DeT ViLaR eN FöRBaNNeLSe öVeR MiG

Eller, nja egentligen kanske inte över mig men definitivt över mina flyktresor till Inkan. I somras passade ju Skäggets pappa på att trilla av pinnen precis när jag fixat biljetter och packat (skrev om det här) och nu var det alltså dags igen. Skulle ha åkt i lördags, biljetter ordnade, packningen upplagd i fin ordning och prydligt hopvikt på sängen, när det visade sig att Skägget lilla incident på jobbet på måndagen resulterat i skadad sena i vänsterarmen = operation, gips och sjukskrivning i minst åtta veckor. Jaha, så det var bara att avboka då. Förjävlade skit. Sa till barnen att nästa gång säger jag ingenting utan smiter bara iväg, och dom ba: – Haha, då kommer du bara att ramla och bryta benet eller nåt! Hrmpf.

Bedrövelserna stannade dock inte därvid. Dödsbojobbet efter Skäggets pappas bortgång är fortfarande inte i närheten av klart men nu ska lägenheten i alla fall säljas så vi åkte dit i lördags för att hjälpa till med att röja. Rensade ut pappans kläder. ÅTTA stora sopsäckar. Det mesta knappt använt och minst en tredjedel fortfarande med prislappen kvar. Mitt recyclinghjärta slog hårt och lyckligt vid tanken på vilken nytta allt skulle komma till. När vi så öste ner den sista kartongen med kläder i den sista sopsäcken så flög det upp några små omisskännliga filurer ur lådan och cirkulerade lite yrvaket upp mot taket. Mal. Som kräver sjuttiotvå timmar i minst minus tjugo eller tvätt i minst sextio grader för att dö. Tittade på malen. Tittade på de åtta sopsäckarna med kläder. Tittade på malen igen. Tittade på klockan – returpunkten stänger om en halvtimme. Trycker med milt våld in säckarna i bilen och åker, i ett sista desperat försök att rädda åtminstone en del av kläderna, hem och kollar tvättstugan. Upptaget i två dagar framåt. Hinner precis till återvinningsstationen innan de stänger och med gråten i halsen hivar jag ner alltihop i containern för brännbart.

Allt är dock inte skit. Idag gläds jag åt att den feministiska kampen hittat nya förkämpar när jag läser hos Tigerliv och själv pyser jag av stolthet då Syster Yster spenderade en helg härom sisten på Unga Feministers Riksårsmöte.

Om det inte finns hopp om att mina Stockholmsresor ska gå smärtfritt och utan bedrövelser så finns det i alla fall hopp om nästa generation… 🙂

Annonser

RoaDTRiP i SöRMLaND

Dags för Popkollo för Syster Yster och när vi liks skulle vägen fram passade vi på att fylla dagen med fina upplevelser längs vägen. Första stoppet blev skateparken i Katrineholm

Katrineholms skatepark

 

 

 

 

och då jag och Syster Yster inte åkte själva passade vi på att fika på Sultans konditori

Sultans konditori

 

 

 

 

 

fyllt med gamla minnen från då jag på åttiotalet hängde här med vännerna från Kjesäters Folkhögskola, drack te och löste världsproblem och andra galenskaper som vi skrev ner i små svarta anteckningsböcker och som vi senare eldade upp, för att bevara saker till eftervärlden är inte viktigt när en bara lever här och nu. Jag och Syster nöjde oss med att dricka Trocadero…

På fin regnbågsmålad bänk utanför det gamla lokstallet som de byggt om till kulturhus åt vi medhavd lunchmatsäck  som smakade osedvanligt bra och som gav oss nya krafter att göra av med på fyra små hjul…

På en liten landsväg på (om)väg till Sköldinge hade det störtregnat precis innan vi kom och vägbanan ångade av vattnet som avdunstade av värmen från asfalten. Det var som att åka genom en dimmig hed någonstans i England. Otroligt vackert!

Otroligt vacker är också Floda Kyrka

Floda kyrka

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

där vi fann frid under målningarna som Albertus Pictor smyckat kyrkan med för länge sedan. Skrattade också gott åt den stackare som stavat fel och försökt rätta till det hela med att måla dit bokstaven som fattades ovanför ordet. Hade det varit jag hade jag tyst dragit mig tillbaka och hoppats på att ingen skulle lägga märke till fadäsen för som det ser nu så skriker det formligen av klantighet…

Floda Kyrka

 

Skrattade hela vägen bort till Granheds bygdegård där Lillebror och Syster Yster fyndade Hello Kitty-figurer för en spottstyver på deras loppis;

Hello Kitty

(att låta drälla runt på golvet i sitt rum tills de funnit sin plats i dammsugaren… Typ…)

Att lämna av Nova på Popkollo gick fort, hon ville bli av med oss så fort som möjligt för nu börjar hennes vecka att bara vara fantastiskt ihop med en massa andra fantastiska människor i en fantastisk miljö och eftersom det nu är tredje året på raken så var vi vana och avlägsnade oss så fort det var anständigt.

Åkte och badade i stället!

Väl hemma, trötta men väldigt nöjda, upptäckte jag också ett till strålande exempel på det jag skrev om häromdagentjurrusningen i Pamplona. Läser:

En spanjor dog och två andra män, bland dem en japan, skadades efter att blivit stångade under den tredje dagen av San Fermin-festivalens tjurrusning i Pamplona i Spanien. Det ökade antalet fall av sexuella övergrepp under årets festival har också väckt protester.

Den 28-åriga spanjoren dog efter att tjurens horn genomborrade hans lunga.

Den 33-åriga japanen blev stångad i bröstet och den andra spanjoren, 24 år gammal, blev stångad i armen. Tolv andra personer skadades lindrigt meddelar de lokala myndigheterna.

Det lokala sjukhuset har vägrat kommentera den japanska mannens hälsotillstånd men lokala Röda Korset säger att han kördes iväg med ambulans.

På torsdagen skadades fem personer, på fredagen fjorton.

Festivalen San Fermin med sin tjurrusning är känd internationellt och den lockar besökare ända från USA och Australien.

Tjurrusningen räcker mellan tre och fem minuter. Sammanlagt ordnas åtta stycken under festivalen.

Sexton personer har dött i tjurrusningen det senaste seklet uppger en inofficiell San Fermin-webbsida.

San Fermin-festivalen belastas också av ett ökande antal av sexuella övergrepp. Tusentals festivalbesökare har slutit upp till protester mot de övergrepp som har skett under festivalen.

Protesterna ägde rum efter att en 19-årig kvinna sägs ha attackerats under festivalens andra dag. Fem män har gripits misstänkta för övergreppet.

Festivalen är numera ökänd för sina alkoholångande gatufester och för ett stort antal övergrepp, rapporterar nyhetsbyrån Reuters.

”Manligheten” i ett nötskal, liksom… Suck.

Och suck igen…

iGåR oCH iDaG – PeRSPeKTiV

Igår upptäckte Skägget att han glömt att betala boendeparkeringen den här månaden och alltså stått parkerad på gatan i tre veckor utan att ha fått parkeringsböter.

Han: ”Vilken tur!”

Alla: ”Vilken tur!”

.

Idag kan en läsa i tidningen om en husvagn med tänkbar ”icke önskvärd nationalitet på ägaren” som stått parkerad på samma ställe i tre veckor.

I kommentarsfältet: ”Vi svenskar är så dumma och naiva därför blir det så här och det tyvärr bara början av nedmonteringen av den svenska välfärden.”

och: ”Sveriges rättssystem har havererat!”

.

Jorusåatte…

.

TaiKoN

I går såg jag , tillsammans med resten av familjen, dokumentärfilmen om Katarina Taikon. Det var en specialvisning där regissören Gellert Tamas medverkade med samtal och frågestund efteråt.

Filmen var fantastisk. Det finns inte mycket mer att säga om den saken. Se den!

Det som känns mest är den brännande aktualitet den fått i och med vad som händer i vår omvärld just nu och hur lite som har hänt sedan Katarinas politiska kamp för romernas rättigheter på 60-talet. Det är samma fördomar då som nu. Samma hat då som nu. Samma argument då som nu. Men även: Samma kamp då som nu. Samma hopp då som nu. Samma möjlighet till förändring då som nu.

Kanske är det som fattas oss en ny Katarina Taikon..?

En tanke som dröjt sig kvar är när det i samtalet efteråt kom fram att när 47 (fyrtiosju) romer från Frankrike utvisades från Sverige i slutet på 60-talet var argumentet att de var för många. Vi skulle inte ha möjlighet att ta hand om dem. De som vi inte vill ha här är alltid för många, oavsett hur många de är.

Hade som sagt barnen med mig och det var ett bra beslut. Vi har redan pratat mycket om romernas situation då och nu och jag är övertygad om att de har fått med sig mycket bra av den här filmen. Nu ska vi till biblioteket och låna Katitziböckerna!

Sprang för övrigt på Mats, kulturredaktören från tidningen, som presenterade mig för Gellert som den bästa läsaren och som hjälpt dem att tackla näthatet. Efter en riktig förjävladeskitvecka  värmde det verkligen!

PoPKoLLo oCH SaMe PRoCeDuRe aS LaST yeaR

I morgon dumpar vi av Syster Yster på Popkollo! Tjoho! Det kan tänkas att jag är mer uppspelt över det hela än vad Syster Yster är och dessutom en smula avis för när jag växte upp fick jag åka på läger med EFS och den upplevelsen står sig nog knappast nåt vidare vid en jämförelse med att åka på Popkollo och träffa Veronica Maggio och Edith Backlund.

Sen drar vi till Stockholm och Streetfestivalen i Kungsan – same procedure as last year alltså! Som ni kan läsa om här om ni vill:

https://calleism.wordpress.com/2013/07/05/tidelipom/

https://calleism.wordpress.com/2013/07/08/vilken-helg-vilken-dag-vilken-dag-i-morgon/

Tudelido!

 

FeMiNiSTiSK aNaLyS aV VaRDaGSHäNDeLSe

 

Vi är familjen som befinner sig rätt långt ner i näringskedjan. Vi hyllar gratis, soprumsfynd, halva reapriset, loppis och gåvor. Bland det sistnämnda hör denna historias medelpunkt: en tjock-TV. Strax före jul fick Skägget erbjudande om att av en arbetskamrat få köpa en hyfsat ny platt-TV för den facila summan av 500 kronor. Ett ångestladdat dygn inleddes då vi diskuterade fram och tillbaka om saker som huruvida det var ekonomiskt försvarbart att lägga ner så mycket pengar på en TV, att det kunde anses som ett miljöbrott att slänga något som fortfarande fungerade och om detta byte skulle göra att familjen nu skulle titta mer på TV (oh, hemska tanke!). Nåväl, konsumtionssamhället segrade och platt-TVn hämtades hem. Den var lätt.

Tjock-TVn, däremot, var av widescreenmodell och väldigt stor och väldigt tung och väldigt otymplig. Den hamnade bakom soffan i väntan på att den skulle förpassa sig själv till soprummet. Så lätt gick det nu inte och igår tog vi till slut tag i problemet och beslöt oss för att hjälpa den på traven. Skägget var lite bekymrad över om jag skulle orka bära eftersom hans son inte orkade men jag provlyfte lite och svarade – jag orkar. Min farfarsfar var Burträsks starkaste man så jag försöker leva upp till familjeförväntningarna så gott jag kan.

Som sagt så var den väldigt stor, väldigt otymplig och väldigt tung. Den var visserligen utrustad med bärhandtag som var så generöst utformade att en fick in tre fingertoppar i dem. För att det skulle underlätta ytterligare var dessa bärhandtag utrustade med en vass kant upptill så att fingertopparna inte skulle kunna glida ur så lätt.

Vi bor på tredje våningen utan hiss. Vi kånkar och bär nerför trapporna och Skägget gnäller hela vägen ner. Jag biter ihop. Nästan nere träffar vi en granne, en man. Han tittar på mig (of course!) och frågar om han ska hjälpa till att bära ”för det ser ju tungt ut det där”. Det är så tungt att jag inte orkar ifrågasätta varför han frågar just mig utan svarar bara, sammanbitet, att det går bra. Det är en bit bort till soprummet och Skägget gnäller hela vägen bort om hur tungt det är och hur ont han får överallt. Jag biter ihop. Vi baxar in åbäket och på vägen ut tvingar jag honom att lova att nästa gång någon påstår att anledningen till att det inte finns några kvinnor på hans jobb är för att det är för tungt så ska han svara ”Nej, det är det inte!”

Sen slog det mig. Varför lät jag inte grannen bära? Han hade fan inte orkat och sen kunde jag ha levt på den skadeglädjen i flera år. Vilket tillfälle jag missade där, ju! Bara för att jag var så envis och skulle bära själv. Nåja, nu kan jag leva på glädjen över att jag orkade själv i stället. Bättre så. Kan gå åt också, en börjar ju bli till åren.

Men nu har jag en vecka att vila ut mig på. Barnen har sportlov och jag tar blogglov för att ägna tiden åt att snurra på dem i stället.

Ses sen! Pösspåer! Glöm inte FeministFikat!

Ps – så mycket analys blev det väl inte men det var långt mellan rubriken och slutet på historien så nu orkar jag inte. Ni fattar ju ändå.

 

FiTTSTiM – MiN KaMP iGåR oCH iDaG HaR VäRLDeN FöRäNDRaTS eN SMuLa TiLL DeT BäTTRe

 

Fittstim – Min kamp igår. Finns att se här: http://www.svtplay.se/video/1726623/del-1 för den som önskar. Ställde mig skeptisk till det hela innan och programmet gjorde mig inte på bättre humör, om en säger så. Märkliga frågeställningar, ytligt, alldeles för rörigt och i avsaknad av analys. Mest irriterande, faktiskt. Är det här allt SVT kan åstadkomma då är det dags att bli deprimerad. Men något gott förde det med sig i alla fall;

Jag och Skägget tittade på programmet tillsammans. Jag för att jag ville och han antagligen mest för att soffan råkar stå i samma rum som teven. Jag försökte hålla mig ifrån att vansinnesskrika ut min frustration men så började Skägget ställa frågor som Hur? och Varför? och sedan satt vi in på småtimmarna och diskuterade feminism ur både ett politiskt och ur ett personligt perspektiv. Vi har aldrig pratat så mycket om det här som då och jag kände verkligen att jag kunde förklara saker och ting så att han förstod, tog till och med till papper och penna för att förklara strukturer – blev riktigt nöjd över mig själv faktiskt. Till slut var vi båda så trötta att vi sluddrade och idag är jag så trött att jag inte vet vad som är bak eller fram på någonting men med en alldeles varm känsla i kroppen för jag känner att världen har förändrats en smula.

Till det bättre.

 

MeRa eSTLaND

 

Skrev ju lite om manligheten ur ett Estlandsperspektiv tidigare och nu blir det mer reflektioner över detta ojämställda land. I alla fall så upplevde jag det så. (Ja, och då är det ju så!)

 

En spännande iakttagelse var det att männen hela tiden höll på med något Ytterst Viktigt och att detta viktiga oftast hade med maskiner att göra. Naturligtvis då inte maskiner som sy- tvätt- eller disk- dito, utan båtar, bilar, gräsklippare, motorsågar, grillar och dylikt. Varje dag på ön vallfärdade männen till varandra, bröstade upp sig med armarna i kors och beundrade och avundades varandras maskiner. Detta var alltså Ytterst Viktiga Göromål. Kvinnorna fick hålla sig på sin kant och hålla på med sådana där oviktiga saker som att tvätta, städa, laga mat och ta hand om barnen. Visst fick kvinnorna jobba och de beundrades emellanåt för vad de lyckats åstadkomma men det de gjorde var liksom aldrig lika viktigt. Det var ständigt männen som skulle beundras och höjas till skyarna fast de, i mina ögon, egentligen inte åstadkom särskilt mycket alls av vikt. Hur svårt är det att ratta en åkgräsklippare en gång i veckan, liksom?

 

En annan företeelse som nådde närmast absurda proportioner var männens oförmåga att kommunicera med kvinnor. Till exempel blev vi bjudna på en fest där det befann sig en hel del välutbildat folk från Tallin (så en kan inte skylla på bondlurksokunskap) och jag pratade som vanligt på med några stycken av männen om renovering av gamla båthus, hur arbetet för en arkitekt ser ut i Estland, om kulturella olikheter mellan Estland och Lettland och lite annat småprat. Efter ett tag kommer Skäggets farbror fram till oss och säger till Skägget att de som jag pratade med tyckte att han (Skägget) var trevlig. Eh? Det var ju mig de pratat med?!

Vid ett annat tillfälle hälsade vi på hos några släktingar till Skägget i Kuressaare. Mannen i huset tog oss runt på husesyn men han visade och pratade bara med Skägget. Jag fick visserligen följa med men det var på ett hörn, så att säga. Senare vid middagen pratade han bara med Skägget. Jag försökte flika in med någon fråga, han tittade visserligen på mig när jag pratade men sedan vände han sig till Skägget när han skulle svara. Det kändes som om jag var något sorts spöke eller nåt… Mannens fru och barn var förmodligen spöken, de hördes bara skramla lite i bakgrunden emellanåt.

 

Tyvärr är detta inte en lokal företeelse. Skäggets mammas familj flydde från Estland men flydde inte från de ingrodda patriarkaliska strukturerna. Hans mamma och syskon är alltså uppvuxna med det här tänket och har dessvärre inte försökt undvika att föra över det på sina barn. Eller ens tänkt sig att det skulle kunna vara på något annat vis. Och då blir det typ så här (suck) :

https://calleism.wordpress.com/2013/01/13/heteronormativt-skitliv/

https://calleism.wordpress.com/2012/08/13/calle-summerar-os-i-london-2012/

https://calleism.wordpress.com/2012/04/21/dagens-konsdiskriminering/

 

Skägget då? kanske ni tänker nu. Jorå, jag gör så gott jag kan…