BiBLioTeKeT a-ö; G+H+i

 

Det här har visat sig vara en av de bästa idéer jag haft – att på måfå välja ut böcker i bokstavsordning ur Statsbibliotekets omfångsrika hyllor. Skrivna av kvinnor jag inte tidigare hört talas om. Den här omgången har varit näst intill magisk – tre helt fantastiska böcker i rad! Vilken glädje!

Jag började med Mavis Gallant och boken ”Från Det Femtonde Distriktet”, en samlingsvolym bestående av en kortroman och åtta noveller:

 

 

 

 

 

 

 

 

”I nio berättelser skildrar Mavis Gallant människor i otakt med sig själva och sin samtid. De framhärdar i ett sätt att leva som blivit omöjligt – eller försjunkna i ett förflutet vars falnande glans aldrig kommer att kunna väga upp den sneda verklighetens krassa villkor. Människor på drift i ett Europa som bytt ansikte efter nittonhundratalets katastrofer, engelsmän isolerade på Rivieran, polacker utan uppehållstillstånd i 60-talets Paris.”

 

Sedan den här omgångens  magiska upplevelse; Marlen Haushofer – ”Vi Dödar Stella”:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En magisk upplevelse, en sån där bok som får en att tappa fattningen och som en lägger ifrån sig med ett Ahhh och en känner sig alldeles… ja, besjälad på något vis.

 

””Jag måste skriva om henne innan jag börjar glömma henne. För jag är tvungen att glömma Stella, om jag ska kunna återuppta mitt gamla lugna liv.”

För den medelålders advokathustrun med son och dotter återupplevs under skrivandet de månader då Stella bodde hos familjen i villan utanför Wien. Den klumpiga flickan, som lämnats av sin levnadsglada mor, utvecklas märkbart av ett kärleksförhållande som får katastrofala följder för henne och påverkar hennes omgivning.

Marlen Haushofer berättar om en ung flicka som bryts ner av de närståendes kyla, om människor som blir bödlar mot sin vilja. Eller handlar de avsiktligt?”

 

”Stella tillhörde de levande. Långt mer än en människa liknade hon en stor grå katt eller ett ungt lövträd. Tanklös och oskyldig satt hon vid vårt bord och väntade på ödet. Richard behövde bara sträcka ut handen för att få grepp om hennes brunaktiga handled. Det gjorde han inte, men han smålog medan han lugnt och njutningslystet skar köttet på sin tallrik.

Richard är den borne förrädaren. Utrustad med en kropp, som sätter honom i stånd att bara njuta och njuta, kunde han leva i allsköns ro, om han inte därutöver vore begåvad med ett lysande förstånd. Det är detta förstånd som gör hans njutningslystna kropps förlustelser till ogärningar. Richard är ett vidunder: omtänksam familjefar, uppskattad advokat, lidelsefull älskare, förrädare, lögnare och mördare.”

 

”När jag var ung frågade jag honom en gång: ”Varför älskar du mig?” Hans svar kom snabbt och säkert: ”Därför att du tillhör mig.”

Det var alltså inte för mitt utseende eller för mina goda egenskaper han älskade mig, utan enbart som sin egendom.

Vilken kvinna som helst kunde han således älska i stället för mig, och på samma sätt älskar han sina barn, sitt hus, kort sagt allt som tillhör honom personligen. Någonting inom mig motsatte sig redan då denna form av kärlek, men jag teg därför att jag redan hade insett att ett samtal oss emellan var omöjligt.”

 

Till sist en bok jag snart läst färdigt; Nora Ikstena – ”Livets Fest”:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Även den ett riktigt guldkorn, fylld med fantastiska personporträtt och språklig fantasi.

”Den Lettiska författaren Nora Ikstena gestaltar i sin roman Livets Fest mångfalden av band mellan människor. Hennes berättelse tar sin utgångspunkt i Eleonoras död. Dottern Helena har aldrig haft nära kontakt med sin mor men respekterar nu dennes önskan om att sju för henne själv okända personer ska inbjudas till begravningen. Var och en av de sju bär på en skärva av Eleonoras förflutna och under natten efter begravningen berättar de en efter en om sin skärva. Helena får bevittna sju för henne okända sidor hos den döda. Berättelserna ger henne ett nytt förhållande till sin mor, till sig själv och till framtiden.”

 

”Detta var en mycket ovanlig morgon i Helenas liv, och den borde anständigtvis betraktas som sorglig eftersom hennes mor hade dött. Egentligen var det ”Eleonora” som hade dött, för Helena använde aldrig ordet ”mor”. Och Eleonora använde aldrig ordet ”dotter”. De hade erkänt för varandra att det enda osynliga bandet dem emellan var föraningar.”

 

Trevlig helg!