DeT äR iNTe VaD eN SäGeR uTaN HuR eN SäGeR DeT SoM äR PRoBLeMeT

Fortsätter tankarna kring det jag skrev om sist.

När tidningar eller bloggare tröttnar på skitsnacket och vill styra upp kommentarfältet så blir reaktionerna hos de som beter sig som rövhattar däri oftast högljudda och ännu mer rövhattiska. De skriker högljutt om att vi minsann har åsiktsfrihet i det här landet och att den som vill ha en schysst diskussion utövar censur och bara vill att en sorts åsikt ska få komma fram, den berömda politiska korrektheten™, ni vet.

Vad de i sin ilska och kränkthet missar är att det inte är VAD de säger, utan HUR de framför sin åsikt som är problemet.

Jag har inga som helst problem med folk som har funderat, tänkt, tagit reda på fakta, pratat med de som vet mer, analyserat och sedan kommit fram till en slutsats. Oavsett vad. Även om de inte tycker ett dugg som jag. Eller någon annan. De har i alla fall tänkt.

Problemet uppstår när folk, utan att låta tankarna passera något som helst sorts filter, kräver att få bli lyssnade på och tas hänsyn till. De kräver en plats de inte förtjänar. Dessutom gör de det på ett sätt som upprör, sårar och förtrycker. De visar alltsomoftast också en pinsam brist på självinsikt, respekt och ödmjukhet.

Förhoppningsvis kommer de att komma till insikt om det med tiden. För tiden där näthatarna stöter på patrull är här nu.

Annonser

i MaJ FiCK JaG NoG

Eftersom jag inte prenumererar regelbundet på den lokala tidningen så läser jag den på nätet. Där finns det möjlighet att kommentera artiklarna, under pseudonym även om tidningen kräver att en registrerar sig först.

Dessa kommentarsfält. Suck. Det spelar ingen roll om artikeln så handlar om vinterförvaring av pelargoner så kokar kommentarerna ihop till att handla om invandringen. Ja, ni vet den där massinvasionen som kommer att ta över vårt land och köra ner det i botten under tiden som pensionärerna ligger i drivor längs vägkanten och svälter ihjäl. Typ.

Så jag fick nog. Och skrev ett mejl till webbredaktionen på tidningen som lydde som följer:

Hej kära webbredaktion!

Jag undrar hur ni tänker kring möjligheten att kommentera artiklar på nättidningen och vad ni vill med det? Jag tänker att ni, liksom jag tycker att det ska vara en plats för sansad diskussion och genomtänkta tankar kring det som publicerats. Nu är det ju inte så.

Kommentarsfälten har tagits över av ignoranta, inskränkta och inhumana – ursäkta uttrycket – rövhattar som fritt röjer runt med sin taskiga människosyn och usla kunskap om ens de mest grundläggande värderingar de flesta av oss är väl medvetna om och ansluter oss till.

Visst. Vi ska ha högt i tak och alla ska få komma till tals och så vidare, bla bla bla… Men. Vad händer i en värld där bara de som hatar hörs och syns?

ALLT runt omkring oss påverkar oss.

Vem och vad vill vi ska forma vår världsbild?

Med vänliga hälsningar, Calle

Webbredaktionen skickade i sin tur iväg mejlet till den ansvarige utgivaren men även till tidningens kulturredaktör som hoppade till. Frågan hade visserligen diskuterats flitigt på tidningen redan tidigare och fler än jag hade hört av sig och klagat men tydligen så blev mitt mejl en puff i rätt riktning. Kulturredaktören hörde av sig och det blev några trevliga träffar där vi diskuterade vidare över soppan på favorithaket (mums!). Det hela resulterade i två artiklar och ett par krönikor om näthat och självradikalisering och till sist också ett beslut från den ansvarige utgivaren om tuffare tag mot den allt tristare attityden i kommentarsfältet.

Artiklarna fick många kommentarer förstås. Där nittiofem procent av dem handlade om invandringen…

Jag undrar hur svårt det kan vara egentligen. Har inte folk något filter? För det är ju en väldigt stor skillnad på att sitta med kaffekoppen över morgontidningen och muttra, och att kräva att få spy ut sina ogenomtänkta åsikter i offentligheten.

Men för de som inte riktigt har förstått skillnaden har jag några tips på hur en kan sortera sina tankar och åsikter innan en börjar hamra på tangenterna:

  1. Har jag tänkt igenom det här ordentligt? Finns det andra infallsvinklar att fundera över?
  2. Behöver jag kolla lite fakta först? Från tillförlitliga källor, förstås.
  3. Kan jag stå för min åsikt intill döden? Och samtidigt vara beredd på att ändra den?
  4. Är min åsikt relevant och av intresse för andra?
  5. För min åsikt och min formulering diskussionen framåt?
  6. Är jag intresserad av vad andra tycker om ämnet och öppen för att ta till mig andras syn på saken?
  7. Har redan väldigt många redan sagt samma sak som jag? Är det då nödvändigt att även jag upprepar det redan sagda?
  8. Kan jag såra någon?
  9. Tänk igenom allt en gång till. Vänta ett tag. Eller en dag eller två. Tänk igen. Och igen.

Jag skulle tycka det var alldeles fantastiskt om jag faktiskt gjorde lite skillnad den här gången. Om inte annat är jag väldigt glad för att för en gångs skull inte behöva känna mig som den där besvärliga som skapar dålig stämning bara för att jag inte kan låta bli att vara tyst.

Nästa vecka är jag inbjuden att prata om näthat på tidningsredaktionens morgonmöte. Här finns nu chansen att komma med förslag på vad jag borde ta upp. Ta den!