YoU aRe THe PRoBLeM HeRe

First Aid Kit levererar och briljerar!

[Verse 1]
I am so sick and tired of this world
All these women with their dreams shattered
From some man’s sweaty, desperate touch
God damn it, I’ve had enough
When did you come to think refusal was sexy?
Can’t you see the tears in her eyes?
How did you ever think you had the right to
Put your entitled hands up her thighs?

[Chorus]
You are the problem here
You are the problem here
No one made you do anything
You are the problem here
You are the problem here
No one made you do anything

[Post-Chorus]
And I
And I hope you fucking suffer

[Verse 2]
Do you really expect anyone to feel sorry
That you ruined your own life?
You did it when you thought you had the right to
Put your entitled hands up her thighs
And we don’t need to be diminished
To sisters or daughter or mothers
I am a human being, that is how you act to me

[Chorus]
You are the problem here
You are the problem here
No one made you do anything
That’s not how liquor works
You are the problem here
You are the problem here
No one made you do anything

[Post-Chorus]
And I
And I
And I
And I
And I
And I hope you fucking suffer

Annonser

PePPaRKaKoR oCH JaPaNSK JuLMuSiK

Årets pepparkaksbak utfördes under glädje och gamman till tonerna av japansk julmusik. Barnens fäbless för animé och manga avgjorde valet av land. Det och att jag inte hittade några finska humppajullåtar… Varför finns det inte några på Youtube? Skärp er, alla Finlands humppamusiker!

Nåväl, så här blev pepparkakorna:

pepparkakor

(Nä, det blev dom inte. Jag orkade inte fota och lägga upp utan jag återanvände en bild från 2012 men vad spelar det för roll – pepparkakor som pepparkakor, liksom?!)

Och så konstaterade vi att till jul förväntas uppenbarligen japanska kvinnor blondera håret, skaffa sig ett europeiskt utseende samt bära väääldigt små tomtekostymer:

(Jadå, som varje feministisk mamma med pepparkaksdeg i dreadsen så höll jag förstås en liten föreläsning om male gaze, den japanska kvinnosynen, vithetsnorm och objektifiering – oroa er inte!) (Varvid jag råkade bränna en plåt med pepparkakor så det blev inte fullt så många som på bilden.) (Men vad gör en inte för att skydda ens ättelägg från patriarkal propaganda?!) (Och sen åt vi en massa pepparkakor så nu är det väldigt mycket inte alls lika många kvar som på bilden…)

GaLGHuMoR i STäLLeT FöR FLyKT

Härom eftermiddagen gick jag typ sönder av orkeslöshet inför en helt oförstående familj. Jag kände bara att jag inte pallade mer och tänkte att rymma var en bra idé så jag bokade buss till I för över helgen och att i och med det hämndaktningsfullt lämna övriga familjen åt sitt eget midsomriga öde. They had it coming.

Men säg den lycka som varar och säg de planer som går i lås. För idag bestämde sig Skäggets pappa för att just den här helgen är en bra helg att dö på (eller någon gång snart för han hänger kvar än, om än på en skör tråd) så det blev att skjuta slapphelgen i storstan mot kaos i hemmiljö. Messade till I som svarade att ”han kunde väl för fan ha väntat!?!”. Jag skrattade så jag grät i sjukhuskorridoren och svarade att ”Ja, eller hur? Fast han var ju en sån som alltid ringde när vi satt och åt…”

Poängterade sedan för barnen att det kanske inte alltid är i sin ordning att skoja om döden (i alla fall inte så att någon hör) men bara så att de vet får de gärna skoja hej vilt runt min dödsbädd. Samtidigt som de discodansar till ”No 1 song in heaven”, förstås!

 

LeNa ZaVaRoNi

WordPress påminner mig om att det var fyra dagar sedan jag postade ett inlägg senast och då tänkte jag att jag kan väl skriva något kul om att jag har tvättstugan i dag eller om hur deprimerande mitt liv är eller kanske, hmm, om det fantastiskt fina skivomslaget jag fyndade på loppis i lördags

Lena Zavaroni

den kan en göra något fint av!

Men så blev jag nyfiken på vem Lena Zavaroni var, har aldrig hört talas om henne, och googlade fram ett levnadsöde värt att skriva om. Slumpen…

Lena föddes 1963 i Skottland och blev världskändis redan som tioåring och blev då den yngsta någonsin (rekordet håller fortfarande) som hamnat på tio-i-topp-listan i England. När hon var tretton år gammal fick hon anorexia, vägde som minst 25 kilo och med det en medföljande depression, något som hon led av hela sitt korta liv. Hon behandlades för drogmissbruk och fick även elchocker mot depressionen. I början av åttiotalet hade hon en TV-show, var gift ett kort tag i slutet av åttiotalet men skilde sig efter arton månader. I samma veva dog hennes mamma av en överdos lugnande läkemedel och Lena flyttade tillbaka till Skottland och levde på socialbidrag. 1999 var hon så deprimerad och sjuk att hon krävde att få bli opererad och någon form av lobotomi utfördes. Några veckor senare dog hon av komplikationer som lett till lunginflammation. Det är bara så sorgligt alltihop.

Läs mer här: https://en.wikipedia.org/wiki/Lena_Zavaroni och här: http://www.lenazavaroni.com/

Och här är låten:

Nu tillbaka till tvättstugan och mitt eget inte alltför lustiga liv (åh, vad jag tycker synd om mig i dag…).

 

 

oJ, JaG FöRSVaNN ViSST DäR eTT TaG

Jo, jag var ju arg. Ännu värre blev det. Höll på att explodera av galenskapsilska under Nicole Sabouné-konserten över män (naturligtvis) som tyckte att det var en utmärkt idé att när en är en och nittiofem lång ställa sig längst fram under konserten tillsammans med sina övriga en och nittiofempolare och vifta väldigt mycket med armarna. De kortare (männen förstås) nöjde sig med att knuffa bort en och ta ens plats, alternativt att fylledansa och trampa en på tårna.

Jag fick backa, ta väldigt många djupa andetag och blunda för att njuta av konserten, som var väldigt bra. Väldigt bra. I alla fall låtarna från ”Miman”, förra skivan är alldeles för poppig för min smak. En tjej i publiken tyckte den nya var för mycket hårdrock. Eh? Min min inför den kommentaren skulle jag ha velat se. Fast alla lyssnar väl inte på Strapping Young Lad till söndagsfrukosten, det förstår jag ju i alla fall. För ovanlighetens skull var det också bra ljud, något som jag uppskattar väldigt mycket.

Under glöggkväll på söndagen med goda vänner kom diskussionen in på klimakteriet och vi överträffade varandra i beskrivningarna över denna ilska som omotiverat dyker upp ibland och att det aldrig liksom passar sig. Nej, för det gör det ju inte. Säger bara ”klimakteriekärring”, snäppet värre än ”haru mens eller?”.

Sen fick jag mens och då fattade jag och nu är allt tyst, stilla och lugnt igen.

I stället har jag på min lediga tid ägnat ett nyfunnet spel en hel del uppmärksamhet. Det heter GeoGuessr och går ut på att via Google Maps bli nersatt på okänd plats på jorden och sedan klicka sig fram längs vägen för att försöka luska ut var en är, poäng utdelas efter hur nära en är. Resonemanget kan gå ungefär så här:

Hmm, naturen ser ut som norra Sverige men vi har inte såna vägmarkeringar. Finland? Ah! Där är en skylt, uppenbarligen på finska! Men med något annat språk också? Samiska? Ja, det måste det vara. Norra Finland, alltså. Orkar inte gå längre utan sätter gissa-platsen-märket på random plats i norra Finland. Resultat: 22 kilometer fel. Wow! Jag är bäst! Kolla resten av familjen vad duktig jag är!

Övriga familjen: Mmm, jag tror jag är i Afrika… har de vänstertrafik någonstans där?

Det går att ladda ner till mobilen också…

 

WHeN SHiT HiT THe FaN

Alltså. Vad är det med folk i dessa tider? Och då pratar jag inte om världsläget för där finns det inte mycket att tillägga. Men i ens närmaste omgivning, där förutsättningarna för ett klokt och eftertänksamt agerande i alla livets uppkomna situationer är sällsynt gynnsamma, varför kan inte folk bara bete sig?

Nä, det går inte. I stället beter sig folk som om det privata speglar det globala och det startas krig överallt och det är liksom bara att backa och huka sig.

Det uppstår en situation kring några barn i en klass och föräldrar goes totally bananas och freakar ut så det inte finns några rimliga proportioner i det hela. Jag orkar inte ens öppna mejlen längre.

Julafton. Plötsligt, efter att i alla år inte visat det minsta intresse för ett gemensamt julfirande så ska nu alla dit, inklusive exmannen sedan typ fyrtio år med nya frun. De gillar inte ens varandra. Exen, alltså. Till ett firande hemma hos en som kommer att vara nyopererad och förmodligen inte ens kommer att kunna stå upp. Lobbyverksamheten har varit igång sedan flera veckor utan att någon egentligen pratar med varandra om det de borde prata med varandra om och vi som inser det absurda i det hela och stannar hemma kommer det förstås att pratas vida omkring om, mest troligt i inte alltför smickrande ordalag. Tar Skägget tag i saken som han borde? Nä, för han är ju man och gör allt för att glida under radarn.

Jesus-fuckin’-jävla-christ.

Jag som tycker att det räcker med att vara i klimakteriet och ha tonåringar hemma, det är väl konfliktsituation så det räcker. För att inte tala om min egen så kallade familj som är som hämtad ur en Lars Norénpjäs. De skriker så det hörs ända hit, nittiofem mil bort.

I morgon åker jag i alla fall till Linköping och avnjuter Nicole Sabouné.

Min tröst i natten.

 

MiMaN

Idag sörjer jag, förutom mitt bortslösade liv, att Nicole Sabounés ”Miman” släpps enbart digitalt och på vinyl.

Vill ha den på CD. Jag vill lyssna på den tills den är en del av mitt kött, blod och ångest. Så outhärdligt vackert.

I Harry Martinsssons Aniara är Miman den tänkande maskinen som bär på mänsklighetens minnen och till slut går under av sorg. Ingen skivtitel kan sammanfatta bättre än så.

(Inte bästa låten men den som fanns. Hela skivan finns på Spotify.)