred. Med gråten i halsen vände jag tillbaka till den gamla staden där vi lyckades gå vilse igen. Och råkade passera en antikaffär. DÄR DET STOD EN JURIJ GAGARIN-VÄCKARKLOCKA I FÖNSTRET! Antikhandlaren som ägde affären var väldigt trevlig och till och med motade ut kunderna och stängde affären för att springa bort till en annan antikaffär en bit bort för att försöka hitta en likadan klocka jag en gång sett på marknaden men den fanns inte men det gjorde ingenting för den jag köpte är så himla fin! Den kostade 300:- men den funkar och en skruvar åt fel håll på skruvarna för så gör en i Ryssland och jag är så himla lycklig! Äntligen! Som jag har längtat! Och så här ser den ut:

Jurij Gagarin väckarklocka

När jag ändå var i flow så lade jag också rabarber på en emaljerad mugg från Sovjetiska flottan för en hundring:

emaljerad mugg sovjetiska flottan

Jag skiner som en sol! 😀

 

GaRDiNeN På PLaTS, FLeR LoPPiSFyND, uTFLyKT oCH eN DaG MeD PePP oCH KäRLeK

Fick tag på en gardinstång till slut så nu är gardinen på plats, det tog bara två år och nio månader men who gives a fuck liksom:

P1060712

Den trivs så bra ihop med den fina molnlampan från IKEA som jag fått i present av fina Kerstin, som förstod att den hörde hemma hos mig, i mitt köksfönster.

Nästa dag åkte vi ut i skogen, letade förgäves efter kantareller men hittade några blåbär, grillade och de som inte bryr sig så mycket om vattentemperaturer badade:

P1060706

När jag ändå var i loppisfarten började vi fredagen med att dammsuga Linköpings utbud, innan vi åkte till IKEA och tråkhandlade bäddmadrasser, och på Återvinningen hade de halva priset minsann! Köpte en hink i rostfritt stål (som jag inte riktigt vet vad jag ska ha till så för tillfället förvarar jag tapeter i den) en telåda i trä som är lite tråkig så jag väntar med att visa den tills jag har pyntat den lite för det är ju den här jag vill visa, dagens absoluta toppfynd – en solstol för 60 pix:

P1060709

Den får inte riktigt plats ute på den underdimensionerade balkongen men den är så fin där den står i vardagsrummet och gör mig glad!

Lördagen (igår) var full av pepp och kärlek! Jag fick pussa och krama finaste och knäppaste H som det är alldeles för sällan jag får tillfälle att klämma på och vi njöt och tjoade på avslutningskonserten för sommarens Popkollo, gladdes åt (och avundades lite) Mellhen som fått vara en del av allt det fantastiska:

P1060729

Så mycket systerskap! Det bästa som finns!

Nu ska jag titta på fotbolls-EM och äta väldigt mycket ostbollar!

 

 

öGoNBLiCK eN MiNNS, eTT TiLL, NoT So FuNNy, #eNDaGiPaTRiaRKaTeT

Alltså. Barn har fått glasögon. Two down, one to go, mina taskiga syngener slår igenom med precision. När jag så för några veckor sedan tillbringade några eftermiddagstimmar hos optiker med det där nödvändiga – synundersökningar, bågletande (puh!) och betalande (skatteåterbäringen rasslade ut från kontot med en timmes fördröjning från att de kommit in men vi hann ju prisa Gud i alla fall) – så blev jag påmind om när jag som femtonåring äntligen fick skaffa linser efter många mardrömsår med glasögon så tjocka och tunga att det var förmodligen där som min vana att hänga framåt-nedåt med huvudet när jag går grundlades.

I alla fall. Jag inte bara ser extremt dåligt, jag har också brytningsfel vilket innebar att jag fick hårda (stabila) linser som kräver tillvänjning. Tänk er att stoppa in en plastbit i ögat och begrunda den tanken en stund…

Optikern petade in linserna i ögat och tårarna sprutade. Typ så.

Hen föreslog så efter en stund att jag kunde ta en liten promenad för att få något annat att tänka på innan jag skulle befrias från plågan för den dagen så jag begav mig ut. Det var inte direkt läge för shopping om en säger så, så jag stannade i en gång mellan två varuhus för att få gråta i fred.

Där står jag då, femton år gammal, med tårarna skvalande från mina tokröda ögon och försöker genomlida situationen, då en gubbe – uppskattningsvis genom tårarna en femtio-plussare – kommer fram till mig.

Och frågar om jag vill knulla.

Det här var inte samma gubbe som tafsade mig mellan benen på bussen året innan och ingen reagerade fast jag tagit mod till mig och skrikit i högan sky.

Inte heller samma gubbe som… Eller samma man som… (And the story goes on and on…)

Nej. Jag vet inte vad det är för fel på män (Inte alla män™) men det verkar som om det inte bara är mina taskiga syngener som slår igenom med precision…

 

SMS-KoNVeRSaTioN MeD ToNåRiNG…

(ögonblick vi minns, från september)

Storhen: ”Trött och sliten. Regnet hjälper då fan inte! SKOLA till 4!? Ugh. Jag ber er! Snälla! Släpa mig genom denna obarmhärtiga skoldag!”

Jag (uppenbarligen på hugget): ”Ok. Du måste fokusera. Du är vad du tänker så ge inte de negativa tankarna näring. Alltså: Sluta gnälla och klaga. Nu. Genast. På en gång. Regnet gör världen vacker (det finns inte till för att jävlas med dig). Var glad för din möjlighet till utbildning (så att du kan skapa dig en tillvaro på dina egna villkor) och visa lite jävla tacksamhet och respekt inför det. Var tacksam. Ge dig själv tillåtelse att se det goda (också). Var glad över dina förmågor och dina möjligheter att utveckla dem. Och framför allt: sluta tycka synd om dig själv, tyck om dig själv. Det är inte synd om dig, inte ett jävla dugg. Du har det bra. Men du glömmer bort att tycka om dig själv (det viktigaste du har) och de/det du har runt omkring dig. Jävla blindstyre.”

Storhen: ”Haha, jag bara skoja men tack för svaret!”

Jag: ”Spara det där sms-et. Du kommer att ha glädje av det när du är gammal. Puss!”

 

DeT ViLaR eN FöRBaNNeLSe öVeR MiG

Eller, nja egentligen kanske inte över mig men definitivt över mina flyktresor till Inkan. I somras passade ju Skäggets pappa på att trilla av pinnen precis när jag fixat biljetter och packat (skrev om det här) och nu var det alltså dags igen. Skulle ha åkt i lördags, biljetter ordnade, packningen upplagd i fin ordning och prydligt hopvikt på sängen, när det visade sig att Skägget lilla incident på jobbet på måndagen resulterat i skadad sena i vänsterarmen = operation, gips och sjukskrivning i minst åtta veckor. Jaha, så det var bara att avboka då. Förjävlade skit. Sa till barnen att nästa gång säger jag ingenting utan smiter bara iväg, och dom ba: – Haha, då kommer du bara att ramla och bryta benet eller nåt! Hrmpf.

Bedrövelserna stannade dock inte därvid. Dödsbojobbet efter Skäggets pappas bortgång är fortfarande inte i närheten av klart men nu ska lägenheten i alla fall säljas så vi åkte dit i lördags för att hjälpa till med att röja. Rensade ut pappans kläder. ÅTTA stora sopsäckar. Det mesta knappt använt och minst en tredjedel fortfarande med prislappen kvar. Mitt recyclinghjärta slog hårt och lyckligt vid tanken på vilken nytta allt skulle komma till. När vi så öste ner den sista kartongen med kläder i den sista sopsäcken så flög det upp några små omisskännliga filurer ur lådan och cirkulerade lite yrvaket upp mot taket. Mal. Som kräver sjuttiotvå timmar i minst minus tjugo eller tvätt i minst sextio grader för att dö. Tittade på malen. Tittade på de åtta sopsäckarna med kläder. Tittade på malen igen. Tittade på klockan – returpunkten stänger om en halvtimme. Trycker med milt våld in säckarna i bilen och åker, i ett sista desperat försök att rädda åtminstone en del av kläderna, hem och kollar tvättstugan. Upptaget i två dagar framåt. Hinner precis till återvinningsstationen innan de stänger och med gråten i halsen hivar jag ner alltihop i containern för brännbart.

Allt är dock inte skit. Idag gläds jag åt att den feministiska kampen hittat nya förkämpar när jag läser hos Tigerliv och själv pyser jag av stolthet då Syster Yster spenderade en helg härom sisten på Unga Feministers Riksårsmöte.

Om det inte finns hopp om att mina Stockholmsresor ska gå smärtfritt och utan bedrövelser så finns det i alla fall hopp om nästa generation… 🙂

åTTa MäN äGeR LiKa MyCKeT SoM HaLVa JoRDeNS BeFoLKNiNG

Läs det igen:

ÅTTA MÄN ÄGER LIKA MYCKET SOM HALVA JORDENS BEFOLKNING

2014 var siffran 85 personer. 2015 var det 80. 2016 ägde 62 personer lika mycket som jordens fattigaste hälft. Nu är siffran åtta personer.

Jag läser på Politism:

Varje år rapporterar välgörenhetsorganisationen Oxfam om förmögenhetskoncentrationen i världen, och eftersom vi lever i en värld där ojämlikheten mellan de allra rikaste alla vi andra blir allt värre så blir också siffrorna mer och mer chockartade.

Den stora förändringen från 62 personer till åtta handlar framför allt om att det nu finns mer data kring förmögenhetskoncentrationen att tillgå. Siffror som alltså visar att läget är ännu värre än man tidigare rapporterat.

Detta är i sanning en systemkollaps.

För ett system som leder till en så oerhörd koncentration av ägande hos så få individer är inte ett system som fungerar. Ett system där människor svälter och dör av hunger samtidigt som en mycket liten grupp superrika äger nästan allt är ett system som har kollapsat.

Ojämlikhet kan leda till revolutioner, krig och social oro. Det leder till konflikter, lidande och splittring. De enorma skillnaderna mellan de rikaste och de fattigare är inte heller något som önskas och efterfrågas. I nästan samtliga undersökningar som görs – i Sverige och internationellt – uttrycker människor i stället en vilja att se en väsentligt mer jämlik fördelning.

Förmögenhetskoncentration ses alltså inte som ett nödvändigt ont – utan som ett samhällsproblem politikerna måste angripa.

Så här skriver de på Oxfams hemsida:

Oxfams rapport ‘An economy for the 99 percent’, visar att gapet mellan rika och fattigare är större än vad som befarats. Den visar hur storföretag och de superrika förvärrar ojämlikhetskrisen genom att fly från skatter, driva ner löner och använda sin makt för att påverka politik. Rapporten efterfrågar en fundamental förändring i sättet vi hanterar våra ekonomier – så att de fungerar för alla och inte bara de rikaste.

Ny och bättre data över världens förmögenhetsdistribution – särskilt i Indien och Kina – visar att den fattigaste hälften av befolkningen har mindre tillgångar och mer skulder än vad som tidigare var känt. Hade denna data varit tillgänglig förra året hade det visat att nio miljardärer ägde lika mycket som halva jordens befolkning och inte 62 som Oxfam räknat ut med den data som fanns tillgänglig då.

–       Det är obscent att stor del av tillgångarna kontrolleras av så få när 1 av 10 människor lever på mindre än 2 dollar per dag. Ojämlikhet försvårar fattigdomsbekämpningen och skapar instabilitet, säger Robert Höglund kommunikationschef för Oxfam i Sverige.

Oxfams rapport visar att världens rikaste ökar sina förmögenheter i en så förbluffande snabb takt att världen kan se sin första dollarbiljonär om bara 25 år. För att sätta siffran i perspektiv – om en biljonär spenderar en miljon dollar varje dag tar det 2730 år innan pengarna är slut.

Rapporten visar också att många av världens superrika inte har tjänat sina pengar själva. Så många som hälften av världens dollarmiljardärer har fått sin förmögenhet på grund av arv eller genom priviligierade relationer med regeringar. 

Oxfams listar i rapporten ett antal felaktiga antaganden om ekonomin. Bland annat att marknaden alltid har rätt, att företag måste maximera vinst och att BNP är ett bra mått på framgång. Rapporten kommer också med en rad lösningar för hur man kan skapa en ekonomi för alla. Exempelvis menar Oxfam att företag behöver jobba för majoriteten och inte enbart för aktieägarna, extrem rikedom avskaffas och ett globalt samarbete om rättvis skatt startas. 

Oxfam ber också deltagarna på Davosmötet och alla världens miljardärer att fylla sin roll i att skapa en ekonomi för alla. Bland annat behöver de betala deras rättvisa andel av skatter och se till att de betalar en lön som går att leva på till anställda i företag de äger eller deläger. Ett brev till världens dollarmiljardärer finns för allmänheten att underteckna på: https://actions.oxfam.org

Ok. Vi har ju redan fattat att kapitalism inte fungerar. Är det inte hög tid att införa ett nytt ekonomiskt system? Och om kapitalisterna inte vill flytta på sig själva så får vi väl hjälpas åt att flytta på dem? Eller hur?!

 

ToMTeN äR eN MaMMa

Igår undrade Lillebror varför det inte står någon avsändare på julklapparna för han vill gärna veta vem de är ifrån.

Så jag sa som det var, att de allra flesta är från bara mig, att det är jag som har tänkt, köpt och slagit in dem. Att jag kunde ha skrivit att de var från mig men att jag inte ville skapa dålig stämning på julafton på grund av den uppenbara risken att hans pappa skulle bli sur då.

Och när jag tänker på hur jultomten framställs – som en godmodig, omtänksam och kärleksfull figur med koll på vad barnen önskar sig och behöver och som lägger ner så ofantligt mycket tid och möda på att det ska bli en så fin och glädjefull jul som det bara går för alla små – ja, då finns det bara en sak som skaver i den bilden och det är att tomten illustreras som en man. För jag har aldrig i mitt femtioettåriga liv hittills träffat på, eller hört talas om, en endaste man som har levt upp till den beskrivningen. Däremot alla mammor jag i mitt femtioettåriga liv har träffat på eller hört talas om.

Inte blir en heller gladare av att bildgoogla ”kvinnlig jultomte” och bara få upp bilder som typ den här:

images

eller den här:

imagess

eller för att inte tala om den här:

imagesc

Alltså. Det är en jävla sörja en klafsar omkring i. Det är som när en var liten och trampade fast stövlarna i leran om våren och fick springa hem i strumplästen. Fast typ hela tiden och utan en mamma som tålmodigt redde ut det hela.

Orka int.

 

NäR VeRKLiGHeTeN äNNu eN GåNG TRäNGeR SiG På MeD eN aLLTFöR SMäRTSaM TyDLiGHeT

Vi pratade om det över soppan i fredags, jagåJenny, som vanligt kanske jag ska tillägga, för det där med jämställdhet är en outsinlig källa till förtret i den här jävla världen. Jag blir bara mer och mer less och vet ni vad det värsta är? Jo, det är skammen över att jag blir arg och irriterad på barnen för sånt de gör och inte gör för att jag inte vill att de ska bli som sin pappa. Hur orättvist är inte det? Även om den största orättvisan är att deras pappa tycker att det är helt i sin ordning med orättvisa så länge den inte drabbar honom själv. Åh, jag pallar inte!

Sen kommer jag hem och läser Jämställd vardags inlägg om just det – LÄS! LÄS! LÄS! – och jag skrattade med en stor klump i halsen för hon sätter verkligen fingret på vad det handlar om och jag tar mig friheten att kopiera en del av inlägget här:

Sällan blir traditionella könsroller och ojämställda mönster så tydliga som just vid högtider.

Någon ”smart” snubbe kom på att kvinnor alltid ska vara så ”himla duktiga” och har på tok för mycket ”inre krav” och om de bara lärde sig tagga ner och säga nej så skulle problemet med julstressen vara ur världen. Hahahahahahahahahaha.

Tillåt mig presentera julen när kvinnor ”lärde sig” att säga nej:

För det är ju så här det är. Om kvinnor verkligen skulle börja säga nej så skulle mänskligheten vara utdöd på en generation, vad säger ni om det alla ni som så klämkäckt lägger ansvaret och skulden för ojämställdheten på kvinnorna själva, vill ni verkligen att vi ska börja säga nej? Seriöst? Vill ni det?

Det här har gnagt i mig hela helgen och vad ska en göra? Egentligen? För att säga nej är ju faktiskt inte ett alternativ om en ser krasst på saken.
 .
Så jag avslutar med en konkret fråga: Ska den som planerat, inhandlat och slagit in julklapparna i fina paket även denna jul låta den som inte gjort något av detta (inte den här julen heller) även denna gång få åka snålskjuts på någon annans omsorg genom att få stå med som avsändare på julklappsetiketten? Eller ska den som planerat, inhandlat och slagit in julklapparna i fina paket helt enkelt bara skriva sitt eget namn på etiketten och därmed skapa en ohemult dålig stämning i hemmet så här i välsignad juletid?
 .

oM KaPiTaLiSM, LuCioR oCH VeM TJäNaR På RaBaLDReT?

Jag hade väl tänkt att låta även den här stormen passera oomskrivet men jag har ändå funderat på det hela en smula och har inget annat att skriva om just idag, så… Jag tar det kort.

Scenario: Åhléns publicerar bild på Facebook föreställande en ickeeuropeisk och ickeflickig lucia. Rasisthatstorm blåser med orkanstyrka genom kommentarsfältet. Åhléns hyllas för sitt mod att ifrågasätta normer.

Men vänta nu. Vad var det som EGENTLIGEN hände? Eftersom Åhléns lever gott på vår konsumtionsvilja och är en del av en kapitalistisk struktur så tvivlar jag faktiskt starkt på att Åhléns av någon sorts feministisk kampvilja ville joina kampen för ett solidariskt samhälle och alla människors lika värde. I alla fall inte enbart. Jag hyser med andra ord inga som helst förväntningar på att en kapitalistisk verksamhet har någon sorts ambition att bedriva en människoälskande aktivitet utan att dollartecknen lyser i deras ögon.

Jag tror att Åhléns mycket väl visste vad de gjorde och att de räknade med att uppmärksamheten skulle innebära mer klirr i kassan. Jag tror inte att reaktionerna kom som en komplett överraskning och att det var anledningen till att de inte fick ändan ur vagnen och rensade bort hatkommentarerna förrän framåt kvällningen. Jag tvivlar i och för sig inte heller på att de valde att göra som de gjorde av en bra anledning. Men jag är övertygad om att ”normkritiken” i det här fallet gick hand i hand med ”tjäna pengar”.

Det är ju inget ovanligt att det blir så här. Världen svämmar över av företag som vill plocka billiga poänger med att framstå som HBTQ-vänliga, miljömedvetna, ekologiska och älskare av mångfald.

Mångfald rimmar på enfald.

Ja, jag är cynisk. Med all rätt. För hur många människor finns det egentligen där ute som faktiskt och genuint vill andra väl? Och när då pengar blir inblandade i historien, vart hamnar vi då? ”Vill ha” kommer alltid att locka mer än ”att vara”, i alla fall ett bra tag till som det ser ut nu.