DeT ViLaR eN FöRBaNNeLSe öVeR MiG

Eller, nja egentligen kanske inte över mig men definitivt över mina flyktresor till Inkan. I somras passade ju Skäggets pappa på att trilla av pinnen precis när jag fixat biljetter och packat (skrev om det här) och nu var det alltså dags igen. Skulle ha åkt i lördags, biljetter ordnade, packningen upplagd i fin ordning och prydligt hopvikt på sängen, när det visade sig att Skägget lilla incident på jobbet på måndagen resulterat i skadad sena i vänsterarmen = operation, gips och sjukskrivning i minst åtta veckor. Jaha, så det var bara att avboka då. Förjävlade skit. Sa till barnen att nästa gång säger jag ingenting utan smiter bara iväg, och dom ba: – Haha, då kommer du bara att ramla och bryta benet eller nåt! Hrmpf.

Bedrövelserna stannade dock inte därvid. Dödsbojobbet efter Skäggets pappas bortgång är fortfarande inte i närheten av klart men nu ska lägenheten i alla fall säljas så vi åkte dit i lördags för att hjälpa till med att röja. Rensade ut pappans kläder. ÅTTA stora sopsäckar. Det mesta knappt använt och minst en tredjedel fortfarande med prislappen kvar. Mitt recyclinghjärta slog hårt och lyckligt vid tanken på vilken nytta allt skulle komma till. När vi så öste ner den sista kartongen med kläder i den sista sopsäcken så flög det upp några små omisskännliga filurer ur lådan och cirkulerade lite yrvaket upp mot taket. Mal. Som kräver sjuttiotvå timmar i minst minus tjugo eller tvätt i minst sextio grader för att dö. Tittade på malen. Tittade på de åtta sopsäckarna med kläder. Tittade på malen igen. Tittade på klockan – returpunkten stänger om en halvtimme. Trycker med milt våld in säckarna i bilen och åker, i ett sista desperat försök att rädda åtminstone en del av kläderna, hem och kollar tvättstugan. Upptaget i två dagar framåt. Hinner precis till återvinningsstationen innan de stänger och med gråten i halsen hivar jag ner alltihop i containern för brännbart.

Allt är dock inte skit. Idag gläds jag åt att den feministiska kampen hittat nya förkämpar när jag läser hos Tigerliv och själv pyser jag av stolthet då Syster Yster spenderade en helg härom sisten på Unga Feministers Riksårsmöte.

Om det inte finns hopp om att mina Stockholmsresor ska gå smärtfritt och utan bedrövelser så finns det i alla fall hopp om nästa generation… 🙂

MaMMaFaTTiGDoM oCH NöDVäNDiGHeTeN aTT HåLLa SiG BoRTa FRåN MäN

Jag har skrivit tidigare vid något tillfälle om att jag säger till Syster Yster att hon aldrig ska dela sitt hem med en man, för det kommer att göra henne både fattig och förtryckt. Nu har jag, sedan Försäkringskassan ändrat sina regler om underhåll till att lyxa till det ytterligare för misshandlande, förtryckande och/eller frånvarande pappor, fått utöka mina förmaningar till att inte få barn med en man heller;

”- Du, Syster Yster? Du vet att jag sa till dig en gång att du inte skulle dela ditt hem med en man så länge som det ser ut som det gör?”

”- Jadå, det har jag redan bestämt att jag inte ska göra. Det är flera av mina tjejkompisar som säger detsamma!”

”- Jamen, vad bra! Men nu är det så att (förklarar de nya reglerna om underhåll och barnbidrag för henne) du inte ska få barn med en man heller. Du får åka till Danmark och inseminera dig i stället, om du vill ha några!”

”-Ok, det är lugnt!”

Så åkte jag till Stora Staden och berättade detta för min feministvännina som utbrast: ”- Nej! Jag hade en bekant som gjorde det och ungen var skitful! Det är bättre att hon raggar på Finlandsfärjan eller nåt och sen när Försäkringskassan frågar så svarar hon bara att hon inte kommer ihåg nåt för hon var för full och att han eventuellt hade bruna skor…”

Berättar detta för Syster Yster och vi skrattar hjärtligt tillsammans åt den underbara kommentaren. Men skrattet fastnar ändå på ett obehagligt vis i halsen för vi fattar ju att det egentligen inte är något alls att skratta åt för det handlar om oss och barnens väl och ve och att det egentligen är alldeles, alldeles fruktansvärt alltihop.

Och häromdagen skrev Ensam mamma röker om just detta och hon skriver så bra om allting så alla borde läsa allt hon skriver för hon har ju fan rätt och om ni inte orkar klicka på en länk (era latmaskar) så hoppas jag att det är ok för henne att jag kopierar hennes text här, för det här är så jävla viktigt (och nu svär jag också):

Här:

Om mammafattigdom, lille postmoderne Vidar och att Ariel går under

Det här inlägget är på mitt favorittema: att det är orättvist. Enligt Rädda Barnen levde 2013 12 % av sveriges ungar i fattiga hem. Men det är trots allt inte kidsen som är fattiga. De flesta ungar, helt oavsett klass, har löjligt små ekonomiska resurser. Veckopengen har begränsningar, så att säga.

Det är mammorna som är fattiga. M-A-M-M-A-F-A-T-T-I-G-D-O-M. Fyra av tio ungar till single-moms lever under det svenska fattigdomsstrecket. Slänger vi in utländsk bakgrund så är det hälften. Smaka på den liksom: hälften. Jag har skrivit det förr, fattigdomen feminiseras. Det är 2016, november, skitkallt och inkomstklyftan mellan kvinnor och män växer. Så länge barnen är kvinnornas angelägenhet är det också dem Pappa Staten och de arenabyggande skattesänkarsvinen sviker. Vi är välfärdsförlorarnas förtrupp.
Sossesnackets utlovade höjning av barnbidraget uteblev. För ungefär ett år sen höjde de underhållsstödet med 300 kronor. Under tjugo år innan dess höjdes summan med en ynka hundring. Barnbidraget är oförändrat sen 2005. Jag kan bli så pisslessen av denna oförätt att det knappt känns rimligt.

Men hur bli man rimligt ledsen över att ens unge inte spelar nån roll?

På försäkringskassans hemsida skriver de såhär:


En vanlig missuppfattning är att underhållsbidrag och underhållsstöd är samma sak. Underhållsstödet ska inte ses som en norm för vad man ska betala eller få i underhållsbidrag. Det är föräldrarna som gemensamt ska komma överens om en summa och den ska baseras på barnets verkliga kostnader och vilken betalningsförmåga man har, säger Niklas Löfgren familjeekonomisk talesperson på Försäkringskassan.

  • Och såhär:

Underhållsstödet matchar inte alltid vad barnets verkliga kostnader är och då kommer en av föräldrarna att få stå för en oproportionerligt stor del av barnets kostnader alternativt så får barnet för lågt underhåll, säger Niklas Löfgren.

Denna Niklas ”matchar- inte-alltid” Löfgren kanske inte är en idiot personligen, vad vet jag. Men hur kan barnets rätt till försörjning vara en fråga som man ska ”komma överens om”? Kassan skriver vidare att man kan gå i ”samarbetssamtal” om man behöver diskutera nivån på betalningen. Alltså vilken annan rättighet fungerar på det viset? Det är överhuvudtaget inte på något sätt en fråga om samarbete. Det är rättighet och skyldighet.

När kassan betalar ut underhållsstödet så skickar de sen en räkning till farsan. Om han har ont om cash så faktureras han ett mindre belopp. Det vore knappast revolutionerande att fakturera verklighetsbaserad kostnad. En summa som baseras på vad barnet kostar och vad båda föräldrarna tjänar/äger. Eftersom det ändå är farsan som betalar och fogden som driver in handlar det nuvarande systemet bara om politisk ovilja att sätta barnet framför pappa.
Med ansvar kommer mognad sägs det, och jag tänker på den totala bristen på pappaansvar när jag swipear mig igenom det överväldigande utbudet av mäns gölliga barnbilder på Tinder. Ni vet, man ser fan inte vem som är daddy och vem som är ungen! Man ba: Mannen väx upp, vänd kepsen rätt och pay-up! Vänster-swipe babyface.
Sen en månad tillbaka backar samhället ytterligare från de ensamma mammorna och deras ungar. Dubbel-dumpade. För de ungar, vars pappa betalat sina underhållsräkningar till kassan under sex månader kommer utbetalningarna att stoppas. Det blir återigen en samarbetsfråga. För dem vars baby-daddy inte krävs på hela 1573 kr utan endast betalar en liten del själv kommer kassan även fortsättningsvis att betala ut mellanskillnaden. Jag vet en morsa, som nu måste ha kontakt med en man hon inte snackat med på tio år för att kräva honom på 172 kr/ mån. Självklart pallar hon inte med det. Hon skiter i. Och inte fan är det hon som sviker ungen när hon inte orkar. Det är pappsen och den ”feministiska” regeringen.
Kassans huvudargument för mammarånet är, asså believe this one: ”DET ÄR BÄTTRE FÖR BARNEN. MÅNGA BARN KOMMER ATT FÅ MER PENGAR”.

De påstår helt enkelt att många inte vet om att man får betala mer än minimun för sina barn, och om föräldrar sköter det här själva så kommer barnen att få mer pengar för att många pappor då kommer att förstå att man kan betala vad det kostar (eh).

Ärligt, kan ni inte bara erkänna att det är en nedskärning? Påstå åtmindstone inte att ni ska sluta betala ut barns pengar för att barn ska få MER pengar. Shit asså, skapelseberättelsen är en rimligare story.

Ytterligare en hånfull berättelse är den om jämställdhetsbonusen. Singelmorsornas föräldraskap är jämställt. Ingen gör mer, ingen gör mindre. Morsan gör allt. Ingen betalar. Ändå är det medelklassens ”jämställda” tvåsamhets-enheter som får extra klirr i kassan om de delar föräldraledigheten. Tänk ändå, så upp och ner nåt är, när de som har möjligheter får bonusar för att de förverkligar dem medan de som saknar möjligheter gör sig till framtida fattigpensionärer. Allt medan lille postmoderne, privvade innerstads-Vidar 5 år och hans könsneutrala lillsyrra traskar till den härliga, vegetariska, föräldrakooperativa förskolan.

När kommer min bonus? När ska vi få pengar för att vi drog lasset som egentligen var för tungt för två? Var fan är mina pengar!?

Jag är medveten om att jag kanske är mer raljant än vanligt i den här texten. Ärligt så vet jag inte riktigt hur jag ska hantera hur sne jag är på vilken extrem klassfråga föräldraskapet och barndomen är. Innan jag ”fick” barn hade jag en massa ideologiska ställningstaganden runt föräldraskapet och dess omgivande politics. När jag drunknar i det själv är det som en undervattensskog av unket sly en enkel sjöjungfru försöker navigera. Pris Erik är ett pucko och Kroken och Snoken sitter i riksdan. Ariel går under här. Den här fiskfrugan får liksom 128 spänn i föräldrapenning när dagis har studiedag nästa vecka. Käkade upp Blunder för länge sen. Kokar Sebastian te jul och slaktar en riksdagsman en vacker dag.
Låt oss återkomma till innerstads-Vidar, lillsyrran och föräldrakooperativen. Dessa små oaser; ”Nyckelpigan”, ”Änglagård” (fo real) och ”Bullerbyn” är alternativet för dem som tröttnat på att den kommunala förskolan är ett bottenkört skämt. (Den största respekt till er (kvinnor) som arbetar i den och som gör ert yttersta med stora hjärtan, kompetenta arbetskamrater, kassa villkor och för lite pengar.) På kooperativet i mitt område går det färre barn på hela stället än vad det går på en enda avdelning på den kommunala förskolan. Personaltätheten är högre, de har en egen kock som lagar riktig mat och samtliga föräldrar är engagerade i verksamheten.
Träffade en mamma som höll på att skola in sitt barn på kooperativ:
”Jamen det känns jättebra, kul att alla känner alla och att träffa lite föräldrar som faktiskt bryr sig om sina barn! Som är lite engagerade!”, sa hon hurtigt när jag frågade vad hon tyckte.
Bitch please. Försökte kontra:
Du menar kanske att det är föräldrar som har tid och möjlighet att engagera sig? De flesta föräldrar som har sina ungar på kommunal förskola bryr sig ju också?”
Svaret som ett jävla präktigt novemberregn i fejan:
”Ja, fast man får väl priorotera! Man kan om man vill!”
Cigg rökte hon såklart inte heller.
Ensamma föräldrar är mer beroende av förskolan än andra. Barnen har ofta längre dagar och för de fattiga är tillgången till frukost, lunch och mellanmål dödsviktigt. Därför är det så orättvist. De med störst behov har det sämst. Kooperativen (alla funkar såklart inte exakt likadant) bygger på att föräldrarna är med och jobbar gratis i verksamheten, och arbetsinsatsen är per barn, oavsett hur många föräldrar barnet har. Det är olagligt att ta betalt för förskola i Sverige, MEN kooperativen är fria att ta ut maxtaxan av alla oavsett inkomst. Mitt lokala kooperativ stänger för dagen innan jag hinner hämta. Men man får väl prioritera, man kan om man vill, som villamorsan sa…

Den feministiska diskussionen om barn har så deadboring fokus. Könsneutrala kläder och leksaker liksom. Som att könsfrågan kan lösas med korrekt konsumtion.

”Min unge har större problem i sitt liv” tänker jag, och ser ingen poäng i att neka honom de leksaker han visar intresse för eller de kläder han önskar ha på sig. Jag fattar givetvis att det inte är helt oviktiga grejer, men va fan, snacka om att få prioritera. Palla bråka om motviktstruck eller docka. Visst tycker jag det är soft när han vill ha my little pony tigths och kjol, men jag tycker det är softare när vi har råd att tanka bilen och handla. Oavsett outfit.
Mammalivet. Det är tungt. Det är oglamouröst. Ändå är det meningsfullt. Men att man ska behöva vända på kronorna å stå med kepan i hand är för mycket. Barnfattigdom är mammafattigdom. I Sverige handlar det sällan om svält eller sjukdomar, det handlar om orättvisa.  Att inget barn ska vara fattigt, det är helt enkelt en fråga om förbannad jävla decency.

RoaDTRiP i SöRMLaND

Dags för Popkollo för Syster Yster och när vi liks skulle vägen fram passade vi på att fylla dagen med fina upplevelser längs vägen. Första stoppet blev skateparken i Katrineholm

Katrineholms skatepark

 

 

 

 

och då jag och Syster Yster inte åkte själva passade vi på att fika på Sultans konditori

Sultans konditori

 

 

 

 

 

fyllt med gamla minnen från då jag på åttiotalet hängde här med vännerna från Kjesäters Folkhögskola, drack te och löste världsproblem och andra galenskaper som vi skrev ner i små svarta anteckningsböcker och som vi senare eldade upp, för att bevara saker till eftervärlden är inte viktigt när en bara lever här och nu. Jag och Syster nöjde oss med att dricka Trocadero…

På fin regnbågsmålad bänk utanför det gamla lokstallet som de byggt om till kulturhus åt vi medhavd lunchmatsäck  som smakade osedvanligt bra och som gav oss nya krafter att göra av med på fyra små hjul…

På en liten landsväg på (om)väg till Sköldinge hade det störtregnat precis innan vi kom och vägbanan ångade av vattnet som avdunstade av värmen från asfalten. Det var som att åka genom en dimmig hed någonstans i England. Otroligt vackert!

Otroligt vacker är också Floda Kyrka

Floda kyrka

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

där vi fann frid under målningarna som Albertus Pictor smyckat kyrkan med för länge sedan. Skrattade också gott åt den stackare som stavat fel och försökt rätta till det hela med att måla dit bokstaven som fattades ovanför ordet. Hade det varit jag hade jag tyst dragit mig tillbaka och hoppats på att ingen skulle lägga märke till fadäsen för som det ser nu så skriker det formligen av klantighet…

Floda Kyrka

 

Skrattade hela vägen bort till Granheds bygdegård där Lillebror och Syster Yster fyndade Hello Kitty-figurer för en spottstyver på deras loppis;

Hello Kitty

(att låta drälla runt på golvet i sitt rum tills de funnit sin plats i dammsugaren… Typ…)

Att lämna av Nova på Popkollo gick fort, hon ville bli av med oss så fort som möjligt för nu börjar hennes vecka att bara vara fantastiskt ihop med en massa andra fantastiska människor i en fantastisk miljö och eftersom det nu är tredje året på raken så var vi vana och avlägsnade oss så fort det var anständigt.

Åkte och badade i stället!

Väl hemma, trötta men väldigt nöjda, upptäckte jag också ett till strålande exempel på det jag skrev om häromdagentjurrusningen i Pamplona. Läser:

En spanjor dog och två andra män, bland dem en japan, skadades efter att blivit stångade under den tredje dagen av San Fermin-festivalens tjurrusning i Pamplona i Spanien. Det ökade antalet fall av sexuella övergrepp under årets festival har också väckt protester.

Den 28-åriga spanjoren dog efter att tjurens horn genomborrade hans lunga.

Den 33-åriga japanen blev stångad i bröstet och den andra spanjoren, 24 år gammal, blev stångad i armen. Tolv andra personer skadades lindrigt meddelar de lokala myndigheterna.

Det lokala sjukhuset har vägrat kommentera den japanska mannens hälsotillstånd men lokala Röda Korset säger att han kördes iväg med ambulans.

På torsdagen skadades fem personer, på fredagen fjorton.

Festivalen San Fermin med sin tjurrusning är känd internationellt och den lockar besökare ända från USA och Australien.

Tjurrusningen räcker mellan tre och fem minuter. Sammanlagt ordnas åtta stycken under festivalen.

Sexton personer har dött i tjurrusningen det senaste seklet uppger en inofficiell San Fermin-webbsida.

San Fermin-festivalen belastas också av ett ökande antal av sexuella övergrepp. Tusentals festivalbesökare har slutit upp till protester mot de övergrepp som har skett under festivalen.

Protesterna ägde rum efter att en 19-årig kvinna sägs ha attackerats under festivalens andra dag. Fem män har gripits misstänkta för övergreppet.

Festivalen är numera ökänd för sina alkoholångande gatufester och för ett stort antal övergrepp, rapporterar nyhetsbyrån Reuters.

”Manligheten” i ett nötskal, liksom… Suck.

Och suck igen…

MaTSäCK MeD SNiTS

Friluftsdag idag och barnen drog iväg till närmaste snowboardbacke. Förväntningarna och inspirationen inför denna dag satte ribban högt även för matsäcken och det pysslades glatt och fokuserat i köket under gårdagskvällen. Resultatet:

matlådaMed Syster Yster blir livet roligare och färggladare. Helt klart.

 

oCH HäR KoMMeR FoRTSäTTNiNGeN!

Det fanns mer av historien om Bert-Eng och hans fäbless för giftmord och den kan jag ju inte med gott samvete undanhålla er läsare därute, så här kommer fortsättningen där en får veta att Bert-Eng hyst ett visst intresse för musikfestivaler i norra Sverige:

Bert-Eng på Urkult

Är särskilt förtjust i att bokförlaget heter ”Djur och Förgiftning”. Ett i sanning fyndigt bolagsnamn!

Tyvärr förtäljer inte detta utkast var de farliga vildhundarna kommer in i historien men jag ska försöka peppa författaren till att knåpa ihop en fortsättning.

Kanske glada hejarop i kommentarsfältet kan hjälpa?

 

HeRR BeRT-eNG FöRGiFTaR BaRN

Idag har vi bytt bil. Eller bytt och bytt, vi bytte visserligen in den gamla rosthögen vi hittills skramlat omkring i till en något nyare variant men fick förstås hosta upp en del i mellanskillnad, tillräckligt mycket för att en inte kan kalla det för ”byte” i alla fall. Jag är djupt ointresserad av bilar (till skillnad från traktorer) så jag ska inte gå in djupare på det ämnet.

Det som däremot visade sig vara en brunn av fniss var sopsäcken med grejer vi i regn och mörker rafsade ur den gamla bilen. Tillsammans med pennstumpar, spypåsar i plast, bilkartor från 1988, stenkulor och tomma kakpaket hittade jag det här underbara utkastet till en möjlig framtida Hollywoodsuccé:

Bert-Eng Enholm

”Bert-Eng började med att förgifta vuxna men numera förgiftar han nästan bara barn och ungdomar. Förra året släppte han en bok om hur man förgiftar fladdermöss. I sommar kommer också en bok om hur man förgiftar råttor”

Underbart!

 

iDaG KaLLaDe JaG eN GuBBe FöR JäVLa iDioT

Syster Yster har haft kompis på besök några dagar och idag följde vi hen till tåget hem. Utanför stationshuset satt en kvinna med pappmugg. En man gick före oss, också på väg in i stationen. När han passerade kvinnan med muggen bad han henne med arg stämma och viftande armar att fara åt helvete.

Då brast det för mig. Jag skrek ”Vad håller du på med? Det där är inte OK!” Han stannade upp, uppenbarligen inte van vid att bli ifrågasatt, svor och var otrevlig, mumlade diverse okvädningsord över ”såna där” och att han minsann inte fick några pengar. ”Som om dom sitter och tigger för att dom tycker att det är roligt? Jävla idiot! Du har nog pengar så att du klarar dig!” Fanns en hel del annat jag ville säga åt honom också men han sprang snabbt och gömde sig någonstans inne i väntsalen.

Jag var så arg, så arg, så arg. Länge.

Och nu är jag så ledsen, så ledsen, så ledsen.

Jag pallar inte med allt detta hat och dess tysta medlöpare. Jag orkar inte själv, jag behöver fler omkring mig som känner likadant, jag behöver pepp, stöttning och hopp. Nu.

Jag behöver kärlek i världen som är större än allt annat.

TaiKoN

I går såg jag , tillsammans med resten av familjen, dokumentärfilmen om Katarina Taikon. Det var en specialvisning där regissören Gellert Tamas medverkade med samtal och frågestund efteråt.

Filmen var fantastisk. Det finns inte mycket mer att säga om den saken. Se den!

Det som känns mest är den brännande aktualitet den fått i och med vad som händer i vår omvärld just nu och hur lite som har hänt sedan Katarinas politiska kamp för romernas rättigheter på 60-talet. Det är samma fördomar då som nu. Samma hat då som nu. Samma argument då som nu. Men även: Samma kamp då som nu. Samma hopp då som nu. Samma möjlighet till förändring då som nu.

Kanske är det som fattas oss en ny Katarina Taikon..?

En tanke som dröjt sig kvar är när det i samtalet efteråt kom fram att när 47 (fyrtiosju) romer från Frankrike utvisades från Sverige i slutet på 60-talet var argumentet att de var för många. Vi skulle inte ha möjlighet att ta hand om dem. De som vi inte vill ha här är alltid för många, oavsett hur många de är.

Hade som sagt barnen med mig och det var ett bra beslut. Vi har redan pratat mycket om romernas situation då och nu och jag är övertygad om att de har fått med sig mycket bra av den här filmen. Nu ska vi till biblioteket och låna Katitziböckerna!

Sprang för övrigt på Mats, kulturredaktören från tidningen, som presenterade mig för Gellert som den bästa läsaren och som hjälpt dem att tackla näthatet. Efter en riktig förjävladeskitvecka  värmde det verkligen!