HuR GiCK DeT Då På DeT DäR MöTeT oM NäTHaT På LoKaLTiDNiNGSReDaKTioNeN?

Jo, tackar som frågar.

Det var skitläskigt.

Men det gick jättebra.

Det var förra torsdagen som jag var inbjuden till den lokala tidningens morgonmöte med hela redaktionen för att prata om näthat, som jag skrivit mer om här: https://calleism.wordpress.com/2015/09/24/i-maj-fick-jag-nog/ och här: https://calleism.wordpress.com/2015/09/25/det-ar-inte-i-vad-en-sager-utan-hur-en-sager-det-som-ar-problemet/. När jag fick frågan tackade jag ja utan att tveka men ju närmare torsdagen kom desto mer började jag undra vad jag gett mig in på egentligen. Jag tycker att det är skitläskigt att träffa människor jag inte känner, speciellt i en miljö där jag inte känner mig hemvan och jag tycker inte om att kliva upp tidigt på morgonen och förväntas prestera. Dessutom hade jag ingen aning om vad som förväntades av mig. Först tänkte jag att jag ska väl sitta i något litet mysigt fikarum med en kopp te och prata lite allmänt med några stycken men kvällen innan började jag tänka på att det kanske skulle vara ett stort möte? I ett stort konferensrum där jag skulle stå framför alla, utan tekopp, och hålla föredrag i fyrtio minuter?! I panik googlade jag fram information, skrev en kort sammanfattning och läste igenom den på morgonen på spårvagnen på väg till mötet.

Det var så det blev. Konferensrum, massor med folk och jag längst fram med uppmaningen: ”Berätta lite nu för oss!”

Jag tänkte med djup tacksamhet på mina år på folkhögskola där jag fick lära mig att utan bekymmer stå framför folk och prata om vadsomhelst. Djup tacksamhet.

Jag pratade bland annat om att en inte ska ha mer än en kan ta hand om, oavsett vad. Att om tidningen vill ha en kommentarsfunktion så ska den också ta ansvar för den. Att de har det kommentarsfält de vill ha. Och jag undrade om de verkligen hade tänkt igenom vad de ville med kommunikationen med sina läsare och att de behöver vara tydliga med det. Pratade också om hur tidningarna har en del i att rasismen och kvinnohatet har kunnat flytta fram sina positioner och normaliserat hatet bit för bit. Och om hur hatet alltid har funnits men att det numera är fritt fram att vräka ur sig sina tyckanden ut i offentligheten på nätet och hur det borde stävjas till förmån för välgrundade åsikter och ett schysst debattklimat.

Gav också lite tips och tankar omkring vad de skulle kunna göra för att förändra. Som att de som skriver artiklarna är aktiva i kommentarsfältet och då också ser till att styra upp diskussionen innan den börjar urarta. Att de är tydliga, inte bara med hur de vill att det INTE ska vara, utan även med hur de vill att det SKA vara, typ en liten kommentarsskola. Att kanske inte tillåta kommentarer under alla artiklar utan koncentrera sig på de som de har tid att aktivt medverka i. Att lyfta upp de som skriver engagerat och bra och ge dessa återkoppling i tidningen. Sist, men kanske det viktigaste: att vara tydlig med vad en vill få ut av kommentarerna, till exempel genom att ställa frågor och inbjuda läsarna till samtal med tydlig inriktning. När läsarna förstår vad som förväntas av dem är det lättare att ta bort de kommentarer som inte har med ämnet att göra och det underlättar modereringen.

De fyrtio minuterna gick snabbt men det hanns med många frågor och bra samtal och jag kände mig både lättad och glad efteråt. Inte minst över de positiva reaktionerna efteråt som emellanåt var så översvallande att jag blev både generad och lite mallig. Tackade folkhögskoletiden igen. Sen är det ju egentligen inte så svårt att prata engagerat om något som känns viktigt för en och som en har tänkt mycket på.

Jag fick också ta del av de nya, tuffare riktlinjerna kring kommentarerna som tidningens ansvarige utgivare hade tagit fram. Kulturredaktören tyckte att det var min förtjänst men så långt vill jag inte gå. Däremot blev jag himla glad över en artikel jag läste på nätet häromdagen där de hade en fråga redan i rubriken och sedan ställde frågor i slutet till läsarna att svara på med ett strålande kommentarsfält som resultat. Där och då kändes det som om jag hade gjort skillnad, om än så liten.

Annonser