uPPeNBaReLSe

 

Jag var, som jag tidigare skrivit om, på väckelsemöte i lördags. Väckelsemöte? Jodå, det var så nära en religiös upplevelse en kan komma för en person som inte bekänner sig till någon tro.

När jag hoppade runt där, uppfylld av lycka och kärlek, fick jag en uppenbarelse. Plötsligt stod allt så klart. Precis där och då bestämde jag mig från djupet av mitt hjärta för att aldrig mer må dåligt över att andra människor beter sig som idioter.

Just då tänkte jag väl mest på delar av min familj som beter sig så illa att det borde sitta inlåsta någonstans trångt till men väldigt snart spred sig en övertygelse om att det gäller allt och alla. Varför ska jag ta åt mig av andra människors dåliga beteende? Varför ska jag känna att det är mitt ansvar att försöka ställa saker och ting tillrätta? Varför ska jag bli ledsen för att andra människor lägger sina egna personliga problem i mitt knä? Varför känner jag att jag borde försöka övertyga människor utan någon större empatiska förmåga att världen skulle bli vackrare om de bara lyssnade och reflekterade lite?

Jag minns så väl den gången för länge sedan då jag förlöstes av en annan insikt – att jag inte är ansvarig för andra människors lycka. Däremot har det dröjt plågsamt länge innan jag kommit till insikt om att jag inte heller är ansvarig för andra människors problem.

När jag inte längre slösar energi på att förhålla mig till andra människors dåliga beteende så frigör jag kraft till att förändra det som förändras kan.

Så här skrev jag häromdagen i en kommentar till When Darkness Falls: ”Om du går före med huvudet högt och med stolta steg så kommer de kloka att följa efter. De andra? – Skit i dom!”

Precis!