DeT ViLaR eN FöRBaNNeLSe öVeR MiG

Eller, nja egentligen kanske inte över mig men definitivt över mina flyktresor till Inkan. I somras passade ju Skäggets pappa på att trilla av pinnen precis när jag fixat biljetter och packat (skrev om det här) och nu var det alltså dags igen. Skulle ha åkt i lördags, biljetter ordnade, packningen upplagd i fin ordning och prydligt hopvikt på sängen, när det visade sig att Skägget lilla incident på jobbet på måndagen resulterat i skadad sena i vänsterarmen = operation, gips och sjukskrivning i minst åtta veckor. Jaha, så det var bara att avboka då. Förjävlade skit. Sa till barnen att nästa gång säger jag ingenting utan smiter bara iväg, och dom ba: – Haha, då kommer du bara att ramla och bryta benet eller nåt! Hrmpf.

Bedrövelserna stannade dock inte därvid. Dödsbojobbet efter Skäggets pappas bortgång är fortfarande inte i närheten av klart men nu ska lägenheten i alla fall säljas så vi åkte dit i lördags för att hjälpa till med att röja. Rensade ut pappans kläder. ÅTTA stora sopsäckar. Det mesta knappt använt och minst en tredjedel fortfarande med prislappen kvar. Mitt recyclinghjärta slog hårt och lyckligt vid tanken på vilken nytta allt skulle komma till. När vi så öste ner den sista kartongen med kläder i den sista sopsäcken så flög det upp några små omisskännliga filurer ur lådan och cirkulerade lite yrvaket upp mot taket. Mal. Som kräver sjuttiotvå timmar i minst minus tjugo eller tvätt i minst sextio grader för att dö. Tittade på malen. Tittade på de åtta sopsäckarna med kläder. Tittade på malen igen. Tittade på klockan – returpunkten stänger om en halvtimme. Trycker med milt våld in säckarna i bilen och åker, i ett sista desperat försök att rädda åtminstone en del av kläderna, hem och kollar tvättstugan. Upptaget i två dagar framåt. Hinner precis till återvinningsstationen innan de stänger och med gråten i halsen hivar jag ner alltihop i containern för brännbart.

Allt är dock inte skit. Idag gläds jag åt att den feministiska kampen hittat nya förkämpar när jag läser hos Tigerliv och själv pyser jag av stolthet då Syster Yster spenderade en helg härom sisten på Unga Feministers Riksårsmöte.

Om det inte finns hopp om att mina Stockholmsresor ska gå smärtfritt och utan bedrövelser så finns det i alla fall hopp om nästa generation… 🙂

åTTa MäN äGeR LiKa MyCKeT SoM HaLVa JoRDeNS BeFoLKNiNG

Läs det igen:

ÅTTA MÄN ÄGER LIKA MYCKET SOM HALVA JORDENS BEFOLKNING

2014 var siffran 85 personer. 2015 var det 80. 2016 ägde 62 personer lika mycket som jordens fattigaste hälft. Nu är siffran åtta personer.

Jag läser på Politism:

Varje år rapporterar välgörenhetsorganisationen Oxfam om förmögenhetskoncentrationen i världen, och eftersom vi lever i en värld där ojämlikheten mellan de allra rikaste alla vi andra blir allt värre så blir också siffrorna mer och mer chockartade.

Den stora förändringen från 62 personer till åtta handlar framför allt om att det nu finns mer data kring förmögenhetskoncentrationen att tillgå. Siffror som alltså visar att läget är ännu värre än man tidigare rapporterat.

Detta är i sanning en systemkollaps.

För ett system som leder till en så oerhörd koncentration av ägande hos så få individer är inte ett system som fungerar. Ett system där människor svälter och dör av hunger samtidigt som en mycket liten grupp superrika äger nästan allt är ett system som har kollapsat.

Ojämlikhet kan leda till revolutioner, krig och social oro. Det leder till konflikter, lidande och splittring. De enorma skillnaderna mellan de rikaste och de fattigare är inte heller något som önskas och efterfrågas. I nästan samtliga undersökningar som görs – i Sverige och internationellt – uttrycker människor i stället en vilja att se en väsentligt mer jämlik fördelning.

Förmögenhetskoncentration ses alltså inte som ett nödvändigt ont – utan som ett samhällsproblem politikerna måste angripa.

Så här skriver de på Oxfams hemsida:

Oxfams rapport ‘An economy for the 99 percent’, visar att gapet mellan rika och fattigare är större än vad som befarats. Den visar hur storföretag och de superrika förvärrar ojämlikhetskrisen genom att fly från skatter, driva ner löner och använda sin makt för att påverka politik. Rapporten efterfrågar en fundamental förändring i sättet vi hanterar våra ekonomier – så att de fungerar för alla och inte bara de rikaste.

Ny och bättre data över världens förmögenhetsdistribution – särskilt i Indien och Kina – visar att den fattigaste hälften av befolkningen har mindre tillgångar och mer skulder än vad som tidigare var känt. Hade denna data varit tillgänglig förra året hade det visat att nio miljardärer ägde lika mycket som halva jordens befolkning och inte 62 som Oxfam räknat ut med den data som fanns tillgänglig då.

–       Det är obscent att stor del av tillgångarna kontrolleras av så få när 1 av 10 människor lever på mindre än 2 dollar per dag. Ojämlikhet försvårar fattigdomsbekämpningen och skapar instabilitet, säger Robert Höglund kommunikationschef för Oxfam i Sverige.

Oxfams rapport visar att världens rikaste ökar sina förmögenheter i en så förbluffande snabb takt att världen kan se sin första dollarbiljonär om bara 25 år. För att sätta siffran i perspektiv – om en biljonär spenderar en miljon dollar varje dag tar det 2730 år innan pengarna är slut.

Rapporten visar också att många av världens superrika inte har tjänat sina pengar själva. Så många som hälften av världens dollarmiljardärer har fått sin förmögenhet på grund av arv eller genom priviligierade relationer med regeringar. 

Oxfams listar i rapporten ett antal felaktiga antaganden om ekonomin. Bland annat att marknaden alltid har rätt, att företag måste maximera vinst och att BNP är ett bra mått på framgång. Rapporten kommer också med en rad lösningar för hur man kan skapa en ekonomi för alla. Exempelvis menar Oxfam att företag behöver jobba för majoriteten och inte enbart för aktieägarna, extrem rikedom avskaffas och ett globalt samarbete om rättvis skatt startas. 

Oxfam ber också deltagarna på Davosmötet och alla världens miljardärer att fylla sin roll i att skapa en ekonomi för alla. Bland annat behöver de betala deras rättvisa andel av skatter och se till att de betalar en lön som går att leva på till anställda i företag de äger eller deläger. Ett brev till världens dollarmiljardärer finns för allmänheten att underteckna på: https://actions.oxfam.org

Ok. Vi har ju redan fattat att kapitalism inte fungerar. Är det inte hög tid att införa ett nytt ekonomiskt system? Och om kapitalisterna inte vill flytta på sig själva så får vi väl hjälpas åt att flytta på dem? Eller hur?!

 

ToMTeN äR eN MaMMa

Igår undrade Lillebror varför det inte står någon avsändare på julklapparna för han vill gärna veta vem de är ifrån.

Så jag sa som det var, att de allra flesta är från bara mig, att det är jag som har tänkt, köpt och slagit in dem. Att jag kunde ha skrivit att de var från mig men att jag inte ville skapa dålig stämning på julafton på grund av den uppenbara risken att hans pappa skulle bli sur då.

Och när jag tänker på hur jultomten framställs – som en godmodig, omtänksam och kärleksfull figur med koll på vad barnen önskar sig och behöver och som lägger ner så ofantligt mycket tid och möda på att det ska bli en så fin och glädjefull jul som det bara går för alla små – ja, då finns det bara en sak som skaver i den bilden och det är att tomten illustreras som en man. För jag har aldrig i mitt femtioettåriga liv hittills träffat på, eller hört talas om, en endaste man som har levt upp till den beskrivningen. Däremot alla mammor jag i mitt femtioettåriga liv har träffat på eller hört talas om.

Inte blir en heller gladare av att bildgoogla ”kvinnlig jultomte” och bara få upp bilder som typ den här:

images

eller den här:

imagess

eller för att inte tala om den här:

imagesc

Alltså. Det är en jävla sörja en klafsar omkring i. Det är som när en var liten och trampade fast stövlarna i leran om våren och fick springa hem i strumplästen. Fast typ hela tiden och utan en mamma som tålmodigt redde ut det hela.

Orka int.

 

NäR VeRKLiGHeTeN äNNu eN GåNG TRäNGeR SiG På MeD eN aLLTFöR SMäRTSaM TyDLiGHeT

Vi pratade om det över soppan i fredags, jagåJenny, som vanligt kanske jag ska tillägga, för det där med jämställdhet är en outsinlig källa till förtret i den här jävla världen. Jag blir bara mer och mer less och vet ni vad det värsta är? Jo, det är skammen över att jag blir arg och irriterad på barnen för sånt de gör och inte gör för att jag inte vill att de ska bli som sin pappa. Hur orättvist är inte det? Även om den största orättvisan är att deras pappa tycker att det är helt i sin ordning med orättvisa så länge den inte drabbar honom själv. Åh, jag pallar inte!

Sen kommer jag hem och läser Jämställd vardags inlägg om just det – LÄS! LÄS! LÄS! – och jag skrattade med en stor klump i halsen för hon sätter verkligen fingret på vad det handlar om och jag tar mig friheten att kopiera en del av inlägget här:

Sällan blir traditionella könsroller och ojämställda mönster så tydliga som just vid högtider.

Någon ”smart” snubbe kom på att kvinnor alltid ska vara så ”himla duktiga” och har på tok för mycket ”inre krav” och om de bara lärde sig tagga ner och säga nej så skulle problemet med julstressen vara ur världen. Hahahahahahahahahaha.

Tillåt mig presentera julen när kvinnor ”lärde sig” att säga nej:

För det är ju så här det är. Om kvinnor verkligen skulle börja säga nej så skulle mänskligheten vara utdöd på en generation, vad säger ni om det alla ni som så klämkäckt lägger ansvaret och skulden för ojämställdheten på kvinnorna själva, vill ni verkligen att vi ska börja säga nej? Seriöst? Vill ni det?

Det här har gnagt i mig hela helgen och vad ska en göra? Egentligen? För att säga nej är ju faktiskt inte ett alternativ om en ser krasst på saken.
 .
Så jag avslutar med en konkret fråga: Ska den som planerat, inhandlat och slagit in julklapparna i fina paket även denna jul låta den som inte gjort något av detta (inte den här julen heller) även denna gång få åka snålskjuts på någon annans omsorg genom att få stå med som avsändare på julklappsetiketten? Eller ska den som planerat, inhandlat och slagit in julklapparna i fina paket helt enkelt bara skriva sitt eget namn på etiketten och därmed skapa en ohemult dålig stämning i hemmet så här i välsignad juletid?
 .

oM KaPiTaLiSM, LuCioR oCH VeM TJäNaR På RaBaLDReT?

Jag hade väl tänkt att låta även den här stormen passera oomskrivet men jag har ändå funderat på det hela en smula och har inget annat att skriva om just idag, så… Jag tar det kort.

Scenario: Åhléns publicerar bild på Facebook föreställande en ickeeuropeisk och ickeflickig lucia. Rasisthatstorm blåser med orkanstyrka genom kommentarsfältet. Åhléns hyllas för sitt mod att ifrågasätta normer.

Men vänta nu. Vad var det som EGENTLIGEN hände? Eftersom Åhléns lever gott på vår konsumtionsvilja och är en del av en kapitalistisk struktur så tvivlar jag faktiskt starkt på att Åhléns av någon sorts feministisk kampvilja ville joina kampen för ett solidariskt samhälle och alla människors lika värde. I alla fall inte enbart. Jag hyser med andra ord inga som helst förväntningar på att en kapitalistisk verksamhet har någon sorts ambition att bedriva en människoälskande aktivitet utan att dollartecknen lyser i deras ögon.

Jag tror att Åhléns mycket väl visste vad de gjorde och att de räknade med att uppmärksamheten skulle innebära mer klirr i kassan. Jag tror inte att reaktionerna kom som en komplett överraskning och att det var anledningen till att de inte fick ändan ur vagnen och rensade bort hatkommentarerna förrän framåt kvällningen. Jag tvivlar i och för sig inte heller på att de valde att göra som de gjorde av en bra anledning. Men jag är övertygad om att ”normkritiken” i det här fallet gick hand i hand med ”tjäna pengar”.

Det är ju inget ovanligt att det blir så här. Världen svämmar över av företag som vill plocka billiga poänger med att framstå som HBTQ-vänliga, miljömedvetna, ekologiska och älskare av mångfald.

Mångfald rimmar på enfald.

Ja, jag är cynisk. Med all rätt. För hur många människor finns det egentligen där ute som faktiskt och genuint vill andra väl? Och när då pengar blir inblandade i historien, vart hamnar vi då? ”Vill ha” kommer alltid att locka mer än ”att vara”, i alla fall ett bra tag till som det ser ut nu.

 

eTT iNLäGG oM SySTeRSKaP, MaMMaSKaP oCH oM aTT Få PaKeT, GöRa PaKeT oCH aNDRa JuLiGa SaKeR SoM TiLL eXeMPeL åReTS JuLKoRT

Ni vet såna där dagar då en känner sig moloken och trist och så får en ett paketavi i brevlådan som en åker till andra sidan stan för att hämta för Postnord har effektiviserat och enligt egen utsago gjort det bättre för alla kunder, fast för en själv känns just det påståendet en smula tveksamt, och så kommer en hem och öppnar och i paketet hittar en den här:

special friend

 

 

 

 

 

 

Ja, då blir en ju jättejätteglad! Tack Inkan, din gullegris!

Och på tal om paket så fick barnen för sig igår(!) att de ville ha en adventskalender och det blev ju en smula bråttom då, eftersom den första december är idag så det blev att ge sig ut på skattjakt i hemmet och sedan komplettera på det där stället på andra sidan stan där vi hämtar våra paket, för att på kvällskvisten knåpa ihop tjugosju paket. Jag glömde nämligen bort hur många saker jag redan hade när jag handlade på det där stället på andra sidan stan där vi hämtar våra paket så det blev tre fler än vi tänkt oss så nu blir det lite bonus på självaste julafton men det verkar inte störa någons ordning utan tvärtom så lyste det lite extra i barnaögonen när de fick reda på det.

p1060474

 

 

 

 

 

Jag varnade dem att de får inte ha för höga förväntningar med tanke på förutsättningarna och än så länge, med ett paket öppnat, har det gått bra. Som tur är så är de glada för lite, de medelstora raringarna.

Lite annat juligt har det också blivit. Vi har återbrukat. Vi har tagit metallbakformar fyndade på loppis och borrat hål i dem

p1060469

 

 

 

 

 

och satt ihop dem med fina knappar så det blev så här

p1060468

 

 

 

 

 

men av någon anledning kändes resultatet inte bra men de får vara kvar så länge under tiden som jag funderar på varför.

Har också övat på att göra origamistjärnor, de här tyckte jag om att göra:

origamistjärnor

 

 

 

 

 

Till sist – PADAM! – årets julkort! För Jenny – jag hade ju tagit kort av dem! I och för sig så får du ett ändå men till er andra som inte får något skickar jag den här hälsningen:

julkort 2016

 

VaD Vi TaLaR oM NäR Vi TaLaR oM MiG

Den förmiddagen samtalade vi om den del av mig som vi kallade ”den ömtåliga”. – Vad tänker du när du tänker på hon, den ömtåliga? frågade hon. Och jag funderade en lång stund och det jag tänkte på var första kapitlet i en av mina absoluta favoritböcker ”Silver och jag” av Juan Ramón Jiménez(1917). Jiménez berättar på underbar prosa om sitt liv tillsammans med sin åsna, Silver, och det så vackert att en blir alldeles till sig. Så här lyder det första kapitlet:

Silver är liten, len i huden, långhårig; så mjuk att ta på att man kunde tro att han vore av bomull och inte hade några ben i kroppen. Men hans ögon är hårda som spegelblank gagat eller liknar ett par skarabéer av svart kristall.

Jag släpper lös honom, och han springer ut på ängen. Med sin varma mule liksom smeker han, fast han knappt snuddar vid dem, små blommor, röda, himmelsblå, gula… Och när jag ropar på honom, mjukt och vänligt, kommer han till mig, småtravande, och det ser ut som om han skrattade ett pärlande litet bjällerskratt…

Han äter vad jag ger honom. Han tycker om mandariner, bärnstensgula muskateller och violetta fikon med kristallklara droppar av honung…

Han är öm och kelen som ett barn, som en liten flicka,,,; men inuti kroppen stark och torr som sten. När jag kommer ridande på honom, om söndagarna, genom smågatorna i stadens utkant, stannar de finklädda karlarna och ser på honom: – Det är stål i honom…

Det är stål i honom. Stål och månsilver, på en och samma gång.

Det var de sista raderna jag särskilt tänkte på: ”stål och månsilver på en och samma gång”, för det är så jag känner mig – stark och svag på samma gång, och med en skatt av guld och månsilver skyddad och gömd i mitt inre.

Jag ritade så här:

"den ömtåliga"

Karaktären har jag redan beskrivit som stål och månsilver på en och samma gång. Situationer (vem och vilka) var nästa rubrik, där jag skrev om att det är viktigt att känna mig lyssnad på i mötet med andra människor. Vad tjänar den ömtåliga jag? Jo, den hjälper mig att skydda min delaktighet i alltet, min själ och min kärlek till hela världen. Men den kan också begränsa mig, när jag stänger ute andra, blir tyst, drar mig undan och väljer att inte släppa in. Det är inte så konstigt i och för sig, jag har ju en skatt här inne, en skatt av guld, ljus och månsilver. En skatt väl värd att skydda. En skatt som behöver bekräftelse och bemötande för att få finnas och växa.

Det här var ingenting nytt för mig. Jag funderar ju rätt mycket på mig själv, hur jag fungerar och varför, och min delaktighet i tillvaron. Men det är ändå givande att gå igenom delar av en själv så här, det tydliggör och en får tillfälle att sopa runt lite i ens själs dammiga vinklar och vrår. Det är också till en stor hjälp när en har barn, att förstå sig själv hjälper en att förstå dem och ger en möjlighet att växa tillsammans.

Vi har alla ett bagage att lära oss att hantera och att synliggöra och att prata om ens förmågor och brister är en bra början till förändring på riktigt.

(Blev också medveten om att det är mycket cirklar i mig just nu. Målar cirklar närhelst jag målar, dras till cirklar i kläder och annat. Min cirkelperiod i livet. Det ska jag fundera mer på…)

 

 

öMSoM ViN, öMSoM VaTTeN i ReKLaMSKöRDeN oCH BäSTa NyåRSLöFTeT eVeR

Alltså. Jag tänker 2016 och att vi borde ha kommit liite längre än så. Liite längre än att en blir glad av att se sådana här bilder (från Lindex):

001-2

001-3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För jag blev glad av att se dem. Tänka sig! En modell som får visa valkarna! Hurra! Men det är ju sjukt egentligen att en uppskattar att få se en kvinnlig modell, som inte ens när hon visar valkar eller har ett midjemått, representerar ett utseende som kan klassificeras som ”normalt”.

Fast det är klart. När en å andra sidan hittar sånt här (från Stadium) så verkar det som om en fortfarande får vara glad för det lilla:

001

Så jag delar Enligt Ellens nyårslöfte och tänker att jag hakar på henne. Ett bättre nyårslöfte inför 2017 kan jag faktiskt inte tänka mig! Hon skriver så här:

Mitt nyårslöfte inför 2017

 

2016 var världens sämsta år. För mig personligen och för världen i stort, känns det som. Det är inte ens slut än, och jag jinxar väl hela skiten genom att skriva om mitt nyårslöfte redan nu, men å andra sidan går ju allt ändå åt helvete.

Det här var året när tjejer våldtogs på festivaler och när kvinnor protesterade så dödshotades de och hånades. Det här var året när en mansplainingsakut ringdes ner av… mansplainande män. Det här var året när usla pappor satt i TV och sa att deras styrka är att de inte bryr sig om att göra rätt, mammor är liksom lite mer avslappnade. Det här var året när alldeles för många kvinnor slogs ihjäl av sina makar, pojkvänner, ex, pappor. Det här är året då vi fortfarande tvingar barn att umgås med sina pappor som misshandlat mammorna. Det här var året när en usel kvinnohatande man vann världens största presidentval över en kompetent kvinna. Det här var året då jag på nära håll fick uppleva det extrema näthat som kan välla ut över kvinnor. Det här var året då en kvinna blev avstängd från instagram för att ha skickat tillbaka dickpics till en man som skickat till henne. Det var året där världen fortsatte vara en jävligt dålig plats att leva på om man är kvinna.

Så 2017 ska bli året när jag slutar ens försöka. 2017 ska bli året då jag inte kommer vika undan en enda gång på trottoaren för män som går rakt fram. Låt det bli krockar. 2017 kommer jag ha noll tålamod med mansplaining, jag tänker sparka undan knäna på de män som försöker inkräkta på min plats på tåget, jag kommer fortsätta prata när en man försöker avbryta mig, jag kommer vara obarmhärtig emot sexister, jag kommer få tafsare utslängda från krogen, jag kommer polisanmäla dickpics, jag kommer säga åt mina döttrar att slåss så hårt de kan om de behöver freda sig från killar och jag kommer omge mig med kvinnor och tjejer och söka kraft i att vi har samma erfarenheter och att det tamefan är slut med att acceptera det nu.

Jag är så jävla trött på 2016. Vidriga år, dra åt helvete. Och ta patriarkatet med dig.

ÄR NI MED?!?
.

ViLJa, ViKTiGT oCH aNDRa SaKeR På V

Vilja är viktigt och ibland, eller kanske ofta, något vi får träna på. Att vara vuxen är att inse att en inte bara kan göra det en tycker är roligt heter det ju och det är väl där att träna viljan kommer in. Jag behöver öva upp min vilja att gå och lägga mig tidigare om kvällarna till exempel. I det fallet är jag inte särskilt vuxen men en får uppfostra sig själv efter bästa förmåga som jag brukar säga.

”Vad en vill och vad en får är inte alltid samma sak” är också något jag brukar säga. Företrädesvis till barnen då men ofta även till mig själv. För så är det ju. Jag tycker ändå att det är viktigt att en får som en vill så långt det är rimligt och möjligt.

Det är då jag kommer in på viktigt. Vad som är viktigt är viktigt och det som är viktigt för någon annan borde ju också vara viktigt för mig och vice versa, så långt det är rimligt och möjligt, förstås.

Barnen har till exempel haft förmånen att få mycket kläder från givmilda människor i vår närhet. De har kunnat välja och vraka och har inte alls varit såna som rynkat på näsan, tvärtom har de varit tacksamma och tagit emot det mesta. Däremot skulle det aldrig falla mig in att tvinga dem att ta på sig någonting som de inte trivs med. Jag själv skulle ju bli skogstokig om någon skulle tala om för mig vad jag ska ha på mig så varför ska jag stå till doms över barnens klädvanor? Så långt det är rimligt och möjligt, förstås.

Om de tycker någonting är viktigt är det också lika viktigt för mig. Är det bara möjligt så löser vi det. För jag vill att det som är viktigt är mig ska vara viktigt också så varför skulle inte detsamma gälla för barnen? Vem är jag att lägga mig i vad de vill köpa för sina pengar? Vem är jag att lägga mig i vad de önskar med och i sitt liv? Jag vill ju också välja själv vad jag gör med mina pengar och mitt liv så det är ingen skillnad bara för att de är barn, tycker jag. Så långt det är rimligt och möjligt, förstås.

Att tanken om att en vill ha något eller om något är viktigt så ska en så långt det är möjligt få det är ju inte samma sak som att barnen blir bortskämda eller curlade. Det är att ta dem och vad de vill och önskar på allvar. Det innebär också att en samtalar om det och det är bara positivt. De får möjlighet att fundera över varför något är viktigt och de får möjlighet att granska sig själva, sina prioriteringar och sina val och även varför de vill vad de vill. Ja, och om det faktiskt är de som vill vad de vill eller om de väljer efter vad som förväntas av dem.

Att ens egen vilja dessutom ofta krockar med andras och påverkar andra är också en lärdom att hantera. Inte busenkelt direkt och några större triumfer i förståelse och hänsyn firas det inte ute i världen direkt men vi jobbar på det hemma i alla fall, vad annars kan en göra liksom?

Det ger också mig möjligheten att fundera på vad jag vill och vad jag tycker är viktigt i mitt liv för det har jag varit väldigt dålig på hittills. Jag har lätt för att tappa bort mig själv och slukas av vara-till-lags-monstret.

Livet erbjuder begränsningar som vi alla har att förhålla oss till, stora som små. Jag sitter i en maktposition gentemot mina barn och därför är det också viktigt att jag inte använder den makten till att tycka och bestämma över deras huvuden utan jobbar för att visa respekt, samtidigt som jag förstås är en förälder med medföljande ansvar. Det är inte enkelt men vem har påstått att livet skulle vara enkelt? En får göra så gott en kan. Och komma ihåg att

Ingen är god nog att vara någon annans härskare.